Har sett senaste veckan att många har hittat hit genom att googla på nyår i Berlin, eftersom det här varken är nån rese- eller Berlinblogg så gissar jag att de flesta blir besvikna på bloggens innehåll. För min del blir det inget nyår i Berlin i år, blir istället singelmiddag hos en av favvovännerna. Till alla er som kommer iväg, ha så roligt. Berlin är kul.
Några andra har hittat hit genom att googla på nyår med barn. Hade älskat att fira nyår med mitt barn, men 2007 var inte året då jag fick barn, inte heller året jag blev gravid. Alltså kommer jag fira nyår helt utan barn.
Gott nytt år allihop! Med hopp om ett mycket fertilt 2008 och många bebisar till alla som längtar.
måndag 31 december 2007
söndag 30 december 2007
förändring på gång i Sverige?
Har märkt att det i media skrivs mer och mer både bra och dåligt om insemination, donation och andra sorter av assisterad befruktning. Funderar på om det verkligen är en förändring på gång, att det har blivit mer accepterat och att artiklarna som skrivs är en del i det, eller är det bara så att jag som är så fast i ämnet råkar se alla artiklarna.
Hittade det här av Anna Bäsén på Allt om barn:
Tron på att det biologiska bandet mellan barn och föräldrar är stark i vårt samhälle. Därför är äggdonation och spermiedonation fortfarande kontroversiellt, embryodonation helt förbjudet och surrogatmödraskap smått otänkbart.
Anna Bäsén avslutar med att citera Torbjörn Tännsjö:
– Finns det något bättre än att sätta ett lyckligt barn till världen?
Letade upp Torbjörn Tännsjös artikel som publicerades i DN debatt för ungefär ett halvår sen och insåg att den passar rätt bra som svar på Fotbollsfrun och Hillevi Wahl och andra som ondgör sig över barnlängtande singlar som gör allt för att bli gravida och som får barn utan att ha en aktiv pappa.
Torbjörn T skriver om tvåsamhetsnormen: Även om vi anser att det är bäst för barnet att ha två föräldrar kan man inte hävda att en mor skadat sitt barn genom att sätta det till världen utan att det finns någon som vill fungera som barnets far. Ska hon anklagas för detta måste vi göra gällande att barnets liv är så hemskt att det hade varit bättre om det inte fötts.
Nu anser visserligen inte jag att det måste vara bäst för varje barn att ha två föräldrar, läser man artikeln är det inte heller det Torbjörn T hävdar. Jag tror fortfarande att både en, två, tre och fyra föräldrar kan vara alldeles utmärkt. Läs hans artikel, den är bra.
Hittade det här av Anna Bäsén på Allt om barn:
Tron på att det biologiska bandet mellan barn och föräldrar är stark i vårt samhälle. Därför är äggdonation och spermiedonation fortfarande kontroversiellt, embryodonation helt förbjudet och surrogatmödraskap smått otänkbart.
Anna Bäsén avslutar med att citera Torbjörn Tännsjö:
– Finns det något bättre än att sätta ett lyckligt barn till världen?
Letade upp Torbjörn Tännsjös artikel som publicerades i DN debatt för ungefär ett halvår sen och insåg att den passar rätt bra som svar på Fotbollsfrun och Hillevi Wahl och andra som ondgör sig över barnlängtande singlar som gör allt för att bli gravida och som får barn utan att ha en aktiv pappa.
Torbjörn T skriver om tvåsamhetsnormen: Även om vi anser att det är bäst för barnet att ha två föräldrar kan man inte hävda att en mor skadat sitt barn genom att sätta det till världen utan att det finns någon som vill fungera som barnets far. Ska hon anklagas för detta måste vi göra gällande att barnets liv är så hemskt att det hade varit bättre om det inte fötts.
Nu anser visserligen inte jag att det måste vara bäst för varje barn att ha två föräldrar, läser man artikeln är det inte heller det Torbjörn T hävdar. Jag tror fortfarande att både en, två, tre och fyra föräldrar kan vara alldeles utmärkt. Läs hans artikel, den är bra.
Medicin mot fertilitetsdepp
Träffade några av favvofemmisarna igår, inser efter varje gång att det är bra medicin mot mitt deppande. Skönt att träffa andra som förstår, skönt att se att det kan gå till slut.
Glad att ni finns allihop, ni ger hopp, tack för igår!
Glad att ni finns allihop, ni ger hopp, tack för igår!
fredag 28 december 2007
Depp och hopplöshet
Trivs inte alls i pauslandet längre. Känns mest deppigt och tomt, har tappat hoppet och begriper inte hur något skulle kunna förändras som gör att jag i framtiden skulle få se något annat än minustester. Kommer inte ge upp, men det vore skönt att tänka på annat. Vet att jag kommer försöka igen, men just idag känns det helt meningslöst. Känns som att barn är något som händer andra, inte mig.
Längtar tillbaka till det hopp jag hade innan jag började mitt första försök. Då trodde jag innerst inne att jag skulle vara en sån som lyckades, en som hade lätt att bli gravid, kanske till och med en som skulle få bli gravid på första försöket. Skulle aldrig vågat erkänna det då, men jag hoppades och trodde att det skulle gå på första försöket.
Gapade stort när jag hörde hur många försök vissa hade gjort, lät som att de hade hållit på i all oändlighet. I den oändligheten är jag nu. Fastän vissa säkert skulle tycka att mina sex försök är ganska få och har varit på en ganska kort tid så känns det långt för mig. Långt och oändligt, hopplöst.
Nu blir jag istället bara ledsen och avundsjuk när jag hör om förstagångsförsökare som blir gravida, fixar inte att komma med klämkäcka hejarop. Räkmackemänniskorna som har lätt för att bli gravida, om det sen är vanligt sex, insemination eller på nåt annat sätt spelar ingen roll, de gör mig avundsjuk. Jag vill också. Nu.
Tiden går långsamt. Långt över en månad tills jag kan börja med nedreglering inför mitt första IVF-försök. Är inte byggd av tålamod. Vill nu. Samtidigt som det känns helt meningslöst, hopplöst och omöjligt så vill jag komma igång. Vill ha hoppet tillbaka. Vill ha en chans att få bli gravid.
En vän till mig tycker att jag har blivit besatt. Jag kan inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna bli något annat?
Längtar tillbaka till det hopp jag hade innan jag började mitt första försök. Då trodde jag innerst inne att jag skulle vara en sån som lyckades, en som hade lätt att bli gravid, kanske till och med en som skulle få bli gravid på första försöket. Skulle aldrig vågat erkänna det då, men jag hoppades och trodde att det skulle gå på första försöket.
Gapade stort när jag hörde hur många försök vissa hade gjort, lät som att de hade hållit på i all oändlighet. I den oändligheten är jag nu. Fastän vissa säkert skulle tycka att mina sex försök är ganska få och har varit på en ganska kort tid så känns det långt för mig. Långt och oändligt, hopplöst.
Nu blir jag istället bara ledsen och avundsjuk när jag hör om förstagångsförsökare som blir gravida, fixar inte att komma med klämkäcka hejarop. Räkmackemänniskorna som har lätt för att bli gravida, om det sen är vanligt sex, insemination eller på nåt annat sätt spelar ingen roll, de gör mig avundsjuk. Jag vill också. Nu.
Tiden går långsamt. Långt över en månad tills jag kan börja med nedreglering inför mitt första IVF-försök. Är inte byggd av tålamod. Vill nu. Samtidigt som det känns helt meningslöst, hopplöst och omöjligt så vill jag komma igång. Vill ha hoppet tillbaka. Vill ha en chans att få bli gravid.
En vän till mig tycker att jag har blivit besatt. Jag kan inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna bli något annat?
Fotbollsfrun om singelinsemination
Malin Wollin, skriver som fotbollsfrun på Aftonbladet Plus*, börjar dagens krönika så här:
Alla barn i världen ska bli till av kärlek
Nu ska svenska singelkvinnor få möjlighet att insemineras. Inte särskilt oväntat, men fel likafullt. Nu är vi där. Barn har blivit en rättighet. Om inte alla kan få barn är det något som är fel i samhället, någon ska ställas till svar, någon ska tvingas erbjuda en lösning.
Men sånt är livet. Alla får inte barn. Det är för jävligt, men så är det.
Om nu inte alla som vill få barn får barn, och om det nu är så förjävligt, så förstår jag inte vad det skulle vara för fel att försöka hjälpa de som vill ha barn och behöver hjälp. Oavsett om det betyder att det blir en, två eller tre föräldrar och oavsett om föräldrarna är hetero eller homo. Barn är ingen rättighet, men varför hindra folk från att försöka få barn? Ska just Malin ha rätt att hindra oss, eller någon annan? Vem ska ta sig rätten att bestämma vilka andra som ska, eller inte ska, få barn?
Så tycker inte Malin, lite längre ner fortsätter hon:
Om ensamstående kvinnor ska insemineras har vi väl en skyldighet att ordna så att män kan insemineras också? Annars blir det orättvist.
Grunden för alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor.
Säger vem? Säger jag.
