Framtidstankar

Har gett mig lite tid att tänka, fundera, planera, gråta, vara glad och samtidigt tänka på annat. Allt i en hiskelig blandning och inte alltid i den ordning jag hade velat eller planerat. Fikade med en fin vän igår, när allt var skit på jobbet och jag var sönderstressad av allt insåg jag helt plötsligt att det nog trots allt var minuset som gjorde ondast, inte jobbskiten.

Vet inte hur jag ska hantera det framöver, har en ohållbar situation på jobbet. Inte gått på nån sommarsemester än och har hittills inte sett nån ljusning där heller. Med fyra minus fyra månader i rad har det blivit för mycket, för stort och för lite positiv energi. Har bestämt mig för att pausa en månad nu, och trots att jag vill att allt ska hända nu så känns det som det enda möjliga. Inte enda rätta eller vad jag vill, men det enda jag klarar just nu. Drömmer om att säga upp mig och byta jobb, kan inte bestämma mig. Finns för- och nackdelar överallt.

Gråter lätt, oavsett om det är gravida magar, extreme home makeover på TV eller ett grinigt mail från en kund. Skrattar ganska lätt också, har inte deppat ihop helt än men kaos är det.

Försöker samla på bra IVF-vibbar, blir glad varje gång jag hör nån som lyckats eller när nån säger att jag borde ha goda chanser trots att varken jag och personen i fråga vet ett skit om just mina chanser. Vill ha tillit och våga tro att det faktiskt ska kunna gå. Tycker att det är svårt men försöker.

Tänker trots det, eller kanske just därför, låta mig själv vara onyttig nu i veckan och säkert nästa också. Röka, dricka öl och vin, försöka tänka på annat. Träffa flirten och inte helt stänga av mig själv. Får se om jag lyckas. Inte bäst på att vara social just nu, men försöka kan man nog ändå.

Inslag om donatorer och donatorbarn

Fick tips om ett CBS 60-minutes-inslag som handlar om familjer med donatorbarn som letar donatorsyskon och kontakt med donatorn. Finns även en intervju med en donator.
Intressant tycker jag, alltså vill jag dela med mig.

http://www.cbsnews.com/stories/2006/03/17/60minutes/main1414965.shtml
Scrolla ner en bit och klicka på play nere till höger.

Gravity, tack för tipset!

Minuset verkar vara här för att stanna

Inget plus idag heller så klart. Rätt väntat men skit och deppigt som fan ändå. Tror inte att det kommer bli nåt annat. Tror inte att det kommer bli ett plus senare i veckan trots min Gyns senare testdatum, får nog acceptera att det inte blev någon graviditet den här gången heller.

Frustrerande att det ska vara så svårt när det är så enkelt för så många. Efter fyra försök har de flesta statistiskt sett blivit gravida. Jag är inte en av dem som passar in i den statistiken. Orolig att jag inte kommer passa in på den rätta sidan i IVF-statistiken heller.

I eftermiddag ska jag på femmisfika, en av de som kommer ska också byta till IVF. Så klart sorgligt att det inte heller har funkat för henne, men bisarrt nog skönt att inte vara ensam bland alla minus.

Nu blir det försökspaus i en månad. Öl på priden och kanske kanske ska jag passa på och tacka ja till jobberbjudandet också. Vet inte. Behöver tid att tänka, tid att få vara ledsen, tid att göra annat.

Testfrustrationen är på topp

De billiga säger fortfarande nej. Innerst inne tror jag dem. Nästan tror jag dem. Hoppet är inte tvärdött men inte långt ifrån. Har fått veta att de billiga kan vara rätt tjatiga och säga nej och visa minus längre än andra tester.

Imorgon ska jag se om testet som kostar nästan 20 ggr mer tänker ge mig ett annat besked. Skeptisk. Tror att den enda skillnaden är ett flådigare plasthölje och ett känt varumärke som gör att de kan ta mer betalt.

Enligt kliniken borde jag kunna testa idag eller kanske imorgon. Enligt dr Gyn ska jag helst vänta ända till onsdag/torsdag nästa vecka för att vara säker på svaret. Han hävdar att progesteronet kan spöka och göra att plusset visas senare. Har man för lite progesteron kan man få missfall. Tror inte att jag har för lite progesteron naturligt men han tycker att alla som går hos honom bör ta extra för säkerhets skull. Säkert vettigt men just nu förvirrar det mest min testhjärna.

Blir det forsatt minus kommer jag nog tacka ja till jobbet jag har blivit erbjuden och så kommer jag röka och dricka en massa öl på priden nästa vecka. Ändras minuset till ett plus kommer jag bli grymt förvånad och konstigt glad. Forsätter minuset vara minus blir det en försökspaus och sen IVF i september/oktober.

