söndag 31 december 2006

Gott Nytt År!

Ser fram emot nästa år, känns som att det kommer bli ett bra år.

Hoppas att alla som längtar barn, alla femmisar, alla på singeladoptionslistan och alla andra jag kommit i kontakt med via bloggar och vänner kommer få sina önskningar uppfyllda och bli gravida eller få komma hem med sina barn någonstans långtbortifrån.

Hoppas också att fler länder öppnar för adoption till alla de som längtar efter att bli föräldrar, par, singlar, flator och bögar som hittills inte passat in i mallen.

För egen del hoppas jag på att bli gravid under nästa år. Hoppas vågar jag, tro på det vågar jag inte riktigt än.

Mitt nyårslöfte till mig själv blir att försöka leva så att jag ger mig själv så bra möjligheter jag kan för att bli gravid. I det ingår att inte röka, gå ner ett par kilo och inte vara för rädd för läkare, gynekologer och deras mediciner/hormoner.

Sen hoppas jag på en hel hög av andra saker också för nästa år, allt från att jag ska lyckas göra bra ifrån mig på nya jobbet till fred på jorden och annat klyschigt.

lördag 30 december 2006

Nyårsafton med eller utan barn

Snart nyår, har nyårsångest, vet inte vad jag vill. Vill inte gå på fina parmiddagen, vill inte att nyårsafton ska vara ett barnkalas där jag känner mig ensam och avundsjuk, vill inte sitta ensam hemma heller. Nyår och jag passar inte ihop i år. Har lust att banga och sitta hemma och kolla på filmer, klappa katterna och vara jag.

Inser att stora delar av bekantskapskretsen har förändrats de senaste åren, känner mig ensam och liten. Min värld och mina planer passar inte riktigt in. Känns som att jag är i ett vakuum, nånstans mellan allt annat. Igår funkade jag och världen, idag gör vi det inte. Tackat nej till allt, vill inte vara med när det inte känns rätt.

Vill se framåt, vill våga tro att det går, att jag inte kommer vara barnlös och singel resten av mitt liv. Men just nu är jag det. Just nu fixar jag inte att träffa alla icke-barnlösa och icke-singlar. Ena singelvännen åkte till London, borde följt med.

Och innan jag hann skicka det här ringde telefonen, nyår kanske blir bra ändå. Verkar som att det fanns ett nyårsfirande som funkar med mitt tröttsamt förvirrade humör. Middag med två kompisar+ ett barn och sen en sväng till Orionteatern. Blir nog bra trots allt mitt gnäll.

torsdag 28 december 2006

Inneboende med barnlängtan

Har precis bestämt med en kompis att hon ska låna mitt gästrum/blivande barnrum under två månader när hennes hus renoveras. Ska bli kul även om jag på många sätt är en enstöring som gillar att bo ensam. Extra kul eftersom även hon har barnplaner för 2007, här ska skvallras och pratas och göras barn helt enkelt!

Gissar att jag kommer bli ännu mer insnöad av att ha en inneboende med samma mål, stor fin gravidmage till jul. Men egentligen är jag nog inte riktigt så illa insnöad som det verkar om man läser min blogg. Här har jag behov av att skriva av mig om att jag vill bli mamma. Resten av livet funkar min alldeles vanliga ickecybervärld. Men den världen orkar inte lyssna på mig. Förstår om inte alla som trillar in här gör det heller. Stora skillnaden är att här är det jag som bestämmer, här får jag vara hur trist och tjatig som jag vill.

onsdag 27 december 2006

Stopp för singeladoptioner från Kina

Så kom den då till slut, den dåliga nyheten som alla väntande singeladoptanter väntat på och bävat inför. Kina stänger för singlar, slutar alltså adoptera bort barn till ensamstående. Inte oväntat, men riktigt jävla trist och jobbigt. Hjälper inte att jag har bestämt mig för att jag vill försöka bli gravid genom insemination, har hela tiden haft adoption i bakhuvudet, som en försäkring om det inte skulle funka. Blir rädd nu. Försäkringen försvann. Tänk om Vietnam följer sitt stora grannland och också slutar acceptera oss? Inte många länder kvar som accepterar såna som jag. Och de länder som gör det adopterar bort färre och färre barn. Att färre barn adopteras bort kan man se som något positivt så klart, att fler barn kan få ett bra liv i sitt ursprungsland. Problemet är bara att långt ifrån alla barn som är föräldralösa får möjligheten att adopteras, många stannar kvar på institution. Det kan inte vara bättre att växa upp på ett barnhem, vägrar tro det. Kina har fler barn som skulle behöva ett hem än de vill medge. Inför OS ska fina sidan visas upp.

Tror just idag att det kommer vara väldigt svårt och ta grymt lång tid att adoptera som singel de kommande åren.

Funderar på om det är någon idé att stå kvar som sökande. Vågar inte hoppa av köerna förrän jag har fött ett barn. Är rädd.

Men, så kommer samtidigt kroppen och ger mig ett positivt besked. Mensen kom nyss, den oregelbundna och grymt efterlängtade mensen. Konstigt att man kan längta så efter att blöda. Känns friskt. Ger hopp. Kanske kan bli gravid ändå. Vågar hoppas. Känns bra att kunna nämna ett hyfsat färskt datum för senaste mensen när jag ska till gyn inför inseminationsundersökningen. Nu ska här räknas dagar och cykler.

Lider och sörjer med alla singlar i adoptionsköerna som av någon anledning inte kan eller vill bli gravida. Kinas stopp är verkligen ett hårt slag för många människor, långt ifrån bara singlar som får problem.

tisdag 26 december 2006

Donator med ID release eller inte

Har börjat fundera på donatorn, vet inte vad jag vill välja. I grunden handlar det om att jag måste bestämma mig för om det känns ok med en helt anonym donator eller om jag vill välja en donator som barnet har möjlighet att få information om när barnet fyller 18 år. Först tänkte jag att det är lika bra att välja en helt anonym donator då det faktiskt inte handlar om en pappa utan någon som har bidragit med spermier. Funderar på om det annars kan bli så att barnet hänger upp sig på tanken att kunna träffa donatorn, kanske ett möte som slutar i besvikelse? Donatorn kanske hinner ångra sig, kanske hinner avlida, kanske...

Men ändå så tror jag att jag vill ge barnet möjligheten att få mer information om han eller hon vill det. Känns på något sätt som att jag tar ett så stort beslut som väljer att få ett barn som inte kommer få någon pappa att det kanske räcker med det. Kanske är snålt/dumt av mig att beröva barnet på information om donatorn nu när möjligheten finns.

Läser på Stork att donatorer från USA med ID release kommer bli förbjudna av något EU-direktiv, men tydligen är det ok för alla som redan har köpt sperma från USA. De uttrycker sig rätt kul: Det vil i praksis sige at det fremover ikke er tilladt at benytte donorsæd fra et ikke-eu land som f.eks USA, hvis donorsæden er udtaget, dvs. ejakuleret efter d. 7.4.2007. Det är alltså datumet för själva ejakulationen som ska spela roll. Märkligt. Men bra ändå att de som redan köpt sin sperma får behålla den.

Tydligen ska det nu bli möjligt med skandinaviska öppna donatorer. Tidigare har danskarnas sperma varit anonym.

Känns som ett stort beslut, samtidigt som jag inte tror att det är rätt att lägga för stor vikt vid donatorn. Det är trots allt en donator, en man som bidrar med sperma till kvinnor eller par som behöver just sperma. Det är inte pappa han erbjuder sig att bli, det är inte en pappa han kommer att bli. Åtminstone inte till mitt barn.

Mamma har för övrigt hängt upp sig på mina stackars manliga vänner. Hon frågade igår om jag inte kunde prata med nån av dem. Vill inte det, vill inte ha någon av mina vänner som donator eller som pappa till mitt förhoppningsvis kommande barn. Det verkar omöjligt för henne att förstå.

måndag 25 december 2006

mer om jul och släkt

Har varit hos mina föräldrar över julen, kul att vara där men grymt skönt att komma hem igen. Eftersom vi pratade om adoption och adoptionsstopp från Kina redan i fredags så har mamma undrat en hel del över hur jag kommer gå vidare.

Bestämde mig för att berätta för henne och pappa att jag faktiskt har bestämt mig och att jag tänker försöka med insemination i Danmark. Båda blev så klart glada och mamma blev ruskigt frågvis. Så nu känns det som att halva julhelgen har handlat om insemination, svensk förtryckande lagstiftning, hemsk svensk socialminister, femmis, danmark, gynekologer osv. Kul men jobbigt. Är ju trots allt rädd för att inte lyckas och då känns det farligt att prata för mycket om det.

Mammas attityd var motsatt, hon började snabbt rabbla upp alla mina kvinnliga släktingar som har fått barn. Insåg då att alla faktiskt verkar vara superfertila, vi kunde inte komma på en enda släkting som inte fått barn ganska fort av alla de som lever i, eller har levt i, heteroparförhållanden. Antingen ska jag ta det som ett gott tecken eller så är det så att just därför måste jag vara den felande länken, den enda som inte kan bli gravid.

Känns skönt att de är så positiva, men är ändå lite rädd för att det ska kännas pressande. Satte skvallerförbud på både föräldrar och bror, känns som att det räcker att de vet, vill inte ha fastrar och mostrar som undrar hur det går. Ser fram emot att vara gravid nästa jul.

lördag 23 december 2006

släkt, bl a fantastisk ettåring

Var på släktträffen igår, gick bättre än vad jag hade väntat mig, gillar faktiskt allihop vilket egentligen är märkligt. Tror inte särskilt mycket på biologi och genetik, men på något sätt har jag haft tur som fått föräldrar, fastrar, mostrar osv som är riktigt bra. Alla som var där har vetat om mina adoptionsplaner, men ingen att jag har tänkt om och tänker försöka biovägen först.

Blev förvånad när jag märkte att de flesta av dem hade hört att Kina kommer stänga för singlar, känns inte som att det har skrivits så mycket om det än, men det kanske det har. Glad blev jag i alla fall när jag märkte att de verkligen bryr sig och är intresserade på riktigt. Ville inte prata med dem än om att jag tänker försöka bli gravid, men det känns som att de nog förstår ändå. Ena fastern sa: Så nu blir det insemination då? Vad roligt att få se dig gravid snart! Jag mumlade lite om att jag faktiskt inte bestämt mig riktigt, vill inte ha nån press från dem, men får ju skylla mig själv eftersom jag redan har börjat prata om det.

Minstingkusinen + sambo och ettåring var där också. Hade bävat lite för att träffa dem, är avundsjuk och kan inte hjälpa det. Ettåringen var en helt fantastisk och glad unge som charmade alla, jag blev kär och det var faktiskt ett bra botemedel mot avundsjukan. Vill bara ännu mer nu, men det känns bra. Tänker försöka sluta noja mig för att inte kunna bli gravid (inser att det inte går), de flesta kan ju faktiskt bli gravida, så varför skulle inte jag kunna? Hade inte köerna varit så långa så skulle jag fortfarande hellre adoptera, men just nu känns det rätt omöjligt. Vill ha barn nu, inte vänta i tio år.

fredag 22 december 2006

när kan det bli verklighet?

Ledig idag och ska snart iväg på julfirande med släkten, sitter och funderar på vad som ska kunna hända till nästa år och vad som har hänt sen förra året. Vet att jag kommer få frågor om adoptionen som fastnat i stiltje. Funderar på hur jag ska kunna svara på ett bra sätt och vad jag egentligen vill att de ska veta och inte.

Verkar vara som att Kinastoppet blir verklighet, jobbigt. Hela singeladoptionsprocessen kommer bli längre och den har knappast varit snabb de senaste åren.

Om allt går vägen kan jag komma igång med inseminationer till våren och faktiskt vara höggravid till nästa jul. Ibland vågar jag hoppas, ibland känns det helt overkligt och ganska omöjligt. Önskar mig ägglossning och en regelbunden mens (spelar ingen roll hur mycket hormoner som behövs för att fixa det), önskar mig ett besked från en gynekolog som säger att det är rimligt att tro att jag kan bli gravid. Önskar mig barn. Snälla tomten, jag har varit ganska snäll i år.

Hoppas att helgerna blir bra och fruktsamma för alla i liknande situation, oavsett vilken väg till barn det blir så hoppas jag att det blir många barn gjorda och fådda.

torsdag 21 december 2006

Äntligen ringt + klart med jobbet

Igår lyckades jag äntligen boka tid för provtagningen. Känns skönt att åtminstonde gjort något konkret. 8:e januari ska jag träffa någon som kan hjälpa mig att ta reda på om min kropp verkar fertil. Läskigt, spännande och kul. Känns stort.

Kommit överens med blivande chefen också, så nu har jag formellt ett nytt jobb, papper påskrivna osv. Bara fyra dagar kvar på det gamla jobbet. Har varit ett par konstiga veckor med överlämning, rensing och ett försök att städa bort fyra år av mitt arbetsliv. Befriande. Kommer bli avtackad idag, tror att det kommer kännas lite sorgligt även om jag vill sluta.

Dags att gå vidare på många sätt.

måndag 18 december 2006

Riskerat nya jobbet?

Ska börja nytt jobb vid årsskiftet, råkade bli förbannad på nya chefen på telefon idag. Löjligt och irriterande, hoppas att jag inte riskerat själva jobbet med det. Men han kändes så tröttsamt snål, är inte överens om småsaker, t ex att jag vill att företaget ska betala mitt bredband, hur många kronor kostar det dem egentligen.

Dålig på att fokusera på tjafs just nu, känner att jag har viktigare saker att tänka på. Eftersom jag har sagt upp mig från mitt gamla jobb sitter jag i skiten om det inte blir nåt nytt, men tror egentligen inte att det är nån fara. Bara irriterad. Känns som att han tror att det är hans privata pengar som ska betala min lön och eventuella förmåner, förstår inte vad han tjänar på att pruta på varje liten sak i mitt avtal och därmed göra mig missnöjd och besviken.

Tröttsamt. Lyckades inte ringa Mamma Mia idag heller, måste sluta vara rädd för dåliga besked, vill veta nu. Ska boka tid imorgon.

söndag 17 december 2006

Socialministern från hell

alltså vår käre Göran Hägglund, KD:are och socialminister, har blivit intervjuad i Ekots lördagsintervju i helgen. Har var skrämmande som vanligt. Det som gjorde mig mest förbannad var att han lyckades få säga att deras socialpolitik handlade om varje människas unika värde och värdighet, att alla skulle kunna utforma sin tillvaro som hon eller han önskar. Visst.

Efter detta uttalande fick han ett par frågor om sin inställning till singeladoption, och då var det andra sk värderingar som gällde. Alla barns rätt till en mamma och en pappa, manliga och kvinnliga förebilder osv. Barnets bästa var favvo-repliken. Alla barn som redan finns då? Hur är det deras bästa att självaste socialministern dömer deras familjer, berättar att han helst skulle se att de inte fick finnas.

Det enda positiva som jag hörde var att han insåg att det inte var någon idé att försöka få gehör av kollegorna för att stoppa singeladoptioner. Nu verkar singeladoptionerna tyvärr ändå försvåras genom att det är färre länder som accepterar oss som föräldrar, tror inte att han vet det men gissar att han applåderar.

Blir frustrerad och ledsen, måste det vara så svårt? Varför måste det vara så komplicerat. Vill vara människa, inte hetero/homo/singel/par/fertil/inte fertil. En människa som vill bli förälder nångång, på nåt sätt.

familjer och julgranar

Inte helt enkelt att vara singel och vilja ha barn i dessa tider. Under promenaden på stan hamnade jag i en värld som är så frustrerande långt från min. Hela stan kryllar av kära par som köper julgran tillsammans, de flesta med en barnvagn eller en stor gravidmage gömd under täckjackan. Blir avundsjuk, vill också vara kär, vill också vara gravid. Julgran klarar jag mig utan, men resten av lyckan vill jag ha. Avundsjuk, blir snart bitter gnällkärring.

Insåg att jag inte haft en allvarlig flirt på över ett år, ett och ett halvt till och med. Fick inte ihop kärlek eller flirtande med mitt liv under tiden jag höll på med adoptionsutredningen. Får det inte nu heller. Vill inte vara barnlös singel resten av livet. Vill leva med någon, vill vara kär, vill ha barn.

Jag och brunchvännen satt och svullade på Rival och tittade på alla människor runt omkring oss. Hur många av dem hade bara råkat bli gravida? Hur många hade fått kämpa? Tacksam att hon finns, att få dela vill-ha-barn-resan med någon betydet mycket. Men hon är i alla fall kär. Varför kan inte jag bli det? Varför gör jag det så svårt för mig?

På tåget hem satt ett par i 40-årsåldern och tokhånglade, gjorde att jag ännu mer kände mig som en bitter surkärring. Vill inte vara sån. Vill vara glad, vill vara gravid, vill vara kär. Med eller utan julgran.

brunch om barnlängtan

Har en vän som delvis är i samma sits, visserligen är hon en del i ett par, så på vissa sätt blir hennes resa annorlunda, men barnlängtan som barnlängtan och inseminationen funkar på samma sätt antar jag. Är glad att känna någon nära som är i samma sits, även om det självklart i grunden är fruktansvärt att det är så många som har problem med att bli gravida.

Men en stor skillnad finns, hon som en del i ett heteropar fick snabbt hjälp, utredning och välvilligt inställda människor i vården. Jag som är singel får förlita mig på de gynekologer som väljer att hjälpa såna som mig. Hon går till fina privata kliniken, mig vägrar samma klinik hjälpa. Kanske inte spelar så stor roll om vi snart går omkring med stora fina magar, men om vi inte gör det? Funderar på vad det betyder om det är så att jag kommer ha stora problem att bli gravid. Hade jag i så fall haft större möjligheter om jag varit en del av ett par istället för att vara singel? Eller är det så att de gynkeloger som hjälper oss är lika bra som de gynekologer som vägrar befatta sig med singlar? Letar jag efter problem som inte finns? Kanske.

Ska oavsett vad bli intressant att jämföra våra resor och se om vi får likvärdig hjälp. Hoppas att ingen av oss ska behöva så mycket mer hjälp än några välplacerade friska och pigga spermier.

Nu ska jag i vilket fall iväg och bruncha med henne, gissar att det blir mycket snack om gyn/insemination och framför allt viljan att få bli mamma.

lördag 16 december 2006

Hur många jular utan barn?

Barn känns långt bort idag. Förra julen bestämde jag mig på riktigt för att jag vill ha barn trots att jag är singel. Gått ett år nu utan att ett skit har hänt. Visserligen stått i adoptionskö snart ett år, hunnit gå kurs och få medgivande, men till vilken nytta. Adoptionsvägen känns stängd nu, eller åtminstone har väntan blivit förlängd med många år på grund av att Kina stänger för oss singlar. Jobbigt.

Vågar inte tro på att jag kan bli gravid, hade hopp om att det skulle gå bra när jag bestämde mig för att försöka med insemination. Nu när jag vet att adoptionsvägen kommer ta sån tid så tror jag inte längre att jag kan bi gravid. Mensen enivsas med att vara försvunnen. Den har visserligen alltid varit läskigt oregelbunden, men just nu vill jag ha mens som bevis på att det kan gå. Tror att jag kommer behöva hjälp med hormoner för att kunna inseminera, men önskar att min kropp ändå kunde ge mig ett tecken på att det finns en gnutta fertilitet i mig.

Kommer få massa frågor om hur det går när jag träffar mina släktingar på fredag. Ångrar att jag berättade om adoptionstankarna för dem. Samtidigt känns det skönt att min familj vet vad jag går igenom. Kommer en ny bebis på lilljul på fredag, undrar om jag nånsin kommer få vara stolt mamma och visa upp släktens senaste tillskott...

Hoppas att det här är den sista barnlösa julen för mig. Drömmer om att vara gravid nästa jul. Vågar inte tro på att det kan vara möjligt.

tisdag 12 december 2006

Barn, barn, barn

Insett att det är lätt att bli besatt av att försöka få till en bebisverkstad på egen hand. Eller egen och egen, med en hel del hjälp från Finland eller Danmark, men ändå. Surfar, läser och fascineras över alla som lyckas. Läser om alla som kämpar och pallar fortsätta trots motgångar, blir imponerad av vad längtan får folk att orka. Blir skrämd.

Fastnar på Aftonbladet.se och läser om kvinnor som spricker och sen inte får hjälp. Pratar med vännen som inte vill ha barn, hon är redan orolig för hur min förlossning ska gå. Själv är jag orolig för att jag inte kommer kunna bli gravid. Orkar inte ringa gravida vännen, orkar inte höra om hennes lycka, gift med stora kärleken, har fått fantastiska tvååringen och sen en liten på väg. Jag vill också.

Skulle vilja få läsa sista sidan i boken, vill veta facit, vill veta att jag kommer att lyckas. Att det faktiskt är så att jag ska få bli mamma en dag. Kan inte riktigt föreställa mig att det nånsin kommer hända på riktigt.

Surfar vidare på familjeliv och i en massa bloggar. Läser om stora magar, missfall, oro, längtan, glädje och sorg. Livet är märkligt. Vill ge liv. Vill bära liv. Avundsjuk på alla som lyckas, undrar om jag nånsin kommer komma dit. Sätter på tv:n och tittar på de svenska handbollstjejerna som mot alla odds leder stort över Danmark. Undrar om någon av dem också kämpar för att bli gravid. Kanske till och med någon av dem som varit på Stork eller Vitanova...

Kan inte göra något utan att undra och fundera. Kan inte träffa någon utan att tänka på deras väg till barn, hur det har gått.

För några dagar sen tog jag en långpromenad och tittade efter skolor och dagis i närheten. Drömmer om att tapetsera och göra om gästrummet till ett barnrum. Vågar inte tänka färdigt tanken, tänk om jag inte kan bli gravid. Tänk om jag aldrig kommer kunna adoptera. Det får inte vara så.

söndag 10 december 2006

Femmisfika idag

Har varit på femmisfika idag, AS hade bjudit in till knytkalasglögg, grymt trevligt och gott. Tack för att du bjöd hem oss! Eftersom jag är ny i hela inseminationscirkusen så känns det kul och häftigt att träffa andra som är på gång i olika faser. Idag var vi runt tio st, en med fantastisk bebbe på 4 månader, en gravid med tvillingar, en nyinseminerad och resten av oss (tror jag) ickegravida i alla stadier från att ha börjat fundera till att ha gjort många försök.

Kul att få prata om högt och lågt, inspirerande att träffa de som kommit längre i processen. Känner att jag behöver träffarna, att jag behöver lära mig mer och framför allt att jag behöver se att det faktiskt kan fungera.

Vill och hoppas (och vågar ibland tro) att jag hyfsat snart ska kunna bli gravid. Osäker på om jag hade vågat hoppas om jag inte hade träffat de som faktiskt redan lyckats. Skönt att träffa alla, kul att träffa de som precis som jag funderar, och kul att träffa de som redan kommit igång.

Fantastiskt glad att jag inte är ensam, att det finns fler singlar som försöker och att ganska många verkar lyckas.

lördag 9 december 2006

Kinavägen stänger

Läste nyss att Kina antagligen kommer stoppa singeladoptioner till våren. Inte säkert än, men skrämmande. Om det är sant så kommer adoptionsköerna för singlar att bli evighetslånga, och de är redan nu skrämmande långa.

Finns visserligen andra länder att adoptera från, men Kina har varit det land som har adopterat bort flest barn till singlar. Deppigt om den möjligheten försvinner!

Nu blir jag ännu mer rädd för att det ska vara något fel på mig som gör att jag inte kan bli gravid. Fortfarande inte fixat tid på Mamma Mia, är rädd för att få ett negativt besked.

Undrar om det nånsin kommer bli ett barn för min del. Vill och hoppas, men tycker att det bara kommer en massa negativa besked hela tiden. Vill att något positivt ska hända nu.

onsdag 6 december 2006

Ska träffa nya chefen imorgon

Ska byta jobb snart, väldigt snart till och med. Grymt glad för det även om själva jobbet egentligen passade mina evighets-väntan-adoptionsplaner bättre än mina nuvarande inseminationsplaner. Men, ska i alla fall träffa nya chefen för första gången imorgon. Har hittills bara pratat med honom på telefon. Har en knäpp känsla av att det ska bli roligt, ska skruva till sista svängen på löneförhandlandet lite och kommer försöka vara mitt sanna hårda jag... Inte så hård egentligen, men när det kommer till jobb får man väl vässa armbågarna lite.

Funderar på om de skulle anställt mig om de visste att jag hoppas på att vara mammaledig väldigt länge och förhoppningsvis ganska snart. Vet att de inte hade gjort det. Gillar att han inte kan veta något. Inser att det kan ta bra mycket längre tid än vad jag vill. Njuter ändå av känslan att veta åt vilket håll jag vill att mitt liv ska vända. Tänker passa på och lära mig så mycket jag kan av nya jobbet under tiden.

Glad av att ha nåt nytt att fundera på och jobba med under tiden.

Mes som inte ringer

Har insett att jag är räddare än jag trodde. Har fortfarande inte fått tummen ur och ringt Mamma Mia. Är rädd att de ska säga att det inte är möjligt för mig att bli mamma. Förstår självklart att de inte kommer säga det när jag ringer, men det tar ändå emot.

Imorgon ska jag få det gjort. Boka tid alltså. Fattar inte varför jag plötsligt blivit en sån mes. Brukar inte vara sån.

Ser fram emot femmisträffen på söndag, behöver träffa likasinnade.

tisdag 5 december 2006

Biologi eller inte

En sak som jag tycker är svårt i min singel-och-vill-ha-barn-resa är när folk runt omkring mig tycker en massa. Lite får jag självklart skylla mig själv, eftersom jag har berättat för ganska många att jag vill ha barn. Men det stör mig ändå.

Har nu insett att min närmsta omgivning tycker att det är bra att jag har ändrat mig och nu alltså vill försöka bli gravid först. Vissa av dem tyckte att det var konstigt av mig att gå direkt på adoption. Just nu tycker i och för sig jag också det, men för min del handlar det nog mer om att adoption tar så lång tid, känner inte att jag har den tiden. För andra i min omgivning verkar det som att de tycker att biologin gör skillnad, och att själva graviditeten gör mig mer normal i deras ögon.

När jag låg och försökte sova efter mitt första nikotinfria dygn (som faktiskt går oförskämt bra, det nikotinfria alltså) så kom självklart en massa förvirrade tankar. Inser att min mycket heteronormative (men fantastiske) far tycker att jag är rätt normal om jag åker till Stork, men att han tycker att jag är rätt konstig om jag adopterar från Kina. Konstigast av allt tycker han trots allt det är att jag är singel. Inte att jag vill ha barn som singel, utan att jag lever som singel.

Gravida heterovännen blev också glad när jag nämnde att jag funderade på biovägen, att det kanske inte blir adoption. I det fallet tror jag att jag förstår henne, graviditeten är så mycket närmre hennes sätt. Men jag trodde inte att hon skulle visa det så tydligt.

Av de ganska få som jag hittills berättat för att jag nog överväger att prova biospåret och lägga adoptionstankarna på hyllan så har alla applåderat, ingen har ifrågasatt det. Faktiskt trist, konstigt och frustrerande, fast jag tror att de menar det som att vara peppande, positiva och med mig. Nu får jag höra att jag kan få en unge som är lik mig. Själv hade jag ju ställt in mig på ett barn från Etiopien eller kanske Indien. Inte alls säker på att jag hellre vill ha en blekfis som kommer magvägen. Men testa, det kommer jag göra ändå.

måndag 4 december 2006

Prata i telefon utan cigg?

Blev aldrig av att jag ringde Mamma Mia, hade fullt upp med att vara förvånad över att det gick så pass bra att låta bli att röka. Men på eftermiddagen började det kännas rätt rejält. Smet från jobbet tidigt bara för att komma ut. Känns grymt skönt att ha kommit igång med något i alla fall, men det är verkligen inte jättekul att bestämma sig för att bli ickerökare. Inte än i alla fall.

Fast jag drömde konstigt i natt. Att allt var fel, att jag inte hade nån livmoder, att jag fick konstant mens och en massa annat. Vill verkligen få veta att allt funkar som det ska. Rädd för att det inte ska göra det.

Ska se om jag kan lyckas boka tid imorgon istället.

söndag 3 december 2006

Nyttig ska man vara...

Och så himla nyttigt kan jag inte säga att lever. Insett att det finns en del jag måste ändra på. Att inte dricka alkohol så klart, det ska nog gå bra. Borde gå ner några (eller egentligen ganska många) kilon, svårare men känns inte omöjligt.

När jag läste på Stork att kaffe är grymt negativt för fertiliteten blev jag riktigt deppig. Hur ska jag klara mig utan morgonkaffet?

Fast dagens stora utmaning är ändå nikotinet. Rökt som en borstbindare alldeles för länge. Har velat sluta men inte gjort några allvarliga försöka på flera år. Sitter här och röker min näst sista cigg och undrar hur det kommer gå. Planen är alltså en och en halv cigg till, sen nada. Har bestämt mig för att det ska funka och just nu känns det rätt skönt. Visst, det är ju lätt att säga en timme innan man slutar, men av nån anledning så är jag rätt säker på att det blir på riktigt den här gången. Trött på att röka, trött på att vara rökare. Finns inte längre nån anledning att skjuta på det.

Vill bli gravid

Vet inte om jag kommer skriva här eller om jag ens vill ha nån blogg, men nånstans vill jag nog ändå samla alla tankar.

Känns konstigt att ändra sig. Var så inställd på adoption och är kanske det fortfarande nånstans i bakhuvudet. Graviditetstanken smög sig liksom fram bakifrån. Adoption var så länge mitt första alternativ, men det är det nog inte längre. Väntetiderna är skrämmande långa.

Det har gått ganska exakt ett år sen jag ringde soc för att fråga hur medgivandeutredningen funkade. Ett år med föräldrautbildning, utredning, träffar med andra som vill adoptera som ensamstående. Och så nu, försöka bli gravid istället.

Fick nytt jobb, kändes lysande att ha nåt nytt att syssla med under väntanstiden. Var inställd på att det skulle ta flera år. Men nu är allt upp och ner. Det kan ju gå fort om jag har tur, skrämmande. Och ännu mer skrämmande om jag har otur. Tänk om det inte går. Tänk om gyn hittar nåt allvarligt fel? Tänk om det går fort. Hur får jag ihop datum och inseminationsförsök med ett jobb där jag kommer resa massvis? Vill vänta, vill att allt ska hända nu. Har inte tid att vänta. Läskigt att kvinnors fertilitet ska gå ner så fort med åldern. Är jag ens fertil?

Pratade med läkarkompisen om min struliga mens. Han tyckte inte att jag skulle oroa mig. Enligt honom kan man oftast få ordning på eventuella fel med hormoner. Jag som har läkarskräck och som helst inte ens käkar en alvedon sitter nu och funderar på vilka hormoner jag kan behöva. Hur kom jag hit? Bävar för vad gyn kommer säga. Är ändå glad att jag bor i sthlm där det finns gynekologer som vill hjälpa. Är helt absurt att vi inte kan få hjälp i Sverige. En kristdemokrat som minister som inte tycker att jag duger som förälder. Skrämmande.