Själv tror jag att just insemination är tämligen meningslöst för män, det är sällan spermierna de saknar, däremot tycker jag att även ensamstående män ska ha möjlighet att bli föräldrar genom t ex adoption som ensamstående.
Och slutspurten:
Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?
Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?
Berätta för mig.
Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.
Jag har fortfarande inte lyckats bli gravid och har därför inga barn att förklara för, men när/om jag väl får barn kommer jag självklart att berätta precis som det är, att jag väldigt gärna ville bli mamma till ett barn och att barnet är oerhört efterlängtat och önskat.
Att barn ska komma från kärlek mellan en mamma och en pappa är en subjektiv myt även om Malin skriver det som en vedertagen sanning. Att mitt kommande barn kommer ifrågasätta mina olika val i livet är högst troligt, men han/hon lär i så fall inte vara det första barnet som ifrågasätter en förälders val.
Många barn kommer till på andra sätt, till exempel genom andra sorters kärleksförhållanden, eller kanske kommer barnet till i ett förhållanden mellan en man och en kvinna utan kärlek? Ibland kommer barn till genom att en ensamstående kvinna åker till ett annat land och får hjälp med donerade spermer och insemination/IVF.
Malin må tycka och tänka precis vad hon vill, men jag blir trött på människor som tar sig rätten att försöka bestämma vad andra ska göra och vad som är rätt och fel för andra människor. Inte sällan är det just en del av ett heteropar som redan har barn som tycker att samhället inte ska hjälpa flatpar och singlar.
Mer om hur kvinnor som har fått barn som ensamstående tänker finns att läsa på Femmis (frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF).
*länken till krönikan funkar nog bara om man är medlem i aftonbladet plus, subjektivt och enligt min högst privata åsikt är det är inte värt att bli medlem för att läsa krönikan.
Alla barn i världen ska bli till av kärlek
Nu ska svenska singelkvinnor få möjlighet att insemineras. Inte särskilt oväntat, men fel likafullt. Nu är vi där. Barn har blivit en rättighet. Om inte alla kan få barn är det något som är fel i samhället, någon ska ställas till svar, någon ska tvingas erbjuda en lösning.
Men sånt är livet. Alla får inte barn. Det är för jävligt, men så är det.
Om nu inte alla som vill få barn får barn, och om det nu är så förjävligt, så förstår jag inte vad det skulle vara för fel att försöka hjälpa de som vill ha barn och behöver hjälp. Oavsett om det betyder att det blir en, två eller tre föräldrar och oavsett om föräldrarna är hetero eller homo. Barn är ingen rättighet, men varför hindra folk från att försöka få barn? Ska just Malin ha rätt att hindra oss, eller någon annan? Vem ska ta sig rätten att bestämma vilka andra som ska, eller inte ska, få barn?
Så tycker inte Malin, lite längre ner fortsätter hon:
Om ensamstående kvinnor ska insemineras har vi väl en skyldighet att ordna så att män kan insemineras också? Annars blir det orättvist.
Grunden för alla barn ska vara kärlek mellan två barnlängtande människor.
Säger vem? Säger jag.
Själv tror jag att just insemination är tämligen meningslöst för män, det är sällan spermierna de saknar, däremot tycker jag att även ensamstående män ska ha möjlighet att bli föräldrar genom t ex adoption som ensamstående.
Och slutspurten:
Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?
Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?
Berätta för mig.
Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.
Jag har fortfarande inte lyckats bli gravid och har därför inga barn att förklara för, men när/om jag väl får barn kommer jag självklart att berätta precis som det är, att jag väldigt gärna ville bli mamma till ett barn och att barnet är oerhört efterlängtat och önskat.
Att barn ska komma från kärlek mellan en mamma och en pappa är en subjektiv myt även om Malin skriver det som en vedertagen sanning. Att mitt kommande barn kommer ifrågasätta mina olika val i livet är högst troligt, men han/hon lär i så fall inte vara det första barnet som ifrågasätter en förälders val.
Många barn kommer till på andra sätt, till exempel genom andra sorters kärleksförhållanden, eller kanske kommer barnet till i ett förhållanden mellan en man och en kvinna utan kärlek? Ibland kommer barn till genom att en ensamstående kvinna åker till ett annat land och får hjälp med donerade spermer och insemination/IVF.
Malin må tycka och tänka precis vad hon vill, men jag blir trött på människor som tar sig rätten att försöka bestämma vad andra ska göra och vad som är rätt och fel för andra människor. Inte sällan är det just en del av ett heteropar som redan har barn som tycker att samhället inte ska hjälpa flatpar och singlar.
Mer om hur kvinnor som har fått barn som ensamstående tänker finns att läsa på Femmis (frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF).
*länken till krönikan funkar nog bara om man är medlem i aftonbladet plus, subjektivt och enligt min högst privata åsikt är det är inte värt att bli medlem för att läsa krönikan.
onsdag 26 december 2007
äl-dags och åren går
Om jag fortfarande hade gjort inseminationer och om jag inte hade pausat borde jag varit i Danmark nu i dagarna. Om jag istället hade börjat min första IVF som jag först hade tänkt hade det varit äggplock om en dryg vecka. Nu är det ingenting mer än en bortkastad cykel och ett bortkastat ägg. Tiden går, åren går.
För två år sen ringde jag soc och började prata adoption med dem. Hela 2006 fylldes av adoption, av adoptionskurs, medgivandeutredning och adoptionsmedgivande, av EAF och singeladoptionslistan. Köerna för singeladoption växte och det ryktades om att Kina skulle stänga för singlar. Samtidigt började jag fundera mer och mer på om jag inte skulle försöka inseminera istället.
För drygt ett år sen bestämde jag mig för att jag skulle försöka med insemination. Började skriva den här bloggen, blev medlem i femmis och var livrädd för kommande gynbesök. 2007 har varit proppat med hormoner och försök att bli gravid. Gynbesöken skrämmer inte längre. Det som skrämmer nu är att jag efter sex inseminationer fortfarande inte är gravid.
Större delen av det här året har varit styrt efter min ägglossning och när det har varit dags att åka. Samtidigt som det här året har varit grymt jobbigt har det också varit bra. Jag har träffat flera femmissystrar som kommit att betyda mycket, jag har blivit överraskad över vilka bra reaktioner jag har fått från folk i min omgivning när jag har berättat vad jag håller på med, jag har äntligen insett att jobb och karriär inte är det viktigaste och att en del dåliga situationer går att förändra. Det gör mig knappast mer gravid, men det gör ändå att året känns långt ifrån bortkastat trots allt.
Nästa år blir mitt IVF-år. Nästa år kanske är året då jag lyckas bli gravid. I början på nästa år börjar jag på mitt nya jobb, jag slutar på jobbet som har gjort att jag har rest som en galning, ungefär samtidigt gör jag min första IVF. Jag vågar inte tro på att jag kommer bli gravid nästa år, men jag hoppas och kommer göra allt jag kan för att göra det möjligt. Resten ligger utanför vad jag kan påverka.
Jag hoppas på lite tur och på att min kropp visar sig vara samarbetsvillig.
För två år sen ringde jag soc och började prata adoption med dem. Hela 2006 fylldes av adoption, av adoptionskurs, medgivandeutredning och adoptionsmedgivande, av EAF och singeladoptionslistan. Köerna för singeladoption växte och det ryktades om att Kina skulle stänga för singlar. Samtidigt började jag fundera mer och mer på om jag inte skulle försöka inseminera istället.
För drygt ett år sen bestämde jag mig för att jag skulle försöka med insemination. Började skriva den här bloggen, blev medlem i femmis och var livrädd för kommande gynbesök. 2007 har varit proppat med hormoner och försök att bli gravid. Gynbesöken skrämmer inte längre. Det som skrämmer nu är att jag efter sex inseminationer fortfarande inte är gravid.
Större delen av det här året har varit styrt efter min ägglossning och när det har varit dags att åka. Samtidigt som det här året har varit grymt jobbigt har det också varit bra. Jag har träffat flera femmissystrar som kommit att betyda mycket, jag har blivit överraskad över vilka bra reaktioner jag har fått från folk i min omgivning när jag har berättat vad jag håller på med, jag har äntligen insett att jobb och karriär inte är det viktigaste och att en del dåliga situationer går att förändra. Det gör mig knappast mer gravid, men det gör ändå att året känns långt ifrån bortkastat trots allt.
Nästa år blir mitt IVF-år. Nästa år kanske är året då jag lyckas bli gravid. I början på nästa år börjar jag på mitt nya jobb, jag slutar på jobbet som har gjort att jag har rest som en galning, ungefär samtidigt gör jag min första IVF. Jag vågar inte tro på att jag kommer bli gravid nästa år, men jag hoppas och kommer göra allt jag kan för att göra det möjligt. Resten ligger utanför vad jag kan påverka.
Jag hoppas på lite tur och på att min kropp visar sig vara samarbetsvillig.
tisdag 25 december 2007
Expressen tror på lagändring nästa år
Expressen skriver här att det tror på en lagändring gällande singelinsemination nästa år. De skriver att sossarna nu har bestämt sig för att rösta för en förändring och att Ylva Johansson kommer driva frågan i socialutskottet. Enligt Expressen betyder det att det nu finns majoritet för en lagförändring så att även singlar skulle kunna få göra insemination och IVF i Sverige.
