Utmanad

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

1. Jag börjar bli kär, det är ovanligt för att vara jag. Imorgon kommer hon hit. Efterlängtad.

2. Jag blev slagen av en polis en gång, slog tillbaka, det får man inte göra. blev dömd för våld mot tjänsteman.

3. Jag vill bli gravid nu, trött på att vänta och se fula minus.

4. Jag har fått höra att jag är modig, börjar faktiskt tro att det är sant, men jag är en mes samtidigt.

5. Jag jobbar mycket mer än jag borde.

6. Jag har lagt ner morgontidning, nu morgonsurfar jag istället alla bloggar jag läser, ibland hinner jag med en och annan webbtidning också.

7. Jag är en bokmal.

8. Trots att jag är den lataste jag känner har jag kommit långt i mitt lilla renoveringshus. Det tar sig så sakteliga. En gång i framtiden ska det bli fint.

Vet inte vilka som redan svarat, men jag provar med Längtansunge, Kattmamman, Resan till ett barn och Aequinoxia.

Börjat räkna dagar igen

Inser att jag har börjat räkna dagar igen. Väntar på mensen och om allt funkar som det ska så är det dags för nästa försök om ungefär tre veckor. Pausen har varit behövlig på alla sätt, men nu längtar jag tillbaka. Nu vill jag få drömma, planera och hoppas igen.

Snart kan det vara min tur. Snart kan återigen besvikelsens minus visa sig, men nu är jag med, nu är det snart dags igen.

Mår bra

Inser att jag mår bra av pausandet. Just nu funderar jag massvis, pausar, lever, umgås och längtar. Mitt i allt mår jag på alla olika sätt samtidigt. Livet är konstigt men bra just nu.

Glad för alla fina kommentarer, ska svara när jag är här på riktigt. Snart alltså.

Donatortankar och annat från pauslandet

Haft långhelg i en annan stad och träffat fina flirten, måste snart kalla henne för något annat för jag saknar henne redan mer än man brukar sakna en flirt.

Har funderat mycket under mitt pausande och just nu mal och surrar tankarna i min skalle. Tänkte först inte skriva om det här, ändrade mig uppenbarligen, den här bloggen är trots allt till för mina funderingar och min väg till barn, så nu tänker jag förtränga att en del av er som läser här känner mig och att en del av er andra kommer tycka att jag är knäpp.

Kortresumé: Fyra inseminationer har jag gjort nu, fyra hormonstimulerade* inseminationer bör kanske tilläggas eftersom det är viss skillnad. Kliniken tycker att det är läge för IVF samtidigt som min gynekolog tycker att jag nog borde testa ett par inseminationer till. Bestämde mig som bekant för paus, sen två inseminationer till och därefter om jag fortfarande inte blivit gravid - plan B, alltså IVF.

Velade mycket i början om hur jag skulle göra med donatorn, valde först en donator med ID-release, ändrade mig sen innan första inseminationen och bytte till en helt anonym. Är väldigt ickegravid nu och funderar på vad som är rätt för mig och det kommande barnet. På nåt sätt ska jag bli mamma, hur vet jag inte än.

Då ringer en av finvännerna, en av de som verkligen är en stor del av min hejarklack, och frågar hur jag mår och hur det går. För snart tio år sen frågade jag honom om han ville vara spermadonator till mitt kommande barn. Då kom vi fram till det var fel i tiden, vi var för unga och röriga båda två, då levde vi båda andra liv. Nu ringer han och frågar om jag fortfarande vill. Först svarade jag nej, men börjar tänka om. Pratade med honom om det nu under helgen och inser att vi tänker väldigt lika om det. Det är donator han skulle vara i så fall, känd för barnet i sinom tid, men donator och inget annat. Han vill inte bli pappa men han vill hjälpa mig. Kan inte gå in på hans anledningar så mycket här, för jag vill inte att han ska bli igenkänd av fler än nödvändigt.

Kanske ett långt steg att ta; att gå från en anonym donator till en av närmsta vännerna, men ju mer jag tänker på det desto mer rätt känns det att försöka. Det är skillnad på att göra en insemination på en klinik och att göra det hemma. Det är också skillnad på att använda frysta respektive färska spermier.

Har inte bestämt mig, kommer självklart prata massvis med honom om det innan det eventuellt blir, men just nu lutar det åt att det kanske inte är en så dålig idé som jag först tyckte.