Blir nog inget

Verkar inte bli nåt den här gången heller. Fortfarande lite för tidigt att testa men jag tycker ändå att jag borde fått nåt annat än ett klockrent minus om det verkligen var nåt på gång. Inte ens skuggan av ett andra streck syns.

På radion pratar de om steriliseringar, om att undvika att bli med barn...

Hoppet har minskat rejält, men helt dött är det inte. Frustrerande.

Väntan

Det är aptrist att vänta. Drömmer, hoppas och misstror i en bisarr blandning. Har rejäl mensvärk och ont i ryggen, antingen är mensen på gång eller så är det den berömda molvärken. Vill bara sova tills jag vet. Vill inte jobba, vill ha semester. Vill se ett plus på nästa gravtest.

Smygtestande

De billiga stickorna har åkt fram igen. Vet att det är alldelels för tidigt, men svårt att låta bli. Fick så klart ett minus, det borde bli minus 9 dagar efter en insemination. Ska försöka vänta till helgen med att testa igen.

En av femmisarna med barn jag träffade i helgen sa att hon hade fått minus dan före testdag och sen plus dagen efter. Hoppet finns alltså kvar.

Drömmer konstiga drömmar. I natt om att jag var tvungen att abortera tvillingar som saknade både armar och ben och skelett. Läskigt.

Förutom drömmarna är det ont om symtom, är jättetrött och sover massvis, men det är nog den mentala stressen. Känner att livmodern drar och växer men det kan lika gärna vara känningar av kommande mens. Inte ens särskilt onda bröst, bara lite. Vill veta nu. Vill inte vara skengravid. Vill att det ska vara på riktigt nångång.

Alla skriver om Potter

Så även jag. Läste böckerna i början men tröttnade. Blev återigen nyfiken och fast av hela den ganska patetiska hajpen som kom nu när sista boken släpptes. Sket i att hajpat är löjligt. Nåt ska jag roa mig med fram till testdagen. Nu blir det Potter nummer 5 till 7 som blir första semesterläsningen.

Fortfarande kaos på jobbet, men som det ser ut kan jag ta semester fr o m onsdag, behöver nog inte jobba hela dagen imorgon heller. Drömmer om att vara ledig och lata dagar, drömmer om ett plus.

Peppande Femmisträff

Träffade några femmisar igår, peppande som vanligt. Två som redan fått barn, en som var gravid, jag och en till som ska testa om en vecka och en som snart ska börja försöka.

Känns skönt varje gång jag ser att det faktiskt kan bli barn på det här sättet. Ibland känns det så avlägset. Kliniska gyn- och klinikbesök är kanske inte vad de flesta tänker på när de vill ha barn. Just nu är jag mest inställd på att jag ska bli gravid; att det också ska bli barn känns för långt bort och nästan helt omöjligt.

Två av femmisarna hade blivit gravida på första försöket, blir rätt avundsjuk även om det är fantastiskt. Det var ju så det skulle gå för mig. Det var inte så det gick för mig.

Tänker fortfarande hoppas och fortsätter vara lat och undviker för hårt kroppsarbete. Gräsmattan ska jag nog våga klippa idag, men monsterhäcken får fortsätta vara ett monster en vecka till.

En vecka kvar

En vecka kvar till testdatum. Inga symtom än, ett svagt hopp ändå och en massa frustration. Har inget vettigt att skriva. Vill bara få veta. Om det inte funkar den här gången heller måste jag nog ta en paus och fundera lite. Det blir IVF i så fall, men jag behöver nog en månad eller två för att komma ikapp.

Hoppet stärks ändå av att jag vet att det var två ägg, borde ha en hyfsad chans trots allt. Tycker att det borde vara min tur nu.

Helt symtomlöst är det inte förresten, drar och känns i livmodern men jag tror att det är progesteronet som spökar.

Tiden går långsamt nu

Dagarna masar sig fram, för tidigt för att känna efter och leta tecken. Bara att vänta. Segt.

Bra musik man blir stark av

Har precis hittat till en sida som jag måste låta er hitta också. En vän till mig har lagt upp sina låtar, lyssna gärna. Jag tycker att det är musik man blir stark och glad av, gissar att flera av er tycker detsamma. Hopp, pepp och kärlek är alltid bra för oss som kämpar.

Lyssna här.

Ska inte avslöja vilka som är mina favoriter.
Eller jo, två smakbitar av texterna får ni som aptitretare.
I want to live my life as good as I can
I want to do the best of what I have
But I am tired now I got to rest for a while

och den andra:
They said it was crazy
That I was a fool
That I was leading my life astray
Risking too much
They said that I should let it be
They said that I should change my beliefs
But I am standing here now
And as you can see
I did it - Like I said I would
I did it - Like I knew I could

Om ni vill komma i kontakt med vännen som sjunger och har skrivit låtarna så maila på:
info (at) larasson.se

Nedräkning - långt kvar

Börjar räkna ner, men har många långa dagar kvar innan det är dags att testa. Pratar med människor, märker att jag inte är ensam. Fler än jag trodde funderar på att göra samma sak eller åtminstone liknande, att bli gravid på egen hand med känd eller okänd donator.

Familjebilden håller verkligen på att förändras, vi konstiga familjer (eller snarare blivande konstiga familjer för min del) blir fler och fler. Kan självklart vara så att jag ser de här familjerna mer, men det är nog inte så enkelt. Tror att det är bra inte bara för oss utan för samhället i stort. Bra att det finns fler alternativ och större plats för annorlundaskapet. Det annorlunda blir inte lika annorlunda eller främmande då.

Två långa veckor kvar tills jag vet. Hoppet finns kvar.

Framkallat falskt plus

Eftersom jag aldrig sett ett riktigt plus tänkte jag att jag skulle göra som Kantarellkisse gjorde nångång och testa när jag vet att jag har hcg från ägglossningssprutan kvar i kroppen. Det är bara EN dag sen jag inseminerades, min kropp kan alltså helt omöjligt börjat producera eget hcg än, kunde ändå inte låta bli. Vill få se hur ett positivt test ser ut.

Två starka streck på de billiga stickorna. Hur fint som helst.

De fungerar alltså, de billiga testerna som jag har tvivlat på. Bilden med de två strecken vill jag få återse om ungefär två veckor. När hcg:t från sprutan är borta och det är egenproducerat hormon jag har istället.

Borde klippa häcken runt min tomt, klippte halva efter förra minuset. Har fått stränga förhållningsorder från mamma, läkaren på kliniken och andra att undvika hårt kroppsarbete under väntansveckorna. En liten häck låter inte så hård, men min är en förvuxen monsterhäck och 50 m lång. Den får fortsätta vara ett monster. Jag tittar på den när jag sitter och fikar i köket och tänker att det är underbart att ha en anledning att få vara lat. Plockar några hallon och sätter mig med en bok istället. Trivs och mår strålande just nu.

fjärde gången gillt?

Nu är den fjärde inseminationsväntan igång, hoppas på riktigt den här gången, vet inte varför det känns så annorlunda mot förra gången men det gör det. Bättre vibbar helt enkelt. Har varit i Malmö ett par dagar och träffat vänner, känner mig peppad och bra. Kan nog till och med erkänna att jag känner mig stark och modig.

Tycker att chanserna borde vara större med två ägg än ett. Femton miljoner spermier och två ägg, de borde ha träffats nu. Redan nu oroar jag mig för om jag som ensam skulle klara tvillingar. Brukar annars oroa mig för om jag nånsin kommer bli gravid.

Om två veckor vet jag hur det gått. Tills dess vågar jag mig på att hoppas. Ska åtminstone försöka hoppas istället för att noja som en idiot.

Två ägg känns som en bra början

Har varit på kliniken på förmiddagen och fått se två äggblåsor, en på varje äggstock. Känns som en bra början. På lördag blir sista inseminationen, hoppas grymt mycket på att det verkligen ska fungera nu, vill helst slippa gå vidare till IVF.

Hade ett IVF-samtal när jag ändå var där. De kör vanligtvis med det korta protokollet och efter vad jag har hört här och på andra ställen verkar det vara det som är minst plågsamt. Om inte den här inseminationen tar kan jag börja redan i nästa cykel. Känns bra att inte behöva vänta mer än nödvändigt. Hela den här processen känns redan som en enda lång väntan som man inte vet om den leder nånstans, frustrerande.

Men just idag känns det ändå bra. Jag försöker, så mycket mer kan jag inte göra. Sitter och gratissurfar i ett blåsigt Folkets park i Malmö, många barnvagnar, många gravidmagar och mina önskningar.

Ner som en pannkaka, upp som en sol?

Idag känns allt på alla sätt bättre. Märkligt vilken berg och dalbana livet är ibland. Verkar lösa sig med mamma, har pratat idag och det känns skönt.

Har lyckats få en jobbresa ner till Malmö imorgon, kan ta någon strödags semester eftersom min riktiga sommarsemester är skjuten på, ska göra VUL på Nordica på onsdag, jobba från Malmö-kontoret och förhoppningsvis insemineras på fredag eller lördag. Ser fram emot det igen, utan att försöka lär jag knappast bli gravid. Kommer bo hos fina vänner och ser redan fram emot att träffa dem.

Fick ett erbjudande om ett nytt jobb idag, är sugen men vet inte, ska absolut fundera på det. Bra för självkänslan är det oavsett när nån ringer och säger att de vill anställa en.

Snart dags för försök nummer fyra

I slutet på veckan är det dags för försök nummer fyra. Just nu känns det mest besvärligt. Svårt att ta sig till Köpenhamn på kort varsel, jobbigt att min gyn har semester. Funderar på om jag ska skjuta på det till nästa månad, men lutar åt att jag åker iväg trots allt. Trött på hela försökandet, minusstrecken tär på energin.

Bråk med mamma om religion

Det här har egentligen inget med min blogg att göra, eller så har det det ändå, vet inte.

Åkte till mina föräldrar, skulle fira båda två som fyller år samma vecka. Det var jag, mamma, pappa och lillebror. Vi hade trevligt ända till precis innan jag skulle gå. Alla hade druckit lite vin, vi började prata religion. Min mamma fick för sig att hon inte hade något att säga till om när jag valde att inte konfirmera mig, sant på sätt och vis eftersom det var mitt val, men vi hade många och långa diskussioner hon och jag. Det har hon glömt. Nu var det pappas fel att jag inte var religiös.

Försökte förklara för henne att hon förminskade och hånade mig i allt detta. Det är jag som är ateist. Det beror inte på att hon har en religion och att pappa inte har det. Det handlar om att jag är vuxen och att jag har valt att inte leva mitt liv enligt hennes eller någon annans GUD.

Vi lyckades bli fula mot varandra, sårade varann. Jag valde att åka därifrån. Ringde sen och vi bestämde att vi ska ta en fika om det som gör så ont. Jag har nog inte insett tidigare att det gör henne så illa. För mig så var det enkelt; vi trodde olika. För henne är det tydligen ett större problem. Är ledsen att vi lyckades vara så elaka mot varandra ikväll. Jag ville inte såra henne, tror inte att hon ville såra mig heller.

Just nu gör det ont, måste försöka träffa henne snart och prata färdigt. Vet att jag ofta är för hård, kör alldeles för enkelt över folk fastän jag inte vill. Nu är jag nervös istället inför att ha en öppen men religiös diskussion med min älskade mamma. Idag klarade vi det inte, hoppas att vi kommer klara det nästa vecka. Just idag gör alla ont. Hon och pappa är min största hejarklack. Det gör ont om någon form av gud ska komma emellan oss.

En dag ska det gå + attackerade prideparader

Läser många bloggar, forum och diskussionslistor där människor som önskar barn skriver. Ibland känns det peppande, ibland blir jag bara uppgiven och förundrad över all sorg som finns. Så många som kämpar och kämpar. Jag vet att jag inte har försökt aktivt så länge, men varje misslyckande tar hårt, framför allt på hoppet och på energin.

Sitter just nu och försöker pussla ihop min nästa vecka. Gynekologen är på semester och jag vill göra ett ultraljud för att se att det verkligen finns ett ägg eller två och när det är dags för dem att släppa. Hade varit så mycket enklare om jag hade kunnat få göra inseminationerna och mina kommande IVF:er i Stockholm. Gillar Köpenhamn, men det tar tid och pusslande för att kunna åka dit på kort varsel. Måste jobba samtidigt, måste försöka leva ett liv samtidigt. Allt annat sitter på vänt just nu känns det som. Borde kanske söka ett nytt jobb, men fixar inte att byta när allt annat är så rörigt.

Hoppas och tror fortfarande, även om det kanske inte låter så på mina senaste inlägg. En dag ska jag bli mamma, så är det bara. Vet att det långifrån är självklart, men det ska ske, på något sätt. Adoptionstankarna flyger upp och ner i skallen. Jag står fortfarande i kö, men köerna är bisarrt långa för ensamstående och jag vill inte adoptera om jag måste ljuga. Vill inte spela med i en fars (eller kanske drama) där alla vet att jag ljuger. Vill få vara den jag är och vill få bli mamma.

IVF känns som det som håller hoppet uppe. Ser fram emot mitt IVF-samtal som nog blir i slutet på veckan. Hoppas att det ska bli ett hoppgivande samtal. Hoppas samtidigt att mitt sista inseminationsförsök ska lyckas så att jag slipper gå vidare till IVF.

Idag säger de på radion att gayparader i Budapest och Zagreb har attackerats. I förrgår var jag i Budapest. Känns som ett land nära, men det är fortfarande stora skillnader. De flator och bögar som försöker leva öppet och i frihet har det förjävligt på många ställen i världen. Blir arg, ledsen och frustrerad men samtidigt får det mig att känna mig som en gnällkärring.

I Sverige har vi kommit rätt långt trots allt. I Sverige kan jag oftast leva som en öppen flata och samtidigt trygg människa, men Sverige tvingar mig ändå att åka utomlands för att kunna få hjälp att bli mamma. Dubbelmoralen blir ännu större när man tittar på andra länder som vi singlar åker till. Riga, Lettland hjälper många svenska heteropar, lesbiska par och singlar. I Lettland attackerades pride förra året så att deltagarna tvingades fly in på ett hotell. I år kastades det brinnande föremål in i den park som skulle skydda deltagarna. Samma park som många singlar går rakt igenom på väg till kliniken.

Torbjörn Tännsjö i DN debatt

Vet att jag är sen med den här länken, men måste ändå lägga in den om någon mot all förmodan har missat det. Torbjörn Tännsjö - min nye hjälte - skrev ett riktigt bra inlägg i den oftast ganska obefintliga debatten om ifall ensamstående ska få insemineras med donerad sperma i Sverige.

Heja Torbjörn!

Cirklar sluts och tiden går

Timmarna efter min första insemination hoppade jag på ett flyg till en tysk stad och checkade in på hotellet vid flygplatsen. Idag, fyra månader och tre inseminationer senare sitter jag på samma hotell med mycket mindre hopp.

Då var jag så övertygad och säker, kanske naiv, men nånstans trygg i min förvissan om att det skulle gå. Kanske inte på första försöket, men i alla fall på andra eller tredje. Nu ska jag göra mitt fjärde om en vecka, inser att jag börjar bli rädd på riktigt. Det kanske inte blir barn för mig.

Vill inte tänka så, vill tänka att de flesta blir gravida, genom IVF om inte tidigare. Men om jag som vanligt råkar vara en som inte passar in i gruppen "de flesta". Vad gör jag då? Hur går jag vidare då?

Inatt drömde jag att jag var gravid, minns att jag var grymt förvånad eftersom jag trots drömmen var medveten om att jag var mellan minusdepp och nästa insemination, men ändå fick jag ett stort och fint plus. Förvånades och gladde mig över plusset. Nu dagdrömmer jag istället att det verkligen ska hända en dag på riktigt. Vill ha plusfest. Trött på minusdepp. Trött på ensamma kvällar i trista hotellrum. Vill byta liv. Kanske inte byta liv förresten, men byta fokus och förändra. Vill förändring, vill barn, vill så grymt mycket.

Jobb och ickegraviditet

Måste jobba mellan försöken, måste få råd att göra IVF:erna som antagligen krävs. Mitt jobb betyder ofta resande. Sitter ensam på ett hotell i ett regnigt Budapest och är inte ett dugg gravid. Dricker ett glas vin och funderar. Både skönt och jobbigt att ha mycket ensam tid för egna tankar. Längtar hem, ensam i hotellrum är rätt trist. Orkar inte gå ut på stan. Imorgon blir det samma sak, ickegravid, massa jobb och sen ett annat hotellrum i en annan stad.

Har bestämt med kliniken att det blir både insemination och IVF-samtal i slutet på nästa vecka. Måste göra något, frustrationen växer. Vill ha semester, vill testa plus, vill att det nångång ska bli verklighet.

Mer om IVF-funderingar

Tråkbloggar nu, jag vet. Men eftersom allt går åt helvete så måste jag planera framåt, fixar inte att sitta och glo på mina minus.

Försöker förstå hur IVF fungerar, mest för att det blir mindre läskigt då. Men nu har jag fastnat helt. Vad avgör om man ska använda det långa eller korta protokollet? När är det ena bättre än det andra? Korta låter bättre eftersom det går fortare och är mindre hormoner, men jag antar att det inte är så enkelt. Vill självklart bara att det ska fungera och då spelar det rätt liten roll om själva processen tar 30 eller 50 dagar, om det är ett par sprutor mer eller mindre osv.

Inser att mitt kontrollbehov ger mig problem nu. Gynekologen på semester, kliniken svarar inte på mail under helgen och jag vill veta nu.

Om jag har räknat rätt så funkar det att göra en insemination nu i juli och sen en IVF i september. Kanske meningslöst att göra ytterligare en insemination som jag inte tror på, men jag tror inte att det spelar nån roll för själva inseminationens möjligheter om jag tror eller inte tror att det kommer fungera. Hade det varit så så borde mina två första försök lett till graviditet, det gjorde de inte.