Om det är sant så tycker jag självklart att det är lysande, men lite skeptisk är jag ändå. Kommer borgarna rösta ner sitt kära kd? Varför ändrar sig sossarna nu, varför gjorde de inget när de hade makten?
Jag tror på en förändring och jag tror på att det kommer hända hyfsat snart, men redan nästa år. Nja, är skeptisk. Tills lagändringen är genomförd fortsätter jag och mina femmissystrar åka till Danmark, Finland, Lettland för att få hjälp. En lagändring skulle vara oerhört välkommen.
Tack Fertilitetsturist för länken!
Om det är sant så tycker jag självklart att det är lysande, men lite skeptisk är jag ändå. Kommer borgarna rösta ner sitt kära kd? Varför ändrar sig sossarna nu, varför gjorde de inget när de hade makten?
Jag tror på en förändring och jag tror på att det kommer hända hyfsat snart, men redan nästa år. Nja, är skeptisk. Tills lagändringen är genomförd fortsätter jag och mina femmissystrar åka till Danmark, Finland, Lettland för att få hjälp. En lagändring skulle vara oerhört välkommen.
Tack Fertilitetsturist för länken!
lördag 22 december 2007
Äntligen ledig
Så har nu ett par dagars grymt efterlängtad ledighet börjat. Efterlängtat och skönt. Samtidigt jul med allt vad det innebär. Jag har ett kanske inte helt sunt förhållningssätt till religiösa högtider, fast just idag är jag glad för de kommande röda dagarna.
Samtidigt snart nytt år, alla tankar om vad som hänt och inte hänt det senaste året bubblar helt ohämmat fram. Får bli ett senare inlägg.
Snart ska jag iväg och träffa mina släktingar, inga nya barn har kommit till släkten det senaste året. Hoppas på att jag slipper få höra några gravidnyheter ikväll. Är inte så storsint just nu.
Samtidigt snart nytt år, alla tankar om vad som hänt och inte hänt det senaste året bubblar helt ohämmat fram. Får bli ett senare inlägg.
Snart ska jag iväg och träffa mina släktingar, inga nya barn har kommit till släkten det senaste året. Hoppas på att jag slipper få höra några gravidnyheter ikväll. Är inte så storsint just nu.
onsdag 19 december 2007
Inte så mycket händer och massvis händer
På vill-ha-barn-fronten intet nytt. Pausar och vill komma igång, mår trots det bra av pausandet men har inte så mycket att skriva här om det just nu.
På andra fronter händer mer. Mitt stundande jobbyte är äntligen officiellt, känns strålande att kunna prata öppet om det. Inser att det är en grym egokick att säga upp sig, först nu får jag höra en massa bra saker om mig som jag nog aldrig hade fått höra om jag stannat kvar. Trots att det är vemodigt att sluta så känns det bra att få höra att folk tycker att det är trist.
Snart ledigt och jag längtar efter sovmorgon, slöa tider med deckare i soffan, ledigt, ledigt, ledigt.
I femmis är det babyboom med nya bebbar och gravida, ger mig hopp. Hoppas och önskar att nästa år ska vara året då jag faktiskt blir gravid.
På andra fronter händer mer. Mitt stundande jobbyte är äntligen officiellt, känns strålande att kunna prata öppet om det. Inser att det är en grym egokick att säga upp sig, först nu får jag höra en massa bra saker om mig som jag nog aldrig hade fått höra om jag stannat kvar. Trots att det är vemodigt att sluta så känns det bra att få höra att folk tycker att det är trist.
Snart ledigt och jag längtar efter sovmorgon, slöa tider med deckare i soffan, ledigt, ledigt, ledigt.
I femmis är det babyboom med nya bebbar och gravida, ger mig hopp. Hoppas och önskar att nästa år ska vara året då jag faktiskt blir gravid.
söndag 16 december 2007
Aldrig funderat på tidigare
DN:s rubrik Därför välter inte gravida kvinnor fick mig nyfiken, måste erkänna att jag aldrig funderat på det tidigare. Mycket har jag tänkt på när det gäller graviditet och fertilitet, men att välta pga framtung mage har inte varit någon av tankarna.
I artikeln står det inte så mycket mer än att kvinnor har en ryggkota mer än män i svanken och därför är bättre på att svanka. Då blir min fråga, varför välter inte män med stor ölmage? Det måste ju också vara framtungt. Lär de sig att svanka med tiden, alltefter att magen byggs upp?
I artikeln står det inte så mycket mer än att kvinnor har en ryggkota mer än män i svanken och därför är bättre på att svanka. Då blir min fråga, varför välter inte män med stor ölmage? Det måste ju också vara framtungt. Lär de sig att svanka med tiden, alltefter att magen byggs upp?
mars långt borta eller snart
Sitter och räknar dagar och veckor, funderar på om jag skulle ha börjat den här cykeln istället även om jag vet innerst inne att det inte skulle funkat. Enda problemet är att mars känns så långt bort. Oändligt tröttsamt segt långt borta. Är van att gravtesta var och varannan månad, tre månaders paus är långt.
Försöker vända på det. Nästa cykel borde starta om tre veckor ungefär, förutsatt att min kropp inte börjar strula igen. Nedreglering ska börja ca tre veckor in i cykeln, det är i så fall om sex veckor. Sex veckor är lång tid, men inte lika långt bort som mars är. Sex veckor kan jag nog stå ut, måste helt enkelt. Om sex veckor är det sista veckan i januari. Då har jag fortfarande en och en halv månad kvar på mitt gamla jobb. Blir alltså så att jag kommer att hinna göra nästan hela mitt första IVF-försök innan jag byter jobb, dags att gravtesta lagom tills jag börjar på nya jobbet.
Känns som att det kommer bli en annorlunda vinter/vårvinter, men på ett bra sätt. Det går trots allt åt rätt håll. Ser fram emot att försöka bli gravid på ett nytt sätt, inseminationernas tid är förbi för mig. Måste våga tro att jag har chans att lyckas. Tror nog innerst inne att det kommer gå vägen, kanske inte på första försöket, men nångång.
Ser fram emot det nya jobbet. Känns som nystart, även om nystarten ibland känns avlägset långt borta.
Försöker vända på det. Nästa cykel borde starta om tre veckor ungefär, förutsatt att min kropp inte börjar strula igen. Nedreglering ska börja ca tre veckor in i cykeln, det är i så fall om sex veckor. Sex veckor är lång tid, men inte lika långt bort som mars är. Sex veckor kan jag nog stå ut, måste helt enkelt. Om sex veckor är det sista veckan i januari. Då har jag fortfarande en och en halv månad kvar på mitt gamla jobb. Blir alltså så att jag kommer att hinna göra nästan hela mitt första IVF-försök innan jag byter jobb, dags att gravtesta lagom tills jag börjar på nya jobbet.
Känns som att det kommer bli en annorlunda vinter/vårvinter, men på ett bra sätt. Det går trots allt åt rätt håll. Ser fram emot att försöka bli gravid på ett nytt sätt, inseminationernas tid är förbi för mig. Måste våga tro att jag har chans att lyckas. Tror nog innerst inne att det kommer gå vägen, kanske inte på första försöket, men nångång.
Ser fram emot det nya jobbet. Känns som nystart, även om nystarten ibland känns avlägset långt borta.
lördag 15 december 2007
IVF-planen framåt
Har funderat fram och tillbaka på när IVF:andet äntligen ska sättas igång. Hade först tänkt den här månaden, men insåg att jag inte fixade det just då med tanke på allt kaos jag hade omkring mig. Om jag hade börjat då hade jag varit i slutet av nedregleringen nu och äggplock hade varit strax efter nyår. Känns trist och samtidigt skönt att det inte blev så, hade inte pallat det i den förändring jag just nu behöver. Förändringen måste gå före för att jag ska kunna gå vidare.
Andra planen var att börja nedreglera i den här cykeln, om drygt två veckor. Blir inte så heller. Måste göra en massa saker nu när jag byter jobb, kommer nog resa som en galning nu på slutet och kan inte planera min egen tid. Fixar inte att mitt i det få till gynbesök, Danmarksresa och annat. Känns vettigt att vänta en månad till även om jag helst skulle vilja komma igång direkt.
Därför är nu planen att börja nästa cykel istället, det gör nedregleringsstart i slutet på januari eller början på februari, äggplock i början på mars, om nu inte kroppen eller något annat ställer till det för mig så att jag tvingas planera om igen. Känns helt obegripligt att jag inte kommer gravtesta förrän i slutet på mars, om tre månader. Lång tid för mig som har kört på med sex inseminationsförsök på sju-åtta månader, men ändå välbehövlig tid. Saker händer och planer ändras, men jag har ändå en plan, planen känns bra.
Andra planen var att börja nedreglera i den här cykeln, om drygt två veckor. Blir inte så heller. Måste göra en massa saker nu när jag byter jobb, kommer nog resa som en galning nu på slutet och kan inte planera min egen tid. Fixar inte att mitt i det få till gynbesök, Danmarksresa och annat. Känns vettigt att vänta en månad till även om jag helst skulle vilja komma igång direkt.