Några självklara frågor har jag tänkt på:
hur göra med faderskapsutredningen? (vet inte)
finns det en risk att han ändrar sig och vill ha vårdnad? (nej, antagligen inte)
hur/vad ska jag säga till barnet? (berätta så klart, men när och hur?)
hur kommer vår relation påverkas? (absolut, men omöjligt att veta hur)

Tänkte en stund att det var knäppt och konstigt att gå från att tänka som jag gjort tidigare till att försöka det här, men tycker nog inte att det är så konstigt. Tror mer att det handlar om vad man är insnöad på. En bloggvän som jag mailar med frågade om det egentligen är konstigare att jag föröker med en fin vän jag känner väl än att jag försöker bli gravid med en anonym spermadonator jag aldrig träffat och vars spermier visserligen är grundligt testade men som har varit nedfrysta i över sex månader. Vid första anblicken kan nog båda sätten verka lika knäppa.

Kommer aldrig kunna ge mitt barn en kärnfamilj. Kommer inte kunna ge mitt barn en pappa, kommer inte råka bli gravid. Vill bli mamma på något sätt. Tankarna vandrar. Började med adoption, har försökt med anonym donator och kommer kanske kanske försöka med en alldeles äkta fin vän.

Svåra beslut.

* PCO:are som jag kan oftast behöva hormoner för att få till ägglossning på ett rimligt och regelbundet sätt. Om jag väljer att göra hemförsök kommer jag fortsätta med pillertrillandet så klart.

Tackat nej till andra jobbet

Har bestämt mig äntligen, ska inte byta jobb nu. Vill ha kvar friheten i det jobb jag har, vill inte börja på nåt nytt mitt i allt försökandet.

Det var ändå konstigt att tacka nej. Svårt att veta hur man ska göra för att inte begränsa sig för mycket. Jag vet ju inte om det nånsin kommer funka, om jag nånsin blir gravid och faktiskt får barn. Just nu känns det mest som att jag har jagat ett plus, inte trott på att det faktiskt kan bli barn också.

Kan inte stanna på samma ställe i all evighet bara för att jag tycker att det skulle vara ett bra ställe att vara mammaledig från. Men nu har jag bestämt mig för att fördelarna överväger, åtminstone för ett tag.

Lyxproblem, jag vet. Ändå har det varit många och långa tankar fram och tillbaka om ifall jag gör rätt eller inte. Inför höstens försök vill jag veta att jag kommer kunna åka som jag vill, att jag kan fixa jobbet utan att alltid vara på plats. Det funkar när man har jobbat in sig, men är svårare om man samtidigt ska bygga upp nåt nytt.

Finns en annan stor skillnad. Gamla jobbet gör att jag lätt kan åka på jobbresor till staden där fina flirten finns, jobbet jag tackade nej till hade inneburit massa jobbresor till en helt annan stad, det gör stor skillnad när man ska försöka få ihop ett liv mitt i allt kaos.

Ägglossning och slöseri med ägg

Ägglossning när som helst nu, känns knäppt att inte åka. Om jag skulle åkt skulle jag varit i Danmark och inseminerats imorgon. Känns som att jag kastar bort ett ägg och därmed en chans helt i onödan, men nu blir det som det blir. Om en månad däremot, då ska jag vara en hälsosam variant av mig själv och förhoppningsvis visar sig pausen ha gjort nytta.

Just nu kan jag bara drömma och planera, vill så gärna veta om det nånsin kommer funka. Ibland känns det mest hopplöst och helt bortkastat, ibland tror jag verkligen att jag kommer få bli gravid på nästa försök. Att inte veta är vidrigt.

Längtar till helgen, ska bli skönt att tänka på annat, att komma bort och få vara en annan del av mig. Den delen av mig som skriver här är jag rätt trött på.

Plågsamt morgonpigg

Hade förträngt det, eller trott att det berodde på något annat, men nu inser jag vad det handlar om. Jag blir plågsamt morgonpigg av att inte röka. Känns inte särskilt dåligt, bara ovant. Känns väldigt hurtigt och nyttigt. Är inte van att vara klar så här tidigt, kommer få en förvånad min från mina kollegor om jag kommer till jobbet över en timme innan jag brukar.

Lägesrapport rökning

Går bättre än väntat, men det har verkligen inte gått så lång tid än så jag ska inte börja tro något. Men, faktiskt nästan ingen abstinens förutom lite grinighet. Måste bero på att jag har slutat av och till de senaste månaderna, brukar kännas värre.

