Mensen här

Så kom då mensen till slut, glad att den inte var försenad lika länge som sist. Känns bra trots allt, nu när den är här så är jag på cykeldag 1 igen, går att räkna framåt. Har inte bestämt mig men det lutar åt att det blir ett juniförsök trots allt. Innan det blir dags har jag lyckats få två femmisträffar inplanerade, nyttigt och kul, behöver alla positiva vibbar jag kan få.

Om donatorer från P1

Kopierat från P1 studio 1 från den 28/5
Om rätten till sitt ursprung
I USA får spermiedonatorer vara anonyma. I Sverige är det lag på att ett barn ska kunna få veta vem donatorn är. Men många föräldrar berättar inte.
Här är en länk till inslaget om spermadonationer i USA, ett barn till en anonym donator träffar donatorn, om deras tankar. Intressant.

Här är en länk till en diskussion om det svenska perspektivet på det.

Vem är jag i Six feet under

Helt värdelöst vetande, men nåt ska man roa sig med och här har ni resultatet...

Which Six Feet Under Family Member Are You Most Like? Nate Fisher You have had countless sexual encounters in your not so distant past, but you are despretely seeking a normal life. You are afraid of being alone.

Click Here to Take This Quiz Brought to you by YouThink.com quizzes and personality tests.

Har missat en del avsnitt på slutet, men sist jag såg var det dags för Nates begravning, känns trist att mitt alter ego var tvungen att dö på slutet, eller har han återuppstått?

Hittade den här hos the blogger formerly known as ensamma mamman

Planerandet är apjobbigt tycker jag

Sitter och funderar på hur jag vill/ska/bör göra. Vill göra alla försök idag och sen få veta av någon att jag kommer bli gravid. ÄR inte gjord av tålamod eller nån fin tro som gör att jag vågar hoppas. Har ingen gud att be till och brukar vara nöjd med det, men just idag skulle jag vilja be till någon högre makt. Att någon i alla fall kunde berätta för mig hur det kommer gå. Kommer jag nånsin lyckas, försöker jag helt i onödan. Kanske har jag nåt fel som gör att det aldrig kan bli, nåt fel som läkarna och gynekologerna ännu inte kan se. Funderar på om jag borde testa IVF direkt istället. Tittade på vår femmisstatistik och ser att de flesta ju blir gravida till slut, men jag kanske är undantaget som bekräftar... näe vill inte tänka så. Kanske bara är de som blir gravida som fyller i statistiken.

Blir glad när jag hör att folk blir gravida, det bevisar liksom att kan det funka för andra så kanske det kan gälla mig också. Blir samtidigt grymt avundsjuk och besviken när jag hör andra bli gravida, varför de och inte jag? Vill få tillbaka hoppet jag hade inför första försöket. Vill inte bli en sur bitterkärring, men idag blängde jag ondsint på varenda unge jag såg.

En DN-säljare ringde just och lurade på mig billig sommarprenumeration. Ska jag fastna i födda-annonserna eller hålla mig till att titta årtal på döda? Frustrerad. Irriterad. Arg. Ledsen. Vill vara optimist, är inte det. Mitt andra webbnick passar bättre idag. psykosarabutterflata, hur faan kan man lyckas med ett sånt namn. Inte värdig nog att upptas i den fina MAMMAgemenskapen.

Köra på eller vänta en månad?

Har inte kommit över mitt minus än, men är helt säker på att det stämmer. Vet inte om jag fixar åka nästa gång redan i juni. Allt hopp och all energi är försvunnen. Kanske ska pausa en månad och göra nästa försök under semestern istället. Vet inte vad jag vill. Är bara deppig och negativ. Varför skulle det kunna funka nästa eller nästnästa gång när det inte gjorde det nu?

Minus igen

Testade igen. Fick så klart ett minus. Skittrist, nu känns det inte som det är nån idé att fortsätta hoppas nåt mer på det här försöket.

Fan.

Ingen mens = lite hopp?

Funderar på om jag inte borde ha kvar litelite hopp eftersom jag trots allt inte fått mens än. Känner ingenting, inte att mensen är på gång och inga symtom. Fast förra gången blev mensen en och en halv vecka försenad, så det borde jag nog ställa in mig på den här gången också. Att det ska vara så svårt. Blir så frustrerad.

Aequinoxia skrev i en kommentar att de i någon tråd på familjeliv hade kommit fram till att sannolikheten att man är gravid efter fyra försök är 67-75% beroende på ålder, vikt och annat. Låter lite bättre men fortfarande är det bara ca 20% chans för varje försök. Får inte ihop det där men är för trött för att plocka fram några gamla mattekunskaper.

Såg idag att jag den senaste månaden gått ner 4 kg, och det borde ju knappast skada. Borde gå ner minst 10 till, men känns åtminstone att jag är på väg åt rätt håll.

Var hos mamma och pappa och åt morsdag-middag nyss. Mamma sa -Tänk att jag kanske snart ska få bli mormor och lite som en farmor också.

Nästa gång det är mors dag vill jag vara mamma.

Planera framåt

Det finns fortfarande en minimal chans, men jag har mentalt gett upp det här försöket. Tror att det var progesteronet som gjorde att jag hade ont i brösten, gör inte särskilt ont längre, känner ingenting mer än besvikelse.

Väntar istället på att mensen ska komma så att jag kan planera för nästa försök. Förra gången blev den försenad, undrar om det kommer bli det nu också.

Idag tror jag inte att jag nånsin kommer lyckas bli gravid. Känns helt omöjligt. Chansen att man lyckas vid insemination ska tydligen vara ca 20% vid varje försök. Alltså 80% risk att det misslyckas, känns hopplöst. Som ett lotteri man inte kan vinna. Samtidigt känner jag ju människor som har lyckats. Men att jag skulle göra det, näe det tror jag inte på idag.

Tiden går (långt)

Började fundera på min väg till barn (borde kanske skriva förhoppningsvis kommande barn) när jag läste Tingelings tillbakablick. Tänker tillbaka och inser att tiden går, mycket händer och en hel del går inte att påverka.

Trodde när jag var yngre att jag skulle bli en ung mamma. Trodde det fortfarande när jag var 20 och insåg att det var kvinnor jag blev kär i och inte män. Hade min hittills enda ålderskris när jag var 22 och insåg att jag inte skulle bli en så ung mamma. Jämförde mig med min egen mamma som fick mig när hon var 22, som gifte sig med pappa när hon var 20. När jag var 22 levde jag ett festande studentliv, flirtade och hade kul, men var väldigt långt ifrån mogen eller sugen på att byta mitt liv till ett familjeliv.

Åren gick, var mestadels obotlig singel och trivdes rätt bra med det. Pluggade, hade kul, flirtade, var ung arg feminist och även om barntanken låg och malde i skallen så kände jag inte nu, men snart.

Började jobba, flyttade tillbaka till sthlm, till en tvåa men drömde redan om trean med plats för ett rum till bebben som jag visste skulle komma. Visste bara inte när eller hur. Inte så stor chans att jag bara skulle bli gravid. Förträngde det, jobbade mer.

Blev 31, började längta efter gräs under fötterna och kanske undermedvetet efter det blivande barnrummet. Köpte ett litet renoveringshus, som en liten trea med en djungel till vildvuxen trädgård utanför. Fanns inget barn i det extra rummet, det användes istället av alla mina separerande kompisar. Kallas just nu skilsmässorummet.

Började fundera på adoption. Det är tillåtet för singlar att adoptera, men det ska vara heterosexuella singlar för att man ska godkännas enligt adoptionsorganisationerna. Homosexuella singlar är en helt annan sak tydligen.

December 2005 tog jag mod till mig och ringde till soc för att göra en adoptionsutredning. Blev samtidigt medlem i EAF (ensamstående adoptivföräldrars förening) och FEMMIS (frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF). Berättade för min familj att jag skulle försöka adoptera. Fick mycket pepp och omtanke, men några frågade varför jag inte åkte till Danmark istället.

Gick adoptionskursen under våren och gick igenom medgivandeutredningen under senvår/sommar. Gick in i garderoben och lyckades få ett medgivande efter sommaren. Var glad men mådde dåligt av att inte kunna vara öppen i adoptionssammanhang. Litade inte på någon. Var rädd för att någon skulle ringa och ange mig till soc. Var inställd på ett barn från Etiopien eller Vietnam. Kina accepterade singlar men krävde att man skrev på ett intyg om att man inte var homosexuell, det hade jag nog aldrig klarat av att göra, särskilt inte till en diktatur.

Började fundera mer och mer på insemination. Hade varit medlem i femmis ganska länge men började aktivt gå på femmisfikor för att träffa andra. På första femmisfikan träffade jag en kvinna från adoptionskursen, hon var gravid. När jag pratade med henne kände jag att jag hade slösat bort ett helt år på att stå i adoptionskö, ljuga för att få medgivande osv. Kände mer och mer att insemination var min väg till barn. Betalade ändå köavgiften för att stå kvar som sökande hos Adoptionscentrum.

Kina, som var det land som adopterade flest barn till singlar ändrade sina regler och slutade acceptera singlar som sökande. Köerna började växa lavinartat.

Började skriva bloggen. Var livrädd att boka tid hos gyn, som för många andra flator var det åratal sen jag var där. Blev peppad av fina femmissystrar och andra vänner, blev tipsad om en bra och erfaren gynekolog som är en av få här i sthlm som gärna hjälper singlar. Vågade mig till slut dit. Var rädd, visste att något nog var fel eftersom jag hade så oregelbunden mens. Gynekologen var förtroendeingivande och sa att det här kan vi hjälpa till med. Fick diagnosen PCO och blev en pillerknaprare och testades för allt möjligt.

I april i år var det äntligen dags för mitt första försök. Åkte till Vitanovakliniken, en barnmorskedriven klinik. Barnmorskeklinikerna i Danmark startades en en lesbisk kvinna som blev förbannad när danska staten förbjöd läkare att hjälpa lesbiska par och singlar med insemination. En av favvovännerna följde med ner till Danmark och jag var nybörjare och trodde verkligen att jag hade lyckats. Det slutade med ett minus och en mens som var en och en halv vecka försenad.

Hörde att Danmark ändrat lagen och att vi singlar nu även fick komma till läkarklinikerna. Insåg att min gamla klinik var 40% dyrare än en av läkarklinikerna. Bytte till läkarkliniken. Blev bra emottagen där och var återigen hoppfull, enligt min gyn och enligt läkaren såg allt bra ut. Skengraviditeten kom fort, jag hoppades.

I morse testade jag minus.

Uppdatering:
Ni som läser här vet det nog, men måste ändå påpeka. Sverige har en förlegad och diskriminerande lagstiftning där singlar inte tillåts hjälp med vare sig insemination eller IVF. Det gör mig förbannad varje gång jag tänker på det. Som tur är har våra grannländer Danmark, Finland, Lettland m fl mycket bättre lagstiftning när det gäller det här. Jag är tacksam att de tar emot oss, men ledsen att tvingas åka utomlands för att få hjälp. Tyvärr leder Sveriges diskriminerande lagstiftning till att många gynekologer inte vill/vågar hjälpa oss med ultraljud, eventulla recept på hormoner, ägglossningssprutor och annat som kan behövas.

Testat

och ser bara ett fult minus. Visserligen borde jag vänta till tisdag, men jag tror tyvärr på testet. Fan.

Shoppat men velar

Hade tänkt vänta nån dag till, men var iväg och shoppade test i alla fall, kunde inte låta bli. Har inte vågat testa än, vill verkligen slippa se det fula minuset. Hoppas på de två magiska strecken istället.

Mera gnäll

Tror inte att det blir någon graviditet den här gången heller. Känner nästan ingenting längre, är bara trött, känns som att jag försöker sova bort den frustrerade väntan. Lite ont i brösten kvar, men inte alls lika mycket som för ett par dagar sen. Ska köpa tester idag även om det är för tidigt. Förväntar mig ett minus. Helt omöjligt att hålla mig ända till tisdag. Segt.

Händer inget

Det händer inget, åtminstone inte på graviditetsfronten. Känner mig gnällig och uttråkad, vill bara veta. Fortfarande trött och ont i brösten, men inget annat. Imorgon kommer jag tillåta mig själv att köpa gravtest, ska försöka hålla mig ett par dagar till innan jag testar. Känns bara omöjligt och meningslöst just nu, vågar inte hoppas, vill inte se ett fult minus igen.

En hel vecka kvar

Enl dr Gyn bör jag vänta ända tills tisdag nästa vecka med att testa. Tisdag en hel vecka bort känns oändligt avlägset. Ska försöka hålla mig till helgen i alla fall. Börjar få ett litet farligt hopp. Så här ont i brösten kan inte vara inbillning, men det kan tyvärr mycket väl vara progesteron... Är löjligt trött men jag tror inte att trötthet kan räknas som graviditetstecken så här tidigt, kanske snarare trött för att jag är så frustrerad av att vänta.

Hörde om en kvinna som lyckades med insemination först på trettonde försöket. Begriper inte hur jag skulle klara att känna så här tretton gånger utan att ge upp. Men för henne gick det ju bra till slut. Vågar inte tänka tanken att det kanske aldrig kommer fungera för mig, läskigt som faan att inte veta.

Att vänta och inte veta

Är skittrist. Blir nog gnällbloggande här ett par dagar nu. Trött och ont i brösten, men det betyder egentligen inte nåt alls. Kan vara kommande mens, kan vara progesteron, kan vara graviditet, kan vara inbillning. Vill veta nu.

Tack till alla ni som håller tummar och skriver kommentarer, blir glad mitt i all frustrerad väntan.

Starkare symtom eller inbillning?

Tycker att allt känns mer den här gången. Men svårt att jämföra, kommer inte ihåg exakt hur det kändes förra gången. Önskar att det gick att veta vad som är ren inbillning, vad som är proggisarnas påverkan och vad det är för skillnad på kommande mens och graviditetssymtom.

Några saker jag inte minns från förra försöket är att jag är så grymt kvällstrött och så löjligt morgonpigg, känner inte igen mig själv.

Insemination för singlar = död fråga?

Har varit så insnöad på mina egna försök att bli gravid att jag knappt har märkt vad som hänt runt omkring. Insåg nyss att det återigen har blivit helt tyst i frågan om donatorinsemination för singlar i Sverige. Inför socialutskottets betänkande i februari skrevs det en del i media och frågan diskuterades i P1-morgon, men nu tre månader senare har det tystnat helt.

Jag tror att det kommer dröja länge tills vi får se en förändring, men begriper fortfarande inte hur vi kan ha en så korkad lagstiftning.

Varför uteslöts ensamstående när lagen ändrades för att inkludera lesbiska par. Varför kan man inse att man har fel och ändra lagen i Danmark och Finland men inte i Sverige. Varför har så många svenskar röstat höger och därmed gett KD makten över socialdepartementet? Varför gjorde inte sossarna, vänstern och miljöpartiet något när de hade makten, lite för enkelt för dem att skylla på högern nu. Varför kan inte de partierna som är för en förändring gå ihop och ändra skiten, varför måste blockgränserna vara heliga för politikerna i just den här frågan?

Förbannad.

Symtomletande

Även denna gång har jag fastnat i symtomletandeträsket, trots att jag vet att det är för tidigt egentligen. En vecka efter inseminationen nu.

Dagarna till mitt testdatum går oändligt sakta.

Lite ont i brösten, stor svullen mage. Är det mens på gång, är det progesteronet som spökar eller kan det vara några tidiga tecken på det jag inte ens vågar tänka. Kan det vara så att ägget träffade en frisk och pigg spermie, kan det ha blivit något litet litet som har boat in sig i livmodern?

Tror snarare att det är inbillning, men vad jag önskar att det ska vara på riktigt.

Väntan och skengraviditeten

Redan nu börjar väntan kännas lång, jag kommer vara skengravid länge den här gången. Två veckor kvar till mitt testdatum. Innerst inne har jag svårt att tro att det överhuvudtaget kan fungera. Jag, gravid? Näe, tror inte riktigt på att det kan bli så.

Hemma igen

Hemma igen efter försök två, stannade i Malmö över helgen och umgicks med vänner och tog det lugnt. Grymt skönt jämfört med förra gången då jag var tvungen att åka till Tyskland på en jobbresa ett par timmar efter inseminationen.

Bytte klinik och det var stor skillnad. Annorlunda, men jag tror ändå att Nordica passar mig bättre. Första försöket gjorde jag på Vitanova som är en barnmorskedriven klinik, allt skulle vara mysigt, fint och holistiskt vilket jag tyckte kändes lite överdrivet.

Den här gången testade jag Nordica som är en läkarklinik som gör både insemination och IVF. Fulare lokaler, men ändå ljust och luftigt. Mindre tid avsatt fast fullt tillräckligt för att hinna diskutera min situation, singlars situation med resor och trilskandes gynekologer osv. Själva inseminationen är så klart samma sak även om det här var en brits och inte en jättesäng fylld med kuddar som på Vitanova. De av personalen som jag träffade var positivt inställda till att de nu får hjälpa singlar och lesbiska. Fram till årsskiftet var de hindrade av dansk lagstiftning.

Största skillnaden var nog ändå efteråt. Vitanova vill att man ligger och vilar en halvtimme, på Nordica är man klar när det är klart. Hoppar ner från britsen och går ut i den andra verkligenheten, vimlet i Nörrebro.

Nu har den sega väntan börjat, fylld med skengraviditetstecken, hopp och uppgivenhet. Om cirka två veckor vet jag. Känns oöverstigligt långt bort just nu.

Är självklart fortfarande arg över att jag inte får insemineras här hemma. Tycker att det är helt obegripligt att vi singlar ska tvingas resa utomlands.

tio miljoner danskar

Har precis fått tio miljoner danska spermier. Bisarr känsla, känns rätt mysko när man tänker på det. Hoppas i alla fall att någon av alla miljonerna ska hitta rätt och få ägget att vilja bli mer än bara ett ägg

Nordica var bra, skriver mer om det sen. Inga fluffiga kuddar eller annat myspys, men snabba, trevliga och det kändes som att de visste vad de gjorde. Det räcker långt för mig.

Snart dags igen

Ibland går det fort. Jag trodde att det skulle bli dags för försök 2 på söndag/måndag, men inte då. Fredag ska det vara enligt gyn. Fredag är väldigt snart, redan i övermorgon alltså. Har precis bokat nattåget torsdag kväll. Känns bra att vara på gång. Hoppas nu bara att ägget vill den här gången. Stort och fint var det i alla fall.

Imorgon onsdag bestäms det

Imorgon ska min gynekolog säga om det är en bra idé att åka den här månaden eller inte. Hoppas på ett fint ägg.

Inför försök nummer 2

Om allt ser ut som det ska kommer jag göra nästa försök om en dryg vecka. Känns bra men känns inte alls lika hoppfullt eller spännande som första gången. Tror helt enkelt inte att jag riktigt vågar hoppas. Har ingen chans till nybörjartur längre. Skulle jag lyckas på andra försöket kan man nog fortfarande klassa det som nybörjartur i och för sig, men det känns inte likadant.

Har nog mentalt ställt in mig på att jag kommer behöva göra många inseminationer. Har inte vågat tänka tanken fullt ut att det kan vara så att varken insemination eller eventuella IVF:er alls kommer funka. Står som bekant kvar i adoptionsköer, men vill ha barn nu, inte om fem år. Har redan väntat länge nog. Längtat barn i många år.

Får ändå hopp varje gång jag hör någon som har lyckats. Träffade nyss en Femmis som blev gravid på fjärde försöket, tror nån annan skrev att hon lyckades först på åttonde försöket. Hade hoppats att jag skulle ha tur och att det skulle gå fort, men hellre på åttonde försöket än inte alls. Har ännu inte satt någon övre gräns på antal försök, tänker låta mig själv försöka en fyra fem gånger innan jag bestämmer när det blir dags att gå vidare till IVF eller adoption. Hoppas att jag ska ha annat att tänka på då, att det blir ett beslut jag slipper ta.

Byta klinik

Har lärt mig av ME att det är rätt stora prisskillnader på klinikerna i Danmark. Funderar nu på att byta inför nästa försök. Klinikerna som är billigare är dessutom de med läkare, de dyrare drivs enbart av barnmorskor. I Danmark ändrades lagstiftningen vid årsskiftet, tidigare fick inte läkare inseminera singlar eller lesbiska par, därav de barnmorskedrivna klinikerna.

En del av mig tycker att jag borde fortsätta gå till en barnmorskedriven klinik, barnmorskorna hjälpte oss när de andra enligt lag tvingades diskriminera oss. Känner mig lite som en svikare. Samtidigt känns det korkat att betala 40% mer för att få bara barnmorskor när man kan få både barnmorska och läkare. Handlar inte om så våldsamt mycket pengar, men eftersom jag inte vet hur många försök jag behöver vill jag inte betala mer än nödvändigt.

Har bestämt mig för att testa i alla fall, känns det inte bra kan jag ju alltid byta tillbaka. Märkligt nog är den billigaste kliniken samtidigt PCO-specialister* enligt hemsidan. Mailat med dem och ska höras på måndag. Tror egentligen inte att det kan göra så stor skillnad om det är en barnmorska eller en läkare som kommer med spermierna. Gravid borde man kunna bli oavsett.

*PCO = polycystiska ovarier = tiltad ägglossning och hormonstörning = Nylsa

Majförsök

Det blir ett majförsök. Känns bra nu även om jag nog inte kommer våga hoppas lika mycket den här gången.

Planera försök nummer 2

Varit ute på landet ett par dagar och faktiskt kommit ikapp lite. Velar om jag ska åka för nästa försök nu i maj eller om jag ska vänta till juni. Om jag ska åka så ska jag börja ta pergo idag, om jag inte ska åka borde jag hoppa över pergokuren eftersom man enligt min gyn helst inte ska ta dem i onödan.

Lutar åt att det blir ett majförsök, vill inte vänta mer än nödvändigt, men räknar dagar fram och tillbaka. Har resor som kan krocka med ÄL om jag har otur. Kan pergon påverka när ägglossningen kommer? Oregelbunden mens försvårar helt klart planerandet. Sist åkte jag på dag 16, det var utan pergo. Om det blir dag 16 den här gången också så är det måndag om två veckor. Hade varit perfekt att kunna åka helgen innan. Ska nog ta det där pergopillret trots allt.