Därför är nu planen att börja nästa cykel istället, det gör nedregleringsstart i slutet på januari eller början på februari, äggplock i början på mars, om nu inte kroppen eller något annat ställer till det för mig så att jag tvingas planera om igen. Känns helt obegripligt att jag inte kommer gravtesta förrän i slutet på mars, om tre månader. Lång tid för mig som har kört på med sex inseminationsförsök på sju-åtta månader, men ändå välbehövlig tid. Saker händer och planer ändras, men jag har ändå en plan, planen känns bra.
Bra samtal och trist skvaller
Har varit ute och rest nästan hela veckan, är äntligen hemma igen. Ensamma kvällar på trista hotellrum, mycket jobb, många ickemiljövänliga flygresor, språkliga missförstånd, bra grejer, dåliga grejer och hela tiden en känsla av distans, jag har bestämt mig för att hoppa av och det känns bra men vemodigt.
Två olika kvällar satt jag och pratade med två olika svenska 60-talistmän, de som på sätt och vis är mest beroende av att jag slutar. Bra samtal hade vi. Hade tid att utveckla varför jag slutar och vad jag inte trivs med, men berättade också att det inte är ett drömjobb jag är ute efter utan att jag vill få lite mer lugn, mindre galen stress och att jag försökt och tänker fortsätta försöka bli gravid.
Kanske låter konstigt att berätta just för dem, men min barnlängtan och mina försök är inget jag har behov av att hemlighålla. Eftersom det är en viktig del av mitt beslut så blev det så halvt när jag innan försökte förklara och samtidigt utelämnade den viktigaste biten. Tänker att även om allt går åt helvete och jag aldrig blir gravid så är ändå berättandet ok. Jag ger folk en möjlighet att begripa hur jag mår och varför jag ibland reagerar märkligt i andras ögon.
Fast det var inte det jag ville säga egentligen. Båda samtalen blev riktigt bra, även om det ena blev bättre än det andra. Hade från början ingen plan att berätta för någon av dem, råkade bara bli så första kvällen, och den andra kvällen blev på något sätt en upprepning av den första, men med en annan person. De kändes som att de förstod varför jag valde som jag valde och vi hade en lång och bra diskussion om svensk lagstiftning, danmarksresor, vad insemination och IVF egentligen är, vad familj är, att man kanske ser annorlunda på donerad sperma när man är flata och vet att det ändå aldrig blir barn på traditionellt kärnfamiljssätt, båda lever så klart i heterokärnfamiljer.
Pratade också om hur det är att vara öppen flata i en heterovärld. Däremot kom vi inte in på, vilket jag ångrar eftersom det hör ihop, hur det är att vara ensam kvinna i en gubbransch. Får bli nästa middagssamtal.
Kanske är det så att över femton års erfarenhet av att ständigt behöva komma ut inför nya människor och nya situationer gör det enklare men också mer självklart att även komma ut som femmisflata. Eller så är det bara så att jag gillar att diskutera ämnet, kanske inte förstår bättre, kanske är naiv som inte tiger. Ser inte riktigt behovet av att vara hemlig, hemlig har jag varit tidigare och hemlig är jag trött på att vara.
Är faktiskt både förvånad och glad över att de vågade fråga så mycket och att de lyckades säga rätt vettiga saker i en för mig grymt känslig fråga. Tror att det var bra, inte bara för mig utan även för dem. Att det hjälper till att göra ett snyggt avslut och att det faktiskt lärde dem något.
En tristare grej, fått höra att det ryktas inom företaget att jag sagt upp mig, fastän jag har bett de få som vet att hålla tyst så att vi först ska hinna informera kunden. Tycker att jag sagt det till enbart de som verkligen måste veta (typ min chef, de två männen ovan och en till) och tvivlar på att de har haft behov av att sprida det, mina vänner utanför jobbet är nog i ännu mindre behov av att prata om min uppsägning.
Inser självklart att jag samtidigt kanske är naiv som skriver om det här. Fast jag har svårt att tro att de av er jag känner har behov av att sprida skvaller på mitt jobb, kan ändå inte komma på någon annan källa som kan ha skvallrat.
Inser att det är rätt enkelt att fatta här vem jag är om man känner mig minsta lilla, men vill inte censurera mer än jag redan gör. Drömmer om att bloggen hade fått vara helt anonym men vet med mig att det är försent.
Vill ändå be om lite respekt, om du känner mig, snälla prata med mig och inte med en massa andra. Vet att det är en orimlig begäran, jag lämnar massa information om mig själv här, information som jag inte kan styra hur den hanteras. Självklart står det var och en fritt att göra vad de vill med den informationen.
Nu vet jag i alla fall att snacket går och kan handla därefter, det känns inte ok men hanterbart. Behöver trots det förståelse, jag behöver den här ventilen, förstör den inte för mig. Vill inte lösenordsskydda och mecka, vill få skriva vad jag vill.
Två olika kvällar satt jag och pratade med två olika svenska 60-talistmän, de som på sätt och vis är mest beroende av att jag slutar. Bra samtal hade vi. Hade tid att utveckla varför jag slutar och vad jag inte trivs med, men berättade också att det inte är ett drömjobb jag är ute efter utan att jag vill få lite mer lugn, mindre galen stress och att jag försökt och tänker fortsätta försöka bli gravid.
Kanske låter konstigt att berätta just för dem, men min barnlängtan och mina försök är inget jag har behov av att hemlighålla. Eftersom det är en viktig del av mitt beslut så blev det så halvt när jag innan försökte förklara och samtidigt utelämnade den viktigaste biten. Tänker att även om allt går åt helvete och jag aldrig blir gravid så är ändå berättandet ok. Jag ger folk en möjlighet att begripa hur jag mår och varför jag ibland reagerar märkligt i andras ögon.
Fast det var inte det jag ville säga egentligen. Båda samtalen blev riktigt bra, även om det ena blev bättre än det andra. Hade från början ingen plan att berätta för någon av dem, råkade bara bli så första kvällen, och den andra kvällen blev på något sätt en upprepning av den första, men med en annan person. De kändes som att de förstod varför jag valde som jag valde och vi hade en lång och bra diskussion om svensk lagstiftning, danmarksresor, vad insemination och IVF egentligen är, vad familj är, att man kanske ser annorlunda på donerad sperma när man är flata och vet att det ändå aldrig blir barn på traditionellt kärnfamiljssätt, båda lever så klart i heterokärnfamiljer.
Pratade också om hur det är att vara öppen flata i en heterovärld. Däremot kom vi inte in på, vilket jag ångrar eftersom det hör ihop, hur det är att vara ensam kvinna i en gubbransch. Får bli nästa middagssamtal.
Kanske är det så att över femton års erfarenhet av att ständigt behöva komma ut inför nya människor och nya situationer gör det enklare men också mer självklart att även komma ut som femmisflata. Eller så är det bara så att jag gillar att diskutera ämnet, kanske inte förstår bättre, kanske är naiv som inte tiger. Ser inte riktigt behovet av att vara hemlig, hemlig har jag varit tidigare och hemlig är jag trött på att vara.
Är faktiskt både förvånad och glad över att de vågade fråga så mycket och att de lyckades säga rätt vettiga saker i en för mig grymt känslig fråga. Tror att det var bra, inte bara för mig utan även för dem. Att det hjälper till att göra ett snyggt avslut och att det faktiskt lärde dem något.
En tristare grej, fått höra att det ryktas inom företaget att jag sagt upp mig, fastän jag har bett de få som vet att hålla tyst så att vi först ska hinna informera kunden. Tycker att jag sagt det till enbart de som verkligen måste veta (typ min chef, de två männen ovan och en till) och tvivlar på att de har haft behov av att sprida det, mina vänner utanför jobbet är nog i ännu mindre behov av att prata om min uppsägning.
Inser självklart att jag samtidigt kanske är naiv som skriver om det här. Fast jag har svårt att tro att de av er jag känner har behov av att sprida skvaller på mitt jobb, kan ändå inte komma på någon annan källa som kan ha skvallrat.
Inser att det är rätt enkelt att fatta här vem jag är om man känner mig minsta lilla, men vill inte censurera mer än jag redan gör. Drömmer om att bloggen hade fått vara helt anonym men vet med mig att det är försent.
Vill ändå be om lite respekt, om du känner mig, snälla prata med mig och inte med en massa andra. Vet att det är en orimlig begäran, jag lämnar massa information om mig själv här, information som jag inte kan styra hur den hanteras. Självklart står det var och en fritt att göra vad de vill med den informationen.
Nu vet jag i alla fall att snacket går och kan handla därefter, det känns inte ok men hanterbart. Behöver trots det förståelse, jag behöver den här ventilen, förstör den inte för mig. Vill inte lösenordsskydda och mecka, vill få skriva vad jag vill.
måndag 10 december 2007
idag sa jag upp mig
Känns märkligt och skönt på en gång. Vi kom överens om att jag ska jobba hela min långa uppsägningstid och alltså kommer jag vara kvar till nångång tidig vår, men ändå känns det som att en stor tyngd försvann, jag har berättat varför jag slutar, att situationen inte är ok och att jag inte mår bra så som det är. Grymt skönt. Känns bra att få en möjlighet att avsluta snyggt, så snygga avslut nu kan bli. Att säga upp sig är nog lite som att göra slut ändå, någon känner befrielse, en annan känner besvikelse. Jag är glad att beslutet är taget, att orden är uttalade och att jag är på väg vidare, på väg vidare på så många sätt.
Min uppsägning kommer inte bli officiell utåt förrän nångång i januari, så tills vidare får jag fara med ett par halvsanningar då och då, men det känns ändå ok. Januari kommer snart och både halvsanningar och hellögner är jag van vid.
Idag kom mensen, det betyder att jag kan börja nedreglering om ca tre veckor, vet inte om jag vill, eller vill vill jag så klart, men jag kanske måste vänta en månad til. Osäker på om jag är på banan än, vill komma igång och vill skjuta på det samtidigt. Tror att jag är knäpp. Mår ändå bra.
På tv visas south park dubbat till tyska, galet!
Min uppsägning kommer inte bli officiell utåt förrän nångång i januari, så tills vidare får jag fara med ett par halvsanningar då och då, men det känns ändå ok. Januari kommer snart och både halvsanningar och hellögner är jag van vid.
Idag kom mensen, det betyder att jag kan börja nedreglering om ca tre veckor, vet inte om jag vill, eller vill vill jag så klart, men jag kanske måste vänta en månad til. Osäker på om jag är på banan än, vill komma igång och vill skjuta på det samtidigt. Tror att jag är knäpp. Mår ändå bra.
På tv visas south park dubbat till tyska, galet!
lördag 8 december 2007
Paus, förändring och bilfråga
Inser mer och mer hur mycket jag behöver den här pausen. Har inte bestämt än när jag ska börja med IVF:en men trivs just nu med att vara mitt emellan allt, är onyttig, röker och dricker vin, skvallrar, fikar och försöker komma ikapp med livet. Är inte där än, men jag är på god väg.
Kanske blir det nedreglering i januari och äggplock i februari, kanke skjuter jag på det ytterligare en månad.
I nya jobbet ingår det tjänstebil, sitter och surfar och funderar på vad jag vill ha, är inne på någon sorts miljöbil men vet inte vilken. Nån som har nåt tips?
Hon som anställer mig vet om att jag har gjort inseminationer och att jag nog kommer göra IVF-försök under våren, känns grymt lyxigt att hon vill anställa mig ändå. Självklart borde det inte vara några problem, men som världen ser ut så känns det ändå väldigt bra att kunna vara ärlig.
Kanske blir det nedreglering i januari och äggplock i februari, kanke skjuter jag på det ytterligare en månad.
I nya jobbet ingår det tjänstebil, sitter och surfar och funderar på vad jag vill ha, är inne på någon sorts miljöbil men vet inte vilken. Nån som har nåt tips?
Hon som anställer mig vet om att jag har gjort inseminationer och att jag nog kommer göra IVF-försök under våren, känns grymt lyxigt att hon vill anställa mig ändå. Självklart borde det inte vara några problem, men som världen ser ut så känns det ändå väldigt bra att kunna vara ärlig.
ja, ja, ja
Idag fick jag äntligen jobberbjudandet som jag velat ha, inte högre lön, men bättre villkor och bättre på massa sätt. Jag har tackat ja. På måndag skriver jag på papper, nästa vecka ska jag säga upp mig, hoppas att de vill släppa mig snabbt, tror inte det, men förändring är ändå på gång. Känns grymt bra.
måndag 3 december 2007
på väg hem
Sitter ensam på tråkig flygplats och är på väg hem efter en galen, rolig och märkligt intensiv helg.
Bildbevis på mötet med Kate/Shane kommer finnas på min Qruisersida, vill inte lägga upp bilder på mig här. Gissar att ni som vet vem hon är nog finns på Qruiser också.
Har gjort den här resan med en väldigt sjuk rullstolsbunden fin vän och två av hennes assistenter, fått lära mig en hel del på vägen.
Som att det går att resa även när man är riktigt sjuk, men bara om man orkar planera, kämpa, dubbelkolla och stå ut med en massa onödigt strul.
Strul som att hotellet som utgav sig för att vara handikappanpassat hade en hiss som var mindre än rullstolen, vilket gjorde att delar fick plockas av den varje gång vi skulle upp eller ner från rummet.
Som att vi var tvungna att möblera om det sk handikappanpassade rummet för att det skulle gå att komma in på toaletten.
Som att det inte går att åka buss, spårvagn eller vanlig taxi, men att det fanns ett taxibolag som hade stora bilar och rullstolsramper.
Samtidigt har jag faktiskt blivit överraskad över hur hjälpsamma folk faktiskt är. Allt från att konventet hade bra rullstolsplatser och att alla som jobbade där såg till att vi blev insläppta först och att vi alltid fick gå förbi alla köer, att krogägare, tågstationspersonal och taxichaffisar inte är rädda för att ta i och lyfta rullstol när trappsteg och annat är i vägen. Rullstolar med en människa i är väldigt tunga.
Grymt glad över hur bra bemötta vi blev och att det faktiskt gick att göra den här resan tillsammans. Kul har vi haft, trött är jag nu. Trött, glad och nöjd.
Bildbevis på mötet med Kate/Shane kommer finnas på min Qruisersida, vill inte lägga upp bilder på mig här. Gissar att ni som vet vem hon är nog finns på Qruiser också.
Har gjort den här resan med en väldigt sjuk rullstolsbunden fin vän och två av hennes assistenter, fått lära mig en hel del på vägen.
Som att det går att resa även när man är riktigt sjuk, men bara om man orkar planera, kämpa, dubbelkolla och stå ut med en massa onödigt strul.
Strul som att hotellet som utgav sig för att vara handikappanpassat hade en hiss som var mindre än rullstolen, vilket gjorde att delar fick plockas av den varje gång vi skulle upp eller ner från rummet.
Som att vi var tvungna att möblera om det sk handikappanpassade rummet för att det skulle gå att komma in på toaletten.
Som att det inte går att åka buss, spårvagn eller vanlig taxi, men att det fanns ett taxibolag som hade stora bilar och rullstolsramper.
Samtidigt har jag faktiskt blivit överraskad över hur hjälpsamma folk faktiskt är. Allt från att konventet hade bra rullstolsplatser och att alla som jobbade där såg till att vi blev insläppta först och att vi alltid fick gå förbi alla köer, att krogägare, tågstationspersonal och taxichaffisar inte är rädda för att ta i och lyfta rullstol när trappsteg och annat är i vägen. Rullstolar med en människa i är väldigt tunga.
Grymt glad över hur bra bemötta vi blev och att det faktiskt gick att göra den här resan tillsammans. Kul har vi haft, trött är jag nu. Trött, glad och nöjd.
lördag 1 december 2007
mer L word
Gissar att det här inte säger så mycket för de flesta av er, men för er som fattar. I have met Shane! Pratat med henne och med Leisha/Alice, fått höra Kate/Shane svara på när hon tänker komma ut och en massa annat. Nu en öl och skvaller med vännerna. Pausar och trivs.
fredag 30 november 2007
bra grejer
Snart på väg på konsert med Alice/ Leisha Hayleys nya band, kul!
Nyss ringde en gammal kollega och erbjöd mig ett jobb, funderar på att ta det.
Minisemester och paus är lysande bra för mig just nu.
Nyss ringde en gammal kollega och erbjöd mig ett jobb, funderar på att ta det.
Minisemester och paus är lysande bra för mig just nu.
torsdag 29 november 2007
kortsemester
Åker äntligen iväg nu. Äntligen låter kanske konstigt eftersom jag har sagt att jag är trött på att flänga runt, men äntligen just för att det inte är en inseminationsresa, inte en jobbresa utan en helt vanlig galen liten semesterresa.
Aldrig varit på ett tv-seriekonvent förut, ingen aning om vad jag ska vänta mig. Fester, konserter och stencoola Shane kan inte bli annat än bra.
Aldrig varit på ett tv-seriekonvent förut, ingen aning om vad jag ska vänta mig. Fester, konserter och stencoola Shane kan inte bli annat än bra.
måndag 26 november 2007
Mer kaos och semester
Hade en helvetesdag på jobbet idag, började egentligen redan i förra veckan, fortsatte under helgen då jag borde varit ledig och blev totalt kaos idag på förmiddagen. Var så förbannad och frustrerad att jag storgrät i telefonen när jag pratade med en av våra fabrikschefer. Inte så snyggt, inte så proffsigt men jag pallade inte längre helt enkelt. Psykbryt har jag bara varit med om en gång tidigare på jobbet, över fem år sen. Då skulle jag se till att vi levererade till en stor kund och alla som kunde leverera hade fått sparken pga arbetsbrist, där satt jag ensam och försökte projektleda mig själv, gick så klart åt helvete. Situationen nu är inte så långt ifrån då, enda skillnaden att det nu finns folk, men inte folk som kan tillräckligt.
Fabrikschefen, jo, han blev så generad när han hörde att jag bröt ihop i luren på honom att jag hörde hur han rodnade ända från Kina. Det är hans ansvar att hans produktion funkar, inte mitt. Trots att det kändes pinsamt och knäppt efteråt så tror jag att han fattade. Hade rätt bra samtal efteråt. Vill fortfarande byta jobb, måste byta jobb, men tror att det kanske kanske kan bli lite lite bättre under tiden, nu när de faktiskt fattar vad som händer.
Den här veckan ska jag iväg på väldigt efterlängtad semester, ledig torsdag-måndag så ingen grymt lång ledighet men ändå. Skönt ska det bli. Ska åka till Blackpool på L-word konvent med en av favvovännerna. Jag ligger efter och har inte hunnit se säsong fyra än, men precis lyckats göra en fulnedladdning till datorn så nu ligger hela säsongen och väntar. Tolv avsnitt på tre dagar borde jag väl hinna med. Dammråttor och annat får vänta, här ska tittas på tv.
Om jag skulle börjat IVF:a nu skulle nedregleringen börjat nästa vecka. Grymt glad att jag har bestämt mig för att skjuta på det. Sökte inga jobb i söndags, men snart ska jag komma igång. Måste bara hinna sova, slappa och titta klart på säsong fyra först, sen ska jag ta tag i mitt liv.
Fabrikschefen, jo, han blev så generad när han hörde att jag bröt ihop i luren på honom att jag hörde hur han rodnade ända från Kina. Det är hans ansvar att hans produktion funkar, inte mitt. Trots att det kändes pinsamt och knäppt efteråt så tror jag att han fattade. Hade rätt bra samtal efteråt. Vill fortfarande byta jobb, måste byta jobb, men tror att det kanske kanske kan bli lite lite bättre under tiden, nu när de faktiskt fattar vad som händer.
Den här veckan ska jag iväg på väldigt efterlängtad semester, ledig torsdag-måndag så ingen grymt lång ledighet men ändå. Skönt ska det bli. Ska åka till Blackpool på L-word konvent med en av favvovännerna. Jag ligger efter och har inte hunnit se säsong fyra än, men precis lyckats göra en fulnedladdning till datorn så nu ligger hela säsongen och väntar. Tolv avsnitt på tre dagar borde jag väl hinna med. Dammråttor och annat får vänta, här ska tittas på tv.
Om jag skulle börjat IVF:a nu skulle nedregleringen börjat nästa vecka. Grymt glad att jag har bestämt mig för att skjuta på det. Sökte inga jobb i söndags, men snart ska jag komma igång. Måste bara hinna sova, slappa och titta klart på säsong fyra först, sen ska jag ta tag i mitt liv.
söndag 25 november 2007
Bra låt som passar mig just idag
Mailade precis med en vän jag inte sett sen i somras, snart ska vi ses och fika igen, så fort våra liv inte krockar, snart. Har länkat till hennes låtar förr men tänker göra det igen, för jag tycker verkligen att de är lysande.
Idag passar den här mig:
SOIL IS COLD
The leaves are frozen Lying all over the ground
My heart is heavy It's dragging me down
I want to live my life as good as I can
I want to do the best of what I have
But I am tired now I got to rest for a while
Your love surrounds me It's in all I know
In the flowers the kisses And in the falling snow
I want to live my life as good as I can
I want to do the best of what I have
But I am tired now I got to rest for a while
The soil is cold here Under my skin and bones
I can feel the sun shine Into the core
I want to live my life as good as I can
I want to do the best of what I have
But I am tired now I got to rest for a while
Fler finns här.
Idag passar den här mig:
SOIL IS COLD
The leaves are frozen Lying all over the ground
My heart is heavy It's dragging me down
I want to live my life as good as I can
I want to do the best of what I have
But I am tired now I got to rest for a while
Your love surrounds me It's in all I know
In the flowers the kisses And in the falling snow
I want to live my life as good as I can
I want to do the best of what I have
But I am tired now I got to rest for a while
The soil is cold here Under my skin and bones
I can feel the sun shine Into the core
I want to live my life as good as I can
I want to do the best of what I have
But I am tired now I got to rest for a while
Fler finns här.
lördag 24 november 2007
Förändring på gång
Den här veckan har varit kaotisk på alla sätt, både dåliga och bra saker har samsats i en märklig blandning. Jag har insett att jag måste förändra en hel del om jag ska må som jag vill.
Jobbkaos kan vara ok ett tag, men inte hur länge som helst. När det aldrig tar slut och det inte kommer nån backup som funkar tror jag det är dags att ge upp. Har insett att det kostar för mycket och ger för lite, jag måste hitta ett annat jobb, kan inte ha det så här, kan inte vänta längre. Har varit kvar delvis för att det känns tryggt att vara mammaledig från ett företag jag har varit på länge, alldeles för länge. Eftersom jag är långt ifrån gravid och inte vet när, eller ens om jag blir det, så kan jag inte vänta längre, kan inte ha tryggheten som ursäkt.
Långdistansförhållanden är inte min grej, jag fixar inte att bo på ett ställe och ha en kärlek en massa mil bort, flängandet fram och tillbaka, all längtan och alla avsked, all brist på vanlig vardag och möjlighet att lära känna någon på riktigt blir för mycket.
Ska man samtidigt kombinera jobbkaos och långdistansförhållande med minusdepp, Danmarksresor och styra hela livet efter ägglossningen så blir det komplicerat.
Förstår inte hur jag har orkat. Tror egentligen att det är så att jag inte har orkat, har bara vägrat att känna efter. Nu känner jag efter och inser att det inte känns bra. Har ägnat hela veckan till att träffa nära vänner, prata massvis, middagar med vin och skvaller är bra medicin ibland. Grymt glad att jag har fantastiska vänner som finns här när jag behöver.
Förändringsplanen ser ut så här:
Ensam asocial lördag som påbörjats med långpromenad i vintersolsken, kvällen ska ägnas åt jobbannonssurfande, CV-skrivande, L-wordtittande och planlöst funderande. Säkert också ett glas rödvin, spinnande katter i knät, brasa i kaminen och bara njuta av att jag är hemma och har egen tid.
Söndagen ska första jobbansökningarna skickas iväg. Grovplanering för när jag kan börja med min första IVF ska kollas. Om menssykeln vill vara som den ska borde det vara dags för äggplock i början av februari. Känns avlägset långt bort, men inte för långt borta ändå. Jag kommer hinna göra min första IVF innan jag fyller 35. Kommer hinna förändra annat under tiden.
Innan årsskiftet ska jag ha hittat ett nytt jobb, vill få säga upp mig före jul, vill helst säga upp mig idag, men måste ha något annat först.
Ska försöka att inte gå tillbaka till det singelliv jag hade innan. Har insett att jag verkligen inte vill vara singel, att jag vill hitta en kärlek som finns här eller som kan tänka sig att flytta hit. Inte hit som in i mitt hus, men någon som kan bo i samma stad. Vill vara lycklig och kär särbo. Vill bli gravid.
Jobbkaos kan vara ok ett tag, men inte hur länge som helst. När det aldrig tar slut och det inte kommer nån backup som funkar tror jag det är dags att ge upp. Har insett att det kostar för mycket och ger för lite, jag måste hitta ett annat jobb, kan inte ha det så här, kan inte vänta längre. Har varit kvar delvis för att det känns tryggt att vara mammaledig från ett företag jag har varit på länge, alldeles för länge. Eftersom jag är långt ifrån gravid och inte vet när, eller ens om jag blir det, så kan jag inte vänta längre, kan inte ha tryggheten som ursäkt.
Långdistansförhållanden är inte min grej, jag fixar inte att bo på ett ställe och ha en kärlek en massa mil bort, flängandet fram och tillbaka, all längtan och alla avsked, all brist på vanlig vardag och möjlighet att lära känna någon på riktigt blir för mycket.
Ska man samtidigt kombinera jobbkaos och långdistansförhållande med minusdepp, Danmarksresor och styra hela livet efter ägglossningen så blir det komplicerat.
Förstår inte hur jag har orkat. Tror egentligen att det är så att jag inte har orkat, har bara vägrat att känna efter. Nu känner jag efter och inser att det inte känns bra. Har ägnat hela veckan till att träffa nära vänner, prata massvis, middagar med vin och skvaller är bra medicin ibland. Grymt glad att jag har fantastiska vänner som finns här när jag behöver.
Förändringsplanen ser ut så här:
Ensam asocial lördag som påbörjats med långpromenad i vintersolsken, kvällen ska ägnas åt jobbannonssurfande, CV-skrivande, L-wordtittande och planlöst funderande. Säkert också ett glas rödvin, spinnande katter i knät, brasa i kaminen och bara njuta av att jag är hemma och har egen tid.
Söndagen ska första jobbansökningarna skickas iväg. Grovplanering för när jag kan börja med min första IVF ska kollas. Om menssykeln vill vara som den ska borde det vara dags för äggplock i början av februari. Känns avlägset långt bort, men inte för långt borta ändå. Jag kommer hinna göra min första IVF innan jag fyller 35. Kommer hinna förändra annat under tiden.
Innan årsskiftet ska jag ha hittat ett nytt jobb, vill få säga upp mig före jul, vill helst säga upp mig idag, men måste ha något annat först.
Ska försöka att inte gå tillbaka till det singelliv jag hade innan. Har insett att jag verkligen inte vill vara singel, att jag vill hitta en kärlek som finns här eller som kan tänka sig att flytta hit. Inte hit som in i mitt hus, men någon som kan bo i samma stad. Vill vara lycklig och kär särbo. Vill bli gravid.
onsdag 21 november 2007
För mycket på en gång
För mycket händer just nu, funderar på att skjuta på IVF:en en månad. Måste fundera. Hinner inte med.
tisdag 20 november 2007
Slut på flirten
Fina flirten är inte längre min fina flirt, det är slut. Borde aldrig skrivit om henne här och kommer inte skriva så mycker mer än just att det är slut.
söndag 18 november 2007
IVF-statistik och trepack
Surfar runt och kollar på statistik för IVF och insemination, trots allt är det inte så särskilt mycket större chanser vid IVF. Nordicas siffror säger ca 22% chans vid donatorinsemination och 27% chans vid IVF. Jag tycker att den skillnaden är skrämmande liten. Begriper inte att inte chanserna ökar mer.
Surfar vidare och ser att andra kliniker skriver högre siffror vid IVF, vissa 37%, andra över 40%. Undrar om de räknar olika, räknar med/utan missfall, om de andra klinikerna helt enkelt är bättre eller om det är något annat som skiljer.
Känns ändå som att jag kommer stanna på Nordica nu när jag börjat gå dit. Tror inte att de varken är bättre eller sämre än några andra men måste ändå ringa och höra hur de räknar.
Vid IVF kan man köpa trepack, alltså få tre försök, betala för två. Blir man gravid och föder ett levande barn försvinner de återstående försöken. Känns lite cyniskt men samtidigt bra, vet att det är vettigt att ställa in sig på att det inte går på en gång och då kan det nog kännas skönt att veta att det finns fler försök kvar. Samtidigt känns det dumt att lägga så mycket pengar innan jag ens vet om jag faktiskt har en reell chans. Ska prata med kliniken och se vad de säger. Ca 50 000 kr kostar ett trepack, mycket pengar men definitivt värt det om det skulle kunna fungera.
Trött på att fundera. Samtidigt glad att jag precis har träffat några IVF-gravida femmissystrar som visar att det kan gå, att det kan gå även om man har flera misslyckade försök sen tidigare. Det ger trots allt hopp.
Surfar vidare och ser att andra kliniker skriver högre siffror vid IVF, vissa 37%, andra över 40%. Undrar om de räknar olika, räknar med/utan missfall, om de andra klinikerna helt enkelt är bättre eller om det är något annat som skiljer.
Känns ändå som att jag kommer stanna på Nordica nu när jag börjat gå dit. Tror inte att de varken är bättre eller sämre än några andra men måste ändå ringa och höra hur de räknar.
Vid IVF kan man köpa trepack, alltså få tre försök, betala för två. Blir man gravid och föder ett levande barn försvinner de återstående försöken. Känns lite cyniskt men samtidigt bra, vet att det är vettigt att ställa in sig på att det inte går på en gång och då kan det nog kännas skönt att veta att det finns fler försök kvar. Samtidigt känns det dumt att lägga så mycket pengar innan jag ens vet om jag faktiskt har en reell chans. Ska prata med kliniken och se vad de säger. Ca 50 000 kr kostar ett trepack, mycket pengar men definitivt värt det om det skulle kunna fungera.
Trött på att fundera. Samtidigt glad att jag precis har träffat några IVF-gravida femmissystrar som visar att det kan gå, att det kan gå även om man har flera misslyckade försök sen tidigare. Det ger trots allt hopp.
lördag 17 november 2007
Vikt och viktkommentarer
Det senaste halvåret har jag gått ner rätt mycket i vikt. Antagligen beroende på massa olika saker som hänger ihop. Jag har fått metformin för min pco*, vissa går ner av metformin eftersom det är ett läkemedel som hjälper till att stabilisera insulinupptagningsförmågan och man därmed får bättre hormonnivåer. Andra anledningar är nog att jag:
- levt nyttigare än vanligt under mina inseminationsförsök.
- varit grymt deppig varje gång det har gått åt helvete.
- medvetet velat gå ner i vikt eftersom det är trist att vara fet och fetma är dåligt för fertiliteten.
Nu börjar jag få fler och fler kommentarer om min vikt. Kommentarer som är välmenade men som jag har svårt att förhålla mig till. Ena varianten är att folk ser uppriktigt oroliga ut och undrar hur jag mår, den andra varianten är att jag har varit så himla duktig. Allt däremellan finns så klart också, men oftast lutar det åt något av de två hållen.
Klart jag har mått skit vid mina minus, men en massa bra saker har också hänt och jag är inte deprimerad, anorektiskt bantande eller något liknande. Inte heller har jag varit särskilt duktig, jag har pillertrillat helt enkelt. Svårt att använda pillertrillandet som svar till folk som inte vet om mina försök att få barn.
Eftersom jag bara har en trasig våg hemma, inhandlad för hela 49 kr i en skräpaffär så vet jag inte riktigt hur många kilon mindre jag har blivit, men jag gissar på runt 15 kg. Inte särskilt snabb nedgång, det var i mars jag var som tjockast, över ett halvår sen alltså. Ska hem till mamma imorgon och tänkte testväga mig, det var hennes våg som påpekade för mig att det faktiskt verkligen var dags att göra nåt om jag inte skulle bli rejält fet. Jag är långt ifrån mager nu, gissar på ett BMI på 24-25, några kilon ner till skulle inte skada, men samtidigt är jag rätt nöjd, det känns ganska bra och väldigt mycket bättre jämfört med när jag var som tjockast.
Jag tror egentligen att det är så att de extrakilon som försvunnit kan skyllas på min tidigare hormontilt, när jag var helt hormontiltad så blev jag tjockare trots hyfsat leverne. När jag nu istället är på pillerordination så funkar min kropp som den ska och därför har jag fått en rimligare vikt trots att jag har förändrat rätt lite. Har ingen aning egentligen om vad som leder till vad. Vad jag däremot har märkt är att jag nu kan ha kläder jag inte kommit i på sju-åtta år, det är ovant och märkligt.
Hoppas självklart att viktminskningen ska kunna öka mina chanser att bli gravid, men tror att världen är bra mycket mer komplicerad än så.
*pco = polycystiska ovarier, en sorts äggstocksvariant som leder till oregelbuden mens/ägglossning ibland också övervikt, ökad behåring och acne. Alla drabbas inte av alla symtom, men de flesta mår bättre av att gå ner i vikt. Oftast kan man få hjälp med hormonstimulering, men tyvärr handlar det om att man först måste ha tur och hitta en bra gynekolog så att man kan få rätt diagnos och rätt hjälp.
Gravida femmisar och femmisbebbe
I snart ett år har vi varit runt tio femmisar som har träffats till och från, grymt bra och skönt att ha en egen liten grupp som peppar och finns med på denna märkliga resa. Under det här året har det hänt mycket på alla plan och självklart även på graviditetsfronten. Idag sågs vi igen och förutom femmisarna fick jag träffa en liten nyfödd femmisbebbe, en underbart fin och på alla sätt bedårande tre veckor gammal tjej. Grattis E, din dotter är fantastisk!
Förutom denna lilla nyfödda tjej har vi nu minst fyra st gravida, IVF-gravida allihop. Lycka till, jag hoppas att era graviditetsvibbar ska smitta av sig på oss andra. Ni ger åtminstone mig hopp om att IVF kan fungera, är det nåt jag behöver just nu så är det nog hopp, och det är grymt skönt att se att det kan bli barn av denna långa märkliga resa.
Igår var det en annan femmisträff som jag gärna hade velat gå på, men då krockade det med avfirandet av en av mina favvokollegor så det gick inte. Har förstått att ni hade kul, hoppas kunna vara med nästa gång.
Förutom denna lilla nyfödda tjej har vi nu minst fyra st gravida, IVF-gravida allihop. Lycka till, jag hoppas att era graviditetsvibbar ska smitta av sig på oss andra. Ni ger åtminstone mig hopp om att IVF kan fungera, är det nåt jag behöver just nu så är det nog hopp, och det är grymt skönt att se att det kan bli barn av denna långa märkliga resa.
Igår var det en annan femmisträff som jag gärna hade velat gå på, men då krockade det med avfirandet av en av mina favvokollegor så det gick inte. Har förstått att ni hade kul, hoppas kunna vara med nästa gång.
onsdag 14 november 2007
hade tänkt åka med fina flirten till Berlin över nyår
Innan IVF-planen spikades, alltså när jag fortfarande hade hopp om att jag skulle slippa IVF, fanns en halvvag plan att tillsammans med fina flirten åka iväg under nyårshelgen och hälsa på en av vännerna som just nu bor i Berlin. I min nuvarande planering finns det inte längre på kartan. Fina flirten påpekade klart och tydligt, innan jag ens hade insett att det krockade, att hon inte tyckte att det var en bra idé att resa med mig just då, hon är klok. Om planen funkar är det äggplock ett par dagar efter nyår och då blir det inget resande alls innan. Då ska jag istället vara hormontiltad, det ska göras VUL och levas nyttigt.
Pratade precis med vännen i Berlin, berättade att 25 000 spänn och en massa hormoner inte funkar samtidigt som ett Berlinbesök. Vännen fattade så klart. En annan gång vill jag komma och hälsa på, hoppas att det kan bli så och att du är där då. Den här nyårshelgen blir nog hos fina flirten i Skåneland istället. Nära kliniken för eventuella sena VUL som dr Gyn nog ändå inte kan göra då det är semestertider i Sverige. Skönt att kliniken har öppet alla dagar.
Hann inte ringa idag, men imorgon är planen att det ska pratas med både dr Gyn och kliniken om mitt kommande äventyr. Planering, nojande och funderande är min grej. Börjar bli van.
Pratade precis med vännen i Berlin, berättade att 25 000 spänn och en massa hormoner inte funkar samtidigt som ett Berlinbesök. Vännen fattade så klart. En annan gång vill jag komma och hälsa på, hoppas att det kan bli så och att du är där då. Den här nyårshelgen blir nog hos fina flirten i Skåneland istället. Nära kliniken för eventuella sena VUL som dr Gyn nog ändå inte kan göra då det är semestertider i Sverige. Skönt att kliniken har öppet alla dagar.
Hann inte ringa idag, men imorgon är planen att det ska pratas med både dr Gyn och kliniken om mitt kommande äventyr. Planering, nojande och funderande är min grej. Börjar bli van.
Blod = start på något nytt
Beviset på att min sista insemination gick åt helvete har kommit nu. Väntat och trots besvikelsen nästan efterlängtat, efter alla minustester visste jag redan, bara väntade på det ultimata beviset.
Blodet är samtidigt startskottet på något nytt, startskottet till mitt första IVF-försök. Dag 1 idag alltså. Om ca tre veckor är det dags att börja nedregleringen och hela hormonsvängen. Dags att ringa kliniken och dr Gyn snart för att synka planeringen och boka själva behandlingen. Känns stort och läskigt men bra.
Gjorde en djupdykning på bankkontot och insåg att pengarna inte räcker. Inseminationerna och danmarksresorna har kostat en del, vill inte räkna på hur mycket. Kan man önska sig IVF-pengar i julklapp?? Får lösa sig på nåt sätt, fixar inte att vänta bara för att pengarna inte riktigt räcker.
Oavsett vad är jag på gång igen, jag försöker på ett nytt sätt nu. Lite rädd är jag. Ingen aning om hur det kommer gå, men hoppas vågar jag.
Blodet är samtidigt startskottet på något nytt, startskottet till mitt första IVF-försök. Dag 1 idag alltså. Om ca tre veckor är det dags att börja nedregleringen och hela hormonsvängen. Dags att ringa kliniken och dr Gyn snart för att synka planeringen och boka själva behandlingen. Känns stort och läskigt men bra.
Gjorde en djupdykning på bankkontot och insåg att pengarna inte räcker. Inseminationerna och danmarksresorna har kostat en del, vill inte räkna på hur mycket. Kan man önska sig IVF-pengar i julklapp?? Får lösa sig på nåt sätt, fixar inte att vänta bara för att pengarna inte riktigt räcker.
Oavsett vad är jag på gång igen, jag försöker på ett nytt sätt nu. Lite rädd är jag. Ingen aning om hur det kommer gå, men hoppas vågar jag.
tisdag 13 november 2007
kort ivf-kurs (blev rätt lång)
På beställning kommer här en kort IVF-kurs, sitter ändå och IVF-surfar så jag passar på att skriva ner lite både för mig själv och för de av er som vill veta.
IVF står för In vitro fertilisation, provrörsbefruktning på svenska. Kort bygger det på att man hormonstimulerar kvinnan så att hon producerar flera ägg samtidigt under en och samma menscykel. I vanliga fall ska som bekant ett eller ibland två ägg mogna varje menscykel, men vid IVF så behövs det flera. Äggen plockas ur äggstockarna, läggs i nån form av provrör där varje ägg får träffa ca 100 000 spermier. Under två-tre dagar får äggen utvecklas i värmeskåp, förhoppningsvis blir ägg + spermier små embryon som delar sig till flercelliga livskraftiga krabater. Ett eller två embryon sätts in i livmodern och sen är det dags för den evighetslånga två-veckors väntan innan det är dags för gravtest. Blir det fler embryon än de som sätts tillbaka kan de frysas in och användas till senare försök. Alla embryon som fryses ner klarar inte upptiningen.
Grovt sett finns det två sorters behandlingar, det långa och det korta protokollet. Vid det långa protokollet ska först kvinnans egen hormonproduktion nedregleras innan man börjar hormonstimuleras. Vid det korta protokollet hoppar man över nedregleringen och går direkt på hormonstimuleringen. Jag vet egentligen inte när man väljer det ena eller det andra protokollet, men både kliniken och min gynekolog enades om att det långa protokollet var min grej. Enligt dr Gyn beror det för min del på att jag är så lättstimuled pga min pco att det kunde bli alldeles för många ägg som växte alldeles för snabbt och därför blev av dålig kvalitet om jag inte först nedreglerades.
Nedregleringen verkar skitläskig, på sätt och vis är det ett hormonellt framtvingat klimakterium. Vissa mår rejält dåligt av det, andra verkar inte tycka att det är så farligt.
Enligt Nordica ser det långa protokollet generellt ut ungefär så här:
Dag 19-23 efter senaste mensstart börjar man med nedreglering. Den pågår i 16-19 dagar. Under tiden ska man antingen ta Synarela näspuffar eller Suprefact-sprutor. Osäker på om medicinerna heter så på svenska, men så heter de på danska i alla fall.
Ny mens ska komma under nedregleringen. Efter nedregleringen börjar själva hormonstimuleringen. Den pågår i runt 15 dagar och då ska man ta Puregon, Gonal F eller Menopur, vet inte om det ena utesluter det andra eller om det beror på individuella faktorer vilket/vilka man använder och i vilken kombo. En väldans massa sprutor verkar det vara i vilket fall.
Under stimuleringen görs VUL (vaginalt ultraljud) för att ha koll på hur äggen eller egentligen äggblåsorna växer. Man kollar hur många och hur stora de är. När de blir tillräckligt stora ska det tas ännu en spruta innan nästa steg.
Äggplocket görs med lokalbedövning, smärtstillande Rapifen (morfin?) och panodil. Just nu tycker jag att nedsövd hade varit ett bättre alternativ att få bli, nedsövd kan man få bli i Riga, i Köpenhamn tycker de att det är onödigt. Äggen plockas ut genom att man punkterar äggblåsorna med en lång kanyl och suger ut innehållet. Låter skitont och läskigt tycker jag.
Därefter är det alltså dags för äggen att träffa spermierna, och efter två-tre dagar får man förhoppningsvis tillbaka ett embryo eller två.
Den stora poängen är alltså att man flyttar en massa steg som kan gå fel, flyttar ut dem från kroppen som är rätt svårundersökt till ett par provrör i ett laboratorium där processen är mer lättkontrollerad. Man tittar på både ägg och senare embryon för att se att de har befruktats och att de växer och celldelar sig som de ska. Man slipper fundera på om äggledaren verkligen lyckades hitta ägget som släpptes, dr Gyn säger att man inte ska oroa sig för det, men jag tycker ändå att kroppen är märklig här. Varför har man äggledare som inte sitter fast vid äggstockarna, varför har inte kroppen gjort det så att det inte kan gå fel? Man slipper också fundera på om spermierna hittade till ägget i tid och om ägget befruktades och sen började dela sig till ett flercelligt embryo.
De embryon som förhoppningsvis blir undersöks av kliniken och den eller de som verkar mest livskraftiga sätts tillbaka.
Fortfarande finns massvis som kan gå fel. Man kan få massa äggblåsor men nästan inga ägg, bara en massa tomma äggblåsor. Man kan få ägg som inte vill befruktas, som vägrar dela på sig osv. Sen kan det vara så att embryona som stoppas tillbaka inte fäster i livmodern som de ska. Att de slutar växa och utvecklas, och säkert massa andra saker som kan gå fel. Trots att processen är så mycket krångligare än vid insemination är inte oddsen att lyckas så grymt mycket bättre, men nästan tio gånger dyrare. Fast nu när jag har sex misslyckade inseminationer så kan jag inte annat är testa och hoppas.
Här finns en bra beskrivning av hela processen lite mer detaljerat.
IVF står för In vitro fertilisation, provrörsbefruktning på svenska. Kort bygger det på att man hormonstimulerar kvinnan så att hon producerar flera ägg samtidigt under en och samma menscykel. I vanliga fall ska som bekant ett eller ibland två ägg mogna varje menscykel, men vid IVF så behövs det flera. Äggen plockas ur äggstockarna, läggs i nån form av provrör där varje ägg får träffa ca 100 000 spermier. Under två-tre dagar får äggen utvecklas i värmeskåp, förhoppningsvis blir ägg + spