Har sett senaste veckan att många har hittat hit genom att googla på nyår i Berlin, eftersom det här varken är nån rese- eller Berlinblogg så gissar jag att de flesta blir besvikna på bloggens innehåll. För min del blir det inget nyår i Berlin i år, blir istället singelmiddag hos en av favvovännerna. Till alla er som kommer iväg, ha så roligt. Berlin är kul.
Några andra har hittat hit genom att googla på nyår med barn. Hade älskat att fira nyår med mitt barn, men 2007 var inte året då jag fick barn, inte heller året jag blev gravid. Alltså kommer jag fira nyår helt utan barn.
Gott nytt år allihop! Med hopp om ett mycket fertilt 2008 och många bebisar till alla som längtar.
måndag 31 december 2007
söndag 30 december 2007
förändring på gång i Sverige?
Har märkt att det i media skrivs mer och mer både bra och dåligt om insemination, donation och andra sorter av assisterad befruktning. Funderar på om det verkligen är en förändring på gång, att det har blivit mer accepterat och att artiklarna som skrivs är en del i det, eller är det bara så att jag som är så fast i ämnet råkar se alla artiklarna.
Hittade det här av Anna Bäsén på Allt om barn:
Tron på att det biologiska bandet mellan barn och föräldrar är stark i vårt samhälle. Därför är äggdonation och spermiedonation fortfarande kontroversiellt, embryodonation helt förbjudet och surrogatmödraskap smått otänkbart.
Anna Bäsén avslutar med att citera Torbjörn Tännsjö:
– Finns det något bättre än att sätta ett lyckligt barn till världen?
Letade upp Torbjörn Tännsjös artikel som publicerades i DN debatt för ungefär ett halvår sen och insåg att den passar rätt bra som svar på Fotbollsfrun och Hillevi Wahl och andra som ondgör sig över barnlängtande singlar som gör allt för att bli gravida och som får barn utan att ha en aktiv pappa.
Torbjörn T skriver om tvåsamhetsnormen: Även om vi anser att det är bäst för barnet att ha två föräldrar kan man inte hävda att en mor skadat sitt barn genom att sätta det till världen utan att det finns någon som vill fungera som barnets far. Ska hon anklagas för detta måste vi göra gällande att barnets liv är så hemskt att det hade varit bättre om det inte fötts.
Nu anser visserligen inte jag att det måste vara bäst för varje barn att ha två föräldrar, läser man artikeln är det inte heller det Torbjörn T hävdar. Jag tror fortfarande att både en, två, tre och fyra föräldrar kan vara alldeles utmärkt. Läs hans artikel, den är bra.
Hittade det här av Anna Bäsén på Allt om barn:
Tron på att det biologiska bandet mellan barn och föräldrar är stark i vårt samhälle. Därför är äggdonation och spermiedonation fortfarande kontroversiellt, embryodonation helt förbjudet och surrogatmödraskap smått otänkbart.
Anna Bäsén avslutar med att citera Torbjörn Tännsjö:
– Finns det något bättre än att sätta ett lyckligt barn till världen?
Letade upp Torbjörn Tännsjös artikel som publicerades i DN debatt för ungefär ett halvår sen och insåg att den passar rätt bra som svar på Fotbollsfrun och Hillevi Wahl och andra som ondgör sig över barnlängtande singlar som gör allt för att bli gravida och som får barn utan att ha en aktiv pappa.
Torbjörn T skriver om tvåsamhetsnormen: Även om vi anser att det är bäst för barnet att ha två föräldrar kan man inte hävda att en mor skadat sitt barn genom att sätta det till världen utan att det finns någon som vill fungera som barnets far. Ska hon anklagas för detta måste vi göra gällande att barnets liv är så hemskt att det hade varit bättre om det inte fötts.
Nu anser visserligen inte jag att det måste vara bäst för varje barn att ha två föräldrar, läser man artikeln är det inte heller det Torbjörn T hävdar. Jag tror fortfarande att både en, två, tre och fyra föräldrar kan vara alldeles utmärkt. Läs hans artikel, den är bra.
Medicin mot fertilitetsdepp
Träffade några av favvofemmisarna igår, inser efter varje gång att det är bra medicin mot mitt deppande. Skönt att träffa andra som förstår, skönt att se att det kan gå till slut.
Glad att ni finns allihop, ni ger hopp, tack för igår!
Glad att ni finns allihop, ni ger hopp, tack för igår!
fredag 28 december 2007
Depp och hopplöshet
Trivs inte alls i pauslandet längre. Känns mest deppigt och tomt, har tappat hoppet och begriper inte hur något skulle kunna förändras som gör att jag i framtiden skulle få se något annat än minustester. Kommer inte ge upp, men det vore skönt att tänka på annat. Vet att jag kommer försöka igen, men just idag känns det helt meningslöst. Känns som att barn är något som händer andra, inte mig.
Längtar tillbaka till det hopp jag hade innan jag började mitt första försök. Då trodde jag innerst inne att jag skulle vara en sån som lyckades, en som hade lätt att bli gravid, kanske till och med en som skulle få bli gravid på första försöket. Skulle aldrig vågat erkänna det då, men jag hoppades och trodde att det skulle gå på första försöket.
Gapade stort när jag hörde hur många försök vissa hade gjort, lät som att de hade hållit på i all oändlighet. I den oändligheten är jag nu. Fastän vissa säkert skulle tycka att mina sex försök är ganska få och har varit på en ganska kort tid så känns det långt för mig. Långt och oändligt, hopplöst.
Nu blir jag istället bara ledsen och avundsjuk när jag hör om förstagångsförsökare som blir gravida, fixar inte att komma med klämkäcka hejarop. Räkmackemänniskorna som har lätt för att bli gravida, om det sen är vanligt sex, insemination eller på nåt annat sätt spelar ingen roll, de gör mig avundsjuk. Jag vill också. Nu.
Tiden går långsamt. Långt över en månad tills jag kan börja med nedreglering inför mitt första IVF-försök. Är inte byggd av tålamod. Vill nu. Samtidigt som det känns helt meningslöst, hopplöst och omöjligt så vill jag komma igång. Vill ha hoppet tillbaka. Vill ha en chans att få bli gravid.
En vän till mig tycker att jag har blivit besatt. Jag kan inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna bli något annat?
Längtar tillbaka till det hopp jag hade innan jag började mitt första försök. Då trodde jag innerst inne att jag skulle vara en sån som lyckades, en som hade lätt att bli gravid, kanske till och med en som skulle få bli gravid på första försöket. Skulle aldrig vågat erkänna det då, men jag hoppades och trodde att det skulle gå på första försöket.
Gapade stort när jag hörde hur många försök vissa hade gjort, lät som att de hade hållit på i all oändlighet. I den oändligheten är jag nu. Fastän vissa säkert skulle tycka att mina sex försök är ganska få och har varit på en ganska kort tid så känns det långt för mig. Långt och oändligt, hopplöst.
Nu blir jag istället bara ledsen och avundsjuk när jag hör om förstagångsförsökare som blir gravida, fixar inte att komma med klämkäcka hejarop. Räkmackemänniskorna som har lätt för att bli gravida, om det sen är vanligt sex, insemination eller på nåt annat sätt spelar ingen roll, de gör mig avundsjuk. Jag vill också. Nu.
Tiden går långsamt. Långt över en månad tills jag kan börja med nedreglering inför mitt första IVF-försök. Är inte byggd av tålamod. Vill nu. Samtidigt som det känns helt meningslöst, hopplöst och omöjligt så vill jag komma igång. Vill ha hoppet tillbaka. Vill ha en chans att få bli gravid.
En vän till mig tycker att jag har blivit besatt. Jag kan inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna bli något annat?
Fotbollsfrun om singelinsemination
Malin Wollin, skriver som fotbollsfrun på Aftonbladet Plus*, börjar dagens krönika så här:
Alla barn i världen ska bli till av kärlek
Nu ska svenska singelkvinnor få möjlighet att insemineras. Inte särskilt oväntat, men fel likafullt. Nu är vi där. Barn har blivit en rättighet. Om inte alla kan få barn är det något som är fel i samhället, någon ska ställas till svar, någon ska tvingas erbjuda en lösning.
Men sånt är livet. Alla får inte barn. Det är för jävligt, men så är det.
Om nu inte alla som vill få barn får barn, och om det nu är så förjävligt, så förstår jag inte vad det skulle vara för fel att försöka hjälpa de som vill ha barn och behöver hjälp. Oavsett om det betyder att det blir en, två eller tre föräldrar och oavsett om föräldrarna är hetero eller homo. Barn är ingen rättighet, men varför hindra folk från att försöka få barn? Ska just Malin ha rätt att hindra oss, eller någon annan? Vem ska ta sig rätten att bestämma vilka andra som ska, eller inte ska, få barn?
Så tycker inte Malin, lite längre ner fortsätter hon:
Om ensamstående kvinnor ska insemineras har vi väl en skyldighet att ordna så att män kan insemineras också? Annars blir det orättvist.
Grunden för alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor.
Säger vem? Säger jag.
Själv tror jag att just insemination är tämligen meningslöst för män, det är sällan spermierna de saknar, däremot tycker jag att även ensamstående män ska ha möjlighet att bli föräldrar genom t ex adoption som ensamstående.
Och slutspurten:
Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?
Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?
Berätta för mig.
Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.
Jag har fortfarande inte lyckats bli gravid och har därför inga barn att förklara för, men när/om jag väl får barn kommer jag självklart att berätta precis som det är, att jag väldigt gärna ville bli mamma till ett barn och att barnet är oerhört efterlängtat och önskat.
Att barn ska komma från kärlek mellan en mamma och en pappa är en subjektiv myt även om Malin skriver det som en vedertagen sanning. Att mitt kommande barn kommer ifrågasätta mina olika val i livet är högst troligt, men han/hon lär i så fall inte vara det första barnet som ifrågasätter en förälders val.
Många barn kommer till på andra sätt, till exempel genom andra sorters kärleksförhållanden, eller kanske kommer barnet till i ett förhållanden mellan en man och en kvinna utan kärlek? Ibland kommer barn till genom att en ensamstående kvinna åker till ett annat land och får hjälp med donerade spermer och insemination/IVF.
Malin må tycka och tänka precis vad hon vill, men jag blir trött på människor som tar sig rätten att försöka bestämma vad andra ska göra och vad som är rätt och fel för andra människor. Inte sällan är det just en del av ett heteropar som redan har barn som tycker att samhället inte ska hjälpa flatpar och singlar.
Mer om hur kvinnor som har fått barn som ensamstående tänker finns att läsa på Femmis (frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF).
*länken till krönikan funkar nog bara om man är medlem i aftonbladet plus, subjektivt och enligt min högst privata åsikt är det är inte värt att bli medlem för att läsa krönikan.
Alla barn i världen ska bli till av kärlek
Nu ska svenska singelkvinnor få möjlighet att insemineras. Inte särskilt oväntat, men fel likafullt. Nu är vi där. Barn har blivit en rättighet. Om inte alla kan få barn är det något som är fel i samhället, någon ska ställas till svar, någon ska tvingas erbjuda en lösning.
Men sånt är livet. Alla får inte barn. Det är för jävligt, men så är det.
Om nu inte alla som vill få barn får barn, och om det nu är så förjävligt, så förstår jag inte vad det skulle vara för fel att försöka hjälpa de som vill ha barn och behöver hjälp. Oavsett om det betyder att det blir en, två eller tre föräldrar och oavsett om föräldrarna är hetero eller homo. Barn är ingen rättighet, men varför hindra folk från att försöka få barn? Ska just Malin ha rätt att hindra oss, eller någon annan? Vem ska ta sig rätten att bestämma vilka andra som ska, eller inte ska, få barn?
Så tycker inte Malin, lite längre ner fortsätter hon:
Om ensamstående kvinnor ska insemineras har vi väl en skyldighet att ordna så att män kan insemineras också? Annars blir det orättvist.
Grunden för alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor.
Säger vem? Säger jag.
Själv tror jag att just insemination är tämligen meningslöst för män, det är sällan spermierna de saknar, däremot tycker jag att även ensamstående män ska ha möjlighet att bli föräldrar genom t ex adoption som ensamstående.
Och slutspurten:
Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?
Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?
Berätta för mig.
Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.
Jag har fortfarande inte lyckats bli gravid och har därför inga barn att förklara för, men när/om jag väl får barn kommer jag självklart att berätta precis som det är, att jag väldigt gärna ville bli mamma till ett barn och att barnet är oerhört efterlängtat och önskat.
Att barn ska komma från kärlek mellan en mamma och en pappa är en subjektiv myt även om Malin skriver det som en vedertagen sanning. Att mitt kommande barn kommer ifrågasätta mina olika val i livet är högst troligt, men han/hon lär i så fall inte vara det första barnet som ifrågasätter en förälders val.
Många barn kommer till på andra sätt, till exempel genom andra sorters kärleksförhållanden, eller kanske kommer barnet till i ett förhållanden mellan en man och en kvinna utan kärlek? Ibland kommer barn till genom att en ensamstående kvinna åker till ett annat land och får hjälp med donerade spermer och insemination/IVF.
Malin må tycka och tänka precis vad hon vill, men jag blir trött på människor som tar sig rätten att försöka bestämma vad andra ska göra och vad som är rätt och fel för andra människor. Inte sällan är det just en del av ett heteropar som redan har barn som tycker att samhället inte ska hjälpa flatpar och singlar.
Mer om hur kvinnor som har fått barn som ensamstående tänker finns att läsa på Femmis (frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF).
*länken till krönikan funkar nog bara om man är medlem i aftonbladet plus, subjektivt och enligt min högst privata åsikt är det är inte värt att bli medlem för att läsa krönikan.
onsdag 26 december 2007
äl-dags och åren går
Om jag fortfarande hade gjort inseminationer och om jag inte hade pausat borde jag varit i Danmark nu i dagarna. Om jag istället hade börjat min första IVF som jag först hade tänkt hade det varit äggplock om en dryg vecka. Nu är det ingenting mer än en bortkastad cykel och ett bortkastat ägg. Tiden går, åren går.
För två år sen ringde jag soc och började prata adoption med dem. Hela 2006 fylldes av adoption, av adoptionskurs, medgivandeutredning och adoptionsmedgivande, av EAF och singeladoptionslistan. Köerna för singeladoption växte och det ryktades om att Kina skulle stänga för singlar. Samtidigt började jag fundera mer och mer på om jag inte skulle försöka inseminera istället.
För drygt ett år sen bestämde jag mig för att jag skulle försöka med insemination. Började skriva den här bloggen, blev medlem i femmis och var livrädd för kommande gynbesök. 2007 har varit proppat med hormoner och försök att bli gravid. Gynbesöken skrämmer inte längre. Det som skrämmer nu är att jag efter sex inseminationer fortfarande inte är gravid.
Större delen av det här året har varit styrt efter min ägglossning och när det har varit dags att åka. Samtidigt som det här året har varit grymt jobbigt har det också varit bra. Jag har träffat flera femmissystrar som kommit att betyda mycket, jag har blivit överraskad över vilka bra reaktioner jag har fått från folk i min omgivning när jag har berättat vad jag håller på med, jag har äntligen insett att jobb och karriär inte är det viktigaste och att en del dåliga situationer går att förändra. Det gör mig knappast mer gravid, men det gör ändå att året känns långt ifrån bortkastat trots allt.
Nästa år blir mitt IVF-år. Nästa år kanske är året då jag lyckas bli gravid. I början på nästa år börjar jag på mitt nya jobb, jag slutar på jobbet som har gjort att jag har rest som en galning, ungefär samtidigt gör jag min första IVF. Jag vågar inte tro på att jag kommer bli gravid nästa år, men jag hoppas och kommer göra allt jag kan för att göra det möjligt. Resten ligger utanför vad jag kan påverka.
Jag hoppas på lite tur och på att min kropp visar sig vara samarbetsvillig.
För två år sen ringde jag soc och började prata adoption med dem. Hela 2006 fylldes av adoption, av adoptionskurs, medgivandeutredning och adoptionsmedgivande, av EAF och singeladoptionslistan. Köerna för singeladoption växte och det ryktades om att Kina skulle stänga för singlar. Samtidigt började jag fundera mer och mer på om jag inte skulle försöka inseminera istället.
För drygt ett år sen bestämde jag mig för att jag skulle försöka med insemination. Började skriva den här bloggen, blev medlem i femmis och var livrädd för kommande gynbesök. 2007 har varit proppat med hormoner och försök att bli gravid. Gynbesöken skrämmer inte längre. Det som skrämmer nu är att jag efter sex inseminationer fortfarande inte är gravid.
Större delen av det här året har varit styrt efter min ägglossning och när det har varit dags att åka. Samtidigt som det här året har varit grymt jobbigt har det också varit bra. Jag har träffat flera femmissystrar som kommit att betyda mycket, jag har blivit överraskad över vilka bra reaktioner jag har fått från folk i min omgivning när jag har berättat vad jag håller på med, jag har äntligen insett att jobb och karriär inte är det viktigaste och att en del dåliga situationer går att förändra. Det gör mig knappast mer gravid, men det gör ändå att året känns långt ifrån bortkastat trots allt.
Nästa år blir mitt IVF-år. Nästa år kanske är året då jag lyckas bli gravid. I början på nästa år börjar jag på mitt nya jobb, jag slutar på jobbet som har gjort att jag har rest som en galning, ungefär samtidigt gör jag min första IVF. Jag vågar inte tro på att jag kommer bli gravid nästa år, men jag hoppas och kommer göra allt jag kan för att göra det möjligt. Resten ligger utanför vad jag kan påverka.
Jag hoppas på lite tur och på att min kropp visar sig vara samarbetsvillig.
tisdag 25 december 2007
Expressen tror på lagändring nästa år
Expressen skriver här att det tror på en lagändring gällande singelinsemination nästa år. De skriver att sossarna nu har bestämt sig för att rösta för en förändring och att Ylva Johansson kommer driva frågan i socialutskottet. Enligt Expressen betyder det att det nu finns majoritet för en lagförändring så att även singlar skulle kunna få göra insemination och IVF i Sverige.
Om det är sant så tycker jag självklart att det är lysande, men lite skeptisk är jag ändå. Kommer borgarna rösta ner sitt kära kd? Varför ändrar sig sossarna nu, varför gjorde de inget när de hade makten?
Jag tror på en förändring och jag tror på att det kommer hända hyfsat snart, men redan nästa år. Nja, är skeptisk. Tills lagändringen är genomförd fortsätter jag och mina femmissystrar åka till Danmark, Finland, Lettland för att få hjälp. En lagändring skulle vara oerhört välkommen.
Tack Fertilitetsturist för länken!
Om det är sant så tycker jag självklart att det är lysande, men lite skeptisk är jag ändå. Kommer borgarna rösta ner sitt kära kd? Varför ändrar sig sossarna nu, varför gjorde de inget när de hade makten?
Jag tror på en förändring och jag tror på att det kommer hända hyfsat snart, men redan nästa år. Nja, är skeptisk. Tills lagändringen är genomförd fortsätter jag och mina femmissystrar åka till Danmark, Finland, Lettland för att få hjälp. En lagändring skulle vara oerhört välkommen.
Tack Fertilitetsturist för länken!
lördag 22 december 2007
Äntligen ledig
Så har nu ett par dagars grymt efterlängtad ledighet börjat. Efterlängtat och skönt. Samtidigt jul med allt vad det innebär. Jag har ett kanske inte helt sunt förhållningssätt till religiösa högtider, fast just idag är jag glad för de kommande röda dagarna.
Samtidigt snart nytt år, alla tankar om vad som hänt och inte hänt det senaste året bubblar helt ohämmat fram. Får bli ett senare inlägg.
Snart ska jag iväg och träffa mina släktingar, inga nya barn har kommit till släkten det senaste året. Hoppas på att jag slipper få höra några gravidnyheter ikväll. Är inte så storsint just nu.
Samtidigt snart nytt år, alla tankar om vad som hänt och inte hänt det senaste året bubblar helt ohämmat fram. Får bli ett senare inlägg.
Snart ska jag iväg och träffa mina släktingar, inga nya barn har kommit till släkten det senaste året. Hoppas på att jag slipper få höra några gravidnyheter ikväll. Är inte så storsint just nu.
onsdag 19 december 2007
Inte så mycket händer och massvis händer
På vill-ha-barn-fronten intet nytt. Pausar och vill komma igång, mår trots det bra av pausandet men har inte så mycket att skriva här om det just nu.
På andra fronter händer mer. Mitt stundande jobbyte är äntligen officiellt, känns strålande att kunna prata öppet om det. Inser att det är en grym egokick att säga upp sig, först nu får jag höra en massa bra saker om mig som jag nog aldrig hade fått höra om jag stannat kvar. Trots att det är vemodigt att sluta så känns det bra att få höra att folk tycker att det är trist.
Snart ledigt och jag längtar efter sovmorgon, slöa tider med deckare i soffan, ledigt, ledigt, ledigt.
I femmis är det babyboom med nya bebbar och gravida, ger mig hopp. Hoppas och önskar att nästa år ska vara året då jag faktiskt blir gravid.
På andra fronter händer mer. Mitt stundande jobbyte är äntligen officiellt, känns strålande att kunna prata öppet om det. Inser att det är en grym egokick att säga upp sig, först nu får jag höra en massa bra saker om mig som jag nog aldrig hade fått höra om jag stannat kvar. Trots att det är vemodigt att sluta så känns det bra att få höra att folk tycker att det är trist.
Snart ledigt och jag längtar efter sovmorgon, slöa tider med deckare i soffan, ledigt, ledigt, ledigt.
I femmis är det babyboom med nya bebbar och gravida, ger mig hopp. Hoppas och önskar att nästa år ska vara året då jag faktiskt blir gravid.
söndag 16 december 2007
Aldrig funderat på tidigare
DN:s rubrik Därför välter inte gravida kvinnor fick mig nyfiken, måste erkänna att jag aldrig funderat på det tidigare. Mycket har jag tänkt på när det gäller graviditet och fertilitet, men att välta pga framtung mage har inte varit någon av tankarna.
I artikeln står det inte så mycket mer än att kvinnor har en ryggkota mer än män i svanken och därför är bättre på att svanka. Då blir min fråga, varför välter inte män med stor ölmage? Det måste ju också vara framtungt. Lär de sig att svanka med tiden, alltefter att magen byggs upp?
I artikeln står det inte så mycket mer än att kvinnor har en ryggkota mer än män i svanken och därför är bättre på att svanka. Då blir min fråga, varför välter inte män med stor ölmage? Det måste ju också vara framtungt. Lär de sig att svanka med tiden, alltefter att magen byggs upp?
mars långt borta eller snart
Sitter och räknar dagar och veckor, funderar på om jag skulle ha börjat den här cykeln istället även om jag vet innerst inne att det inte skulle funkat. Enda problemet är att mars känns så långt bort. Oändligt tröttsamt segt långt borta. Är van att gravtesta var och varannan månad, tre månaders paus är långt.
Försöker vända på det. Nästa cykel borde starta om tre veckor ungefär, förutsatt att min kropp inte börjar strula igen. Nedreglering ska börja ca tre veckor in i cykeln, det är i så fall om sex veckor. Sex veckor är lång tid, men inte lika långt bort som mars är. Sex veckor kan jag nog stå ut, måste helt enkelt. Om sex veckor är det sista veckan i januari. Då har jag fortfarande en och en halv månad kvar på mitt gamla jobb. Blir alltså så att jag kommer att hinna göra nästan hela mitt första IVF-försök innan jag byter jobb, dags att gravtesta lagom tills jag börjar på nya jobbet.
Känns som att det kommer bli en annorlunda vinter/vårvinter, men på ett bra sätt. Det går trots allt åt rätt håll. Ser fram emot att försöka bli gravid på ett nytt sätt, inseminationernas tid är förbi för mig. Måste våga tro att jag har chans att lyckas. Tror nog innerst inne att det kommer gå vägen, kanske inte på första försöket, men nångång.
Ser fram emot det nya jobbet. Känns som nystart, även om nystarten ibland känns avlägset långt borta.
Försöker vända på det. Nästa cykel borde starta om tre veckor ungefär, förutsatt att min kropp inte börjar strula igen. Nedreglering ska börja ca tre veckor in i cykeln, det är i så fall om sex veckor. Sex veckor är lång tid, men inte lika långt bort som mars är. Sex veckor kan jag nog stå ut, måste helt enkelt. Om sex veckor är det sista veckan i januari. Då har jag fortfarande en och en halv månad kvar på mitt gamla jobb. Blir alltså så att jag kommer att hinna göra nästan hela mitt första IVF-försök innan jag byter jobb, dags att gravtesta lagom tills jag börjar på nya jobbet.
Känns som att det kommer bli en annorlunda vinter/vårvinter, men på ett bra sätt. Det går trots allt åt rätt håll. Ser fram emot att försöka bli gravid på ett nytt sätt, inseminationernas tid är förbi för mig. Måste våga tro att jag har chans att lyckas. Tror nog innerst inne att det kommer gå vägen, kanske inte på första försöket, men nångång.
Ser fram emot det nya jobbet. Känns som nystart, även om nystarten ibland känns avlägset långt borta.
lördag 15 december 2007
IVF-planen framåt
Har funderat fram och tillbaka på när IVF:andet äntligen ska sättas igång. Hade först tänkt den här månaden, men insåg att jag inte fixade det just då med tanke på allt kaos jag hade omkring mig. Om jag hade börjat då hade jag varit i slutet av nedregleringen nu och äggplock hade varit strax efter nyår. Känns trist och samtidigt skönt att det inte blev så, hade inte pallat det i den förändring jag just nu behöver. Förändringen måste gå före för att jag ska kunna gå vidare.
Andra planen var att börja nedreglera i den här cykeln, om drygt två veckor. Blir inte så heller. Måste göra en massa saker nu när jag byter jobb, kommer nog resa som en galning nu på slutet och kan inte planera min egen tid. Fixar inte att mitt i det få till gynbesök, Danmarksresa och annat. Känns vettigt att vänta en månad till även om jag helst skulle vilja komma igång direkt.
Därför är nu planen att börja nästa cykel istället, det gör nedregleringsstart i slutet på januari eller början på februari, äggplock i början på mars, om nu inte kroppen eller något annat ställer till det för mig så att jag tvingas planera om igen. Känns helt obegripligt att jag inte kommer gravtesta förrän i slutet på mars, om tre månader. Lång tid för mig som har kört på med sex inseminationsförsök på sju-åtta månader, men ändå välbehövlig tid. Saker händer och planer ändras, men jag har ändå en plan, planen känns bra.
Andra planen var att börja nedreglera i den här cykeln, om drygt två veckor. Blir inte så heller. Måste göra en massa saker nu när jag byter jobb, kommer nog resa som en galning nu på slutet och kan inte planera min egen tid. Fixar inte att mitt i det få till gynbesök, Danmarksresa och annat. Känns vettigt att vänta en månad till även om jag helst skulle vilja komma igång direkt.
Därför är nu planen att börja nästa cykel istället, det gör nedregleringsstart i slutet på januari eller början på februari, äggplock i början på mars, om nu inte kroppen eller något annat ställer till det för mig så att jag tvingas planera om igen. Känns helt obegripligt att jag inte kommer gravtesta förrän i slutet på mars, om tre månader. Lång tid för mig som har kört på med sex inseminationsförsök på sju-åtta månader, men ändå välbehövlig tid. Saker händer och planer ändras, men jag har ändå en plan, planen känns bra.
Bra samtal och trist skvaller
Har varit ute och rest nästan hela veckan, är äntligen hemma igen. Ensamma kvällar på trista hotellrum, mycket jobb, många ickemiljövänliga flygresor, språkliga missförstånd, bra grejer, dåliga grejer och hela tiden en känsla av distans, jag har bestämt mig för att hoppa av och det känns bra men vemodigt.
Två olika kvällar satt jag och pratade med två olika svenska 60-talistmän, de som på sätt och vis är mest beroende av att jag slutar. Bra samtal hade vi. Hade tid att utveckla varför jag slutar och vad jag inte trivs med, men berättade också att det inte är ett drömjobb jag är ute efter utan att jag vill få lite mer lugn, mindre galen stress och att jag försökt och tänker fortsätta försöka bli gravid.
Kanske låter konstigt att berätta just för dem, men min barnlängtan och mina försök är inget jag har behov av att hemlighålla. Eftersom det är en viktig del av mitt beslut så blev det så halvt när jag innan försökte förklara och samtidigt utelämnade den viktigaste biten. Tänker att även om allt går åt helvete och jag aldrig blir gravid så är ändå berättandet ok. Jag ger folk en möjlighet att begripa hur jag mår och varför jag ibland reagerar märkligt i andras ögon.
Fast det var inte det jag ville säga egentligen. Båda samtalen blev riktigt bra, även om det ena blev bättre än det andra. Hade från början ingen plan att berätta för någon av dem, råkade bara bli så första kvällen, och den andra kvällen blev på något sätt en upprepning av den första, men med en annan person. De kändes som att de förstod varför jag valde som jag valde och vi hade en lång och bra diskussion om svensk lagstiftning, danmarksresor, vad insemination och IVF egentligen är, vad familj är, att man kanske ser annorlunda på donerad sperma när man är flata och vet att det ändå aldrig blir barn på traditionellt kärnfamiljssätt, båda lever så klart i heterokärnfamiljer.
Pratade också om hur det är att vara öppen flata i en heterovärld. Däremot kom vi inte in på, vilket jag ångrar eftersom det hör ihop, hur det är att vara ensam kvinna i en gubbransch. Får bli nästa middagssamtal.
Kanske är det så att över femton års erfarenhet av att ständigt behöva komma ut inför nya människor och nya situationer gör det enklare men också mer självklart att även komma ut som femmisflata. Eller så är det bara så att jag gillar att diskutera ämnet, kanske inte förstår bättre, kanske är naiv som inte tiger. Ser inte riktigt behovet av att vara hemlig, hemlig har jag varit tidigare och hemlig är jag trött på att vara.
Är faktiskt både förvånad och glad över att de vågade fråga så mycket och att de lyckades säga rätt vettiga saker i en för mig grymt känslig fråga. Tror att det var bra, inte bara för mig utan även för dem. Att det hjälper till att göra ett snyggt avslut och att det faktiskt lärde dem något.
En tristare grej, fått höra att det ryktas inom företaget att jag sagt upp mig, fastän jag har bett de få som vet att hålla tyst så att vi först ska hinna informera kunden. Tycker att jag sagt det till enbart de som verkligen måste veta (typ min chef, de två männen ovan och en till) och tvivlar på att de har haft behov av att sprida det, mina vänner utanför jobbet är nog i ännu mindre behov av att prata om min uppsägning.
Inser självklart att jag samtidigt kanske är naiv som skriver om det här. Fast jag har svårt att tro att de av er jag känner har behov av att sprida skvaller på mitt jobb, kan ändå inte komma på någon annan källa som kan ha skvallrat.
Inser att det är rätt enkelt att fatta här vem jag är om man känner mig minsta lilla, men vill inte censurera mer än jag redan gör. Drömmer om att bloggen hade fått vara helt anonym men vet med mig att det är försent.
Vill ändå be om lite respekt, om du känner mig, snälla prata med mig och inte med en massa andra. Vet att det är en orimlig begäran, jag lämnar massa information om mig själv här, information som jag inte kan styra hur den hanteras. Självklart står det var och en fritt att göra vad de vill med den informationen.
Nu vet jag i alla fall att snacket går och kan handla därefter, det känns inte ok men hanterbart. Behöver trots det förståelse, jag behöver den här ventilen, förstör den inte för mig. Vill inte lösenordsskydda och mecka, vill få skriva vad jag vill.
Två olika kvällar satt jag och pratade med två olika svenska 60-talistmän, de som på sätt och vis är mest beroende av att jag slutar. Bra samtal hade vi. Hade tid att utveckla varför jag slutar och vad jag inte trivs med, men berättade också att det inte är ett drömjobb jag är ute efter utan att jag vill få lite mer lugn, mindre galen stress och att jag försökt och tänker fortsätta försöka bli gravid.
Kanske låter konstigt att berätta just för dem, men min barnlängtan och mina försök är inget jag har behov av att hemlighålla. Eftersom det är en viktig del av mitt beslut så blev det så halvt när jag innan försökte förklara och samtidigt utelämnade den viktigaste biten. Tänker att även om allt går åt helvete och jag aldrig blir gravid så är ändå berättandet ok. Jag ger folk en möjlighet att begripa hur jag mår och varför jag ibland reagerar märkligt i andras ögon.
Fast det var inte det jag ville säga egentligen. Båda samtalen blev riktigt bra, även om det ena blev bättre än det andra. Hade från början ingen plan att berätta för någon av dem, råkade bara bli så första kvällen, och den andra kvällen blev på något sätt en upprepning av den första, men med en annan person. De kändes som att de förstod varför jag valde som jag valde och vi hade en lång och bra diskussion om svensk lagstiftning, danmarksresor, vad insemination och IVF egentligen är, vad familj är, att man kanske ser annorlunda på donerad sperma när man är flata och vet att det ändå aldrig blir barn på traditionellt kärnfamiljssätt, båda lever så klart i heterokärnfamiljer.
Pratade också om hur det är att vara öppen flata i en heterovärld. Däremot kom vi inte in på, vilket jag ångrar eftersom det hör ihop, hur det är att vara ensam kvinna i en gubbransch. Får bli nästa middagssamtal.
Kanske är det så att över femton års erfarenhet av att ständigt behöva komma ut inför nya människor och nya situationer gör det enklare men också mer självklart att även komma ut som femmisflata. Eller så är det bara så att jag gillar att diskutera ämnet, kanske inte förstår bättre, kanske är naiv som inte tiger. Ser inte riktigt behovet av att vara hemlig, hemlig har jag varit tidigare och hemlig är jag trött på att vara.
Är faktiskt både förvånad och glad över att de vågade fråga så mycket och att de lyckades säga rätt vettiga saker i en för mig grymt känslig fråga. Tror att det var bra, inte bara för mig utan även för dem. Att det hjälper till att göra ett snyggt avslut och att det faktiskt lärde dem något.
En tristare grej, fått höra att det ryktas inom företaget att jag sagt upp mig, fastän jag har bett de få som vet att hålla tyst så att vi först ska hinna informera kunden. Tycker att jag sagt det till enbart de som verkligen måste veta (typ min chef, de två männen ovan och en till) och tvivlar på att de har haft behov av att sprida det, mina vänner utanför jobbet är nog i ännu mindre behov av att prata om min uppsägning.
Inser självklart att jag samtidigt kanske är naiv som skriver om det här. Fast jag har svårt att tro att de av er jag känner har behov av att sprida skvaller på mitt jobb, kan ändå inte komma på någon annan källa som kan ha skvallrat.
Inser att det är rätt enkelt att fatta här vem jag är om man känner mig minsta lilla, men vill inte censurera mer än jag redan gör. Drömmer om att bloggen hade fått vara helt anonym men vet med mig att det är försent.
Vill ändå be om lite respekt, om du känner mig, snälla prata med mig och inte med en massa andra. Vet att det är en orimlig begäran, jag lämnar massa information om mig själv här, information som jag inte kan styra hur den hanteras. Självklart står det var och en fritt att göra vad de vill med den informationen.
Nu vet jag i alla fall att snacket går och kan handla därefter, det känns inte ok men hanterbart. Behöver trots det förståelse, jag behöver den här ventilen, förstör den inte för mig. Vill inte lösenordsskydda och mecka, vill få skriva vad jag vill.
måndag 10 december 2007
idag sa jag upp mig
Känns märkligt och skönt på en gång. Vi kom överens om att jag ska jobba hela min långa uppsägningstid och alltså kommer jag vara kvar till nångång tidig vår, men ändå känns det som att en stor tyngd försvann, jag har berättat varför jag slutar, att situationen inte är ok och att jag inte mår bra så som det är. Grymt skönt. Känns bra att få en möjlighet att avsluta snyggt, så snygga avslut nu kan bli. Att säga upp sig är nog lite som att göra slut ändå, någon känner befrielse, en annan känner besvikelse. Jag är glad att beslutet är taget, att orden är uttalade och att jag är på väg vidare, på väg vidare på så många sätt.
Min uppsägning kommer inte bli officiell utåt förrän nångång i januari, så tills vidare får jag fara med ett par halvsanningar då och då, men det känns ändå ok. Januari kommer snart och både halvsanningar och hellögner är jag van vid.
Idag kom mensen, det betyder att jag kan börja nedreglering om ca tre veckor, vet inte om jag vill, eller vill vill jag så klart, men jag kanske måste vänta en månad til. Osäker på om jag är på banan än, vill komma igång och vill skjuta på det samtidigt. Tror att jag är knäpp. Mår ändå bra.
På tv visas south park dubbat till tyska, galet!
Min uppsägning kommer inte bli officiell utåt förrän nångång i januari, så tills vidare får jag fara med ett par halvsanningar då och då, men det känns ändå ok. Januari kommer snart och både halvsanningar och hellögner är jag van vid.
Idag kom mensen, det betyder att jag kan börja nedreglering om ca tre veckor, vet inte om jag vill, eller vill vill jag så klart, men jag kanske måste vänta en månad til. Osäker på om jag är på banan än, vill komma igång och vill skjuta på det samtidigt. Tror att jag är knäpp. Mår ändå bra.
På tv visas south park dubbat till tyska, galet!
lördag 8 december 2007
Paus, förändring och bilfråga
Inser mer och mer hur mycket jag behöver den här pausen. Har inte bestämt än när jag ska börja med IVF:en men trivs just nu med att vara mitt emellan allt, är onyttig, röker och dricker vin, skvallrar, fikar och försöker komma ikapp med livet. Är inte där än, men jag är på god väg.
Kanske blir det nedreglering i januari och äggplock i februari, kanke skjuter jag på det ytterligare en månad.
I nya jobbet ingår det tjänstebil, sitter och surfar och funderar på vad jag vill ha, är inne på någon sorts miljöbil men vet inte vilken. Nån som har nåt tips?
Hon som anställer mig vet om att jag har gjort inseminationer och att jag nog kommer göra IVF-försök under våren, känns grymt lyxigt att hon vill anställa mig ändå. Självklart borde det inte vara några problem, men som världen ser ut så känns det ändå väldigt bra att kunna vara ärlig.
Kanske blir det nedreglering i januari och äggplock i februari, kanke skjuter jag på det ytterligare en månad.
I nya jobbet ingår det tjänstebil, sitter och surfar och funderar på vad jag vill ha, är inne på någon sorts miljöbil men vet inte vilken. Nån som har nåt tips?
Hon som anställer mig vet om att jag har gjort inseminationer och att jag nog kommer göra IVF-försök under våren, känns grymt lyxigt att hon vill anställa mig ändå. Självklart borde det inte vara några problem, men som världen ser ut så känns det ändå väldigt bra att kunna vara ärlig.
ja, ja, ja
Idag fick jag äntligen jobberbjudandet som jag velat ha, inte högre lön, men bättre villkor och bättre på massa sätt. Jag har tackat ja. På måndag skriver jag på papper, nästa vecka ska jag säga upp mig, hoppas att de vill släppa mig snabbt, tror inte det, men förändring är ändå på gång. Känns grymt bra.
måndag 3 december 2007
på väg hem
Sitter ensam på tråkig flygplats och är på väg hem efter en galen, rolig och märkligt intensiv helg.
Bildbevis på mötet med Kate/Shane kommer finnas på min Qruisersida, vill inte lägga upp bilder på mig här. Gissar att ni som vet vem hon är nog finns på Qruiser också.
Har gjort den här resan med en väldigt sjuk rullstolsbunden fin vän och två av hennes assistenter, fått lära mig en hel del på vägen.
Som att det går att resa även när man är riktigt sjuk, men bara om man orkar planera, kämpa, dubbelkolla och stå ut med en massa onödigt strul.
Strul som att hotellet som utgav sig för att vara handikappanpassat hade en hiss som var mindre än rullstolen, vilket gjorde att delar fick plockas av den varje gång vi skulle upp eller ner från rummet.
Som att vi var tvungna att möblera om det sk handikappanpassade rummet för att det skulle gå att komma in på toaletten.
Som att det inte går att åka buss, spårvagn eller vanlig taxi, men att det fanns ett taxibolag som hade stora bilar och rullstolsramper.
Samtidigt har jag faktiskt blivit överraskad över hur hjälpsamma folk faktiskt är. Allt från att konventet hade bra rullstolsplatser och att alla som jobbade där såg till att vi blev insläppta först och att vi alltid fick gå förbi alla köer, att krogägare, tågstationspersonal och taxichaffisar inte är rädda för att ta i och lyfta rullstol när trappsteg och annat är i vägen. Rullstolar med en människa i är väldigt tunga.
Grymt glad över hur bra bemötta vi blev och att det faktiskt gick att göra den här resan tillsammans. Kul har vi haft, trött är jag nu. Trött, glad och nöjd.
Bildbevis på mötet med Kate/Shane kommer finnas på min Qruisersida, vill inte lägga upp bilder på mig här. Gissar att ni som vet vem hon är nog finns på Qruiser också.
Har gjort den här resan med en väldigt sjuk rullstolsbunden fin vän och två av hennes assistenter, fått lära mig en hel del på vägen.
Som att det går att resa även när man är riktigt sjuk, men bara om man orkar planera, kämpa, dubbelkolla och stå ut med en massa onödigt strul.
Strul som att hotellet som utgav sig för att vara handikappanpassat hade en hiss som var mindre än rullstolen, vilket gjorde att delar fick plockas av den varje gång vi skulle upp eller ner från rummet.
Som att vi var tvungna att möblera om det sk handikappanpassade rummet för att det skulle gå att komma in på toaletten.
Som att det inte går att åka buss, spårvagn eller vanlig taxi, men att det fanns ett taxibolag som hade stora bilar och rullstolsramper.
Samtidigt har jag faktiskt blivit överraskad över hur hjälpsamma folk faktiskt är. Allt från att konventet hade bra rullstolsplatser och att alla som jobbade där såg till att vi blev insläppta först och att vi alltid fick gå förbi alla köer, att krogägare, tågstationspersonal och taxichaffisar inte är rädda för att ta i och lyfta rullstol när trappsteg och annat är i vägen. Rullstolar med en människa i är väldigt tunga.
Grymt glad över hur bra bemötta vi blev och att det faktiskt gick att göra den här resan tillsammans. Kul har vi haft, trött är jag nu. Trött, glad och nöjd.
lördag 1 december 2007
mer L word
Gissar att det här inte säger så mycket för de flesta av er, men för er som fattar. I have met Shane! Pratat med henne och med Leisha/Alice, fått höra Kate/Shane svara på när hon tänker komma ut och en massa annat. Nu en öl och skvaller med vännerna. Pausar och trivs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