Första provet gick bra, tog mig hem från jobbet, förbi flera tobaksaffärer och in i en mataffär på vägen för att shoppa kattkäk, kom hem utan cigg.

Hoppet finns. Allen Carrs mantra Hurra jag är ickekrökare är lite för klämkäckt, är inte där riktigt, mantrat lyder istället fina friska ägg, fina friska ägg. Får se om det kan hjälpa om en månad eller så.

Hittills har det räckt att titta på Carrs fula men bra rosa bok, har lite nikotintabletter i väskan trots allt men räknar med att slippa använda dem. Måste ändå ha dem nära till hands så att jag inte har nåt att skylla på och får för mig att gå och köpa cigg om det skulle krisa.

Mera rökning

Nu är Allen Carrs bok slutläst, han är rätt fjantig men har trots det ett gäng bra argument. Sista ciggen är rökt, rätt vidrig var den, men det är ju själva poängen med hela hans bok så det känns som att det nog ska gå åt rätt håll den här gången.
Har använt boken en gång tidigare, men föll tillbaka efter ett par veckor ändå.

Insåg att det inte funkade att sluta samtidigt som jag skulle bygga grejer med mina föräldrar, blev för grinig och hade inte peppat tillräckligt innan. Slutade med att jag gick över till grannen och snyltade ett par cigg. Riktigt äckliga gula blend fick jag, det var nog bra. Funkade bra att tänka på dem när jag igår kväll streckläste sluta röka-boken.

På sätt och vis känns det som att jag inte gjort annat än slutat röka de senaste månaderna, men alltid precis innan inseminationen och alltid börjat igen när minuset kommit. Vet inte varför det skulle vara nån skillnad nu, men det känns lite nyttigare att skippa rökandet en månad innan nästa försök, så att det faktiskt ska hinna gå ur kroppen. Borde hunnit förbi de första fällorna om det nu blir ett fult minus igen. Satsar på att jag inte ska börja minusröka igen.

Saker man kan/måste göra när man pausar

Under mina försök har jag skjutit på en massa andra saker som borde göras, skyllt på att det inte är bra att lyfta tungt när man vill att ett litet ägg ska fästa osv. Nu pausar jag och måste alltså titta på min långa att-göra-lista och se vad som ska hinnas med innan nästa försök.

Igår shoppades 500 kg sten och en massa virke. Idag ska det byggas förråd och mur. Idag ska bäras cementsäckar. Idag slutas det röka och samtidigt kommer jag få hit mina föräldrar som ska hjälpa mig att bygga. Långt ifrån säker på att det är bra att blanda in föräldrar och en massa verktyg vid rökslut, men kan inte skjuta på det längre. Kan inte hitta på fler undanflykter vare sig för byggandet eller rökandet.

Monsterhäcken hånler och jag ska ta tag i den också, hade tänkt klippa den i maj, maj är längesen nu. Vildvuxen och ganska fin men lång står den och väntar.

Mår bra

Jag mår oförskämt bra just nu. Tror att pausen gör och har gjort nytta, att jag verkligen behövde den. Andra saker som är bra just nu gör också att livet är bättre. Saker som är viktiga men som inte får plats här inne.

För några dagar sen var det en diskussion på bland annat Tinsels blogg om hur en del läsare uppfattar människor vars bloggar de läser, och ibland tar sig märkligt dömande och ifrågasättande friheter i kommentarsfälten. Jag tror att de absolut allra flesta redan förstår det men vill ändå påminna om att det bara är en liten del av livet som hamnar här. Kommentarer är oftast kul och bra, men man är fel ute om man får för sig att ifrågasätta en annan människas livsval, ännu mer fel ute är man om man gör det anonymt till en människa man inte känner.

Jag tror att alla som väljer att skriva om en del av sitt liv helt öppet på nätet gör samma sak, väljer få men viktiga delar av livet som hamnar i bloggen, andra delar hamnar utanför men är inte mindre verkliga eller viktiga för det, snarare tvärtom kanske.

Mitt liv är större är det som jag skriver här, definitvt besatt av att jag vill få bli mamma, men inte riktigt så besatt som jag kan verka. Trots minus är jag just nu glad. Fina flirten finns i alldeles verkliga livet, visserligen saknad och många mil långt bort, men om en vecka får vi ses igen.

Regn, rökslut igen och vikt

Ledig idag, skulle ligga ute i hammocken och läsa men det har spöregnat hela förmiddagen, segt!

Imorgon är det dags för rökslut igen, inte ett dugg peppad just nu, men det kanske kommer. Vill vara helt nikotinfri minst en månad innan nästa försök och jag har ingen lust att pausa mer en än månad och alltså har jag inget val helt enkelt.

Men att sluta röka och samtidigt vilja gå ner i vikt är en dålig kombo, eller en svår sån i alla fall. Nio kg mindre har jag blivit sen första försöket i våras, vill inte få tillbaka de kilona, vill hellre bli av med ett par till. Känns som att jag kommer ha en grinig vecka framför mig.

Skönt att inte räkna dagar

Det här är första månaden sen i februari som jag inte räknar dagar och ägglossning som en galning för att försöka planera in en Danmarksresa mitt i allt annat som händer i livet.

Just nu känns det skönt att pausa, att ta semester från det och slippa tänka på vilken dag ägget kan tänkas vilja släppa. Lurar kanske mig själv lite, har så klart trots det stenkoll på vilken dag jag borde varit i Danmark, stora skillnaden är att jag inte kommer vara där då.

Blir ingen långpaus, vill nästan ha september nu, men tills dess blir det inseminationsledigt. Tänker försöka vara superhälsan själv när det närmar sig, men först pausonyttig ett litet tag till. Vill få känna lite semesterkänsla och bara vara helt enkelt. En Malmöresa blir det, men jag tänker akta mig noga och inte åka över bron.

Ny plan

Planen ändras konstant just nu. Tror att IVF får vänta lite trots allt. Två inseminationer till ska jag försöka, och innan dess ska det levas ruskigt hälsosamt och nyttigt. Paus den här månaden och sen nästa försök i september om allt går som jag vill och tänkt mig. Hoppas på att tappa nåt kilo till innan men kommer inte panikbanta, tror inte att det gör kroppen mer fertil.

Vet inte riktigt varför jag har tänkt om, men inseminationer är så mycket billigare och enklare. IVF känns läskigt, vill ha kvar IVF som plan B men vill helst spara B-planen, inte använda den redan, någon riktig plan C har jag inte.

En del av mig vill fortfarande adoptera, men köerna växer för singeladoption och som det ser ut just nu så måste man vara hetero, har ingen lust att ljuga. Vill ha barn nu, inte om fem år.

Enligt planen blir alltså nästa insemination om fem-sex veckor. Inte alls omöjligt att planen ändras under tiden.

Kommer nog inte byta jobb trots allt. Fått löften om bättre backup och bättre organisation, gillar mycket av jobbet så jag kommer nog stanna. Inte helt säker här heller, men planer är ju till för att ändras.

Bra pride

Har inte skrivit här på länge, kommer skriva snart.
Jo, jag har haft en bra pride.
Finaste kvinnan ville flirta med mig.

Planerna vandrar fram och tillbaka

Senaste tiden har jag träffat flera som blivit gravida på insemination fem och sex. Funderar på om det verkligen är rätt att byta till IVF elller om jag ska ge mig själv två billigare försök till. Svårt att veta vad som är vettigast. Mest är det nog så att jag är rädd för hela IVF-processen. Mest rädd är jag för att inte det heller ska fungera, innan jag har börjat med IVF så har jag liksom kvar plan B.

Om jag ska göra fler inseminationsförsök så måste något ändras. Går sakta sakta ner i vikt (tack Metformin!) och ligger på ungefär BMI 26 nu, började på 29 så det är ingen drastisk förändring, men går åt rätt håll. Kanske ska se om det gör nån skillnad om jag gör nästa försök när jag är under BMI 25 och alltså kan räknas som nästan normal.

Har slarvat en del med rökandet också, inte bra, fy mig. Funderar på om jag ska se till att jag är helt nikotinfri minst en månad innan nästa försök, då borde nikotinet hinna gå ur kroppen ordentligt. Hittills har jag varit periodrökare, slutat inför försöken och börjat när det gått åt helvete. Ibland innan, när jag har trott att det gått åt helvete. Tror inte att det är därför jag har misslyckats egentligen, men det ökar ju knappast mina chanser. Å andra sidan har många jag känner varit rökare när de blev gravida och slutat sen, men jag vet, det är bara löjligt försvarstal.

Inget kommer hända den här veckan i alla fall. Nu ska här bara planeras och funderas, varvat med fest, parad och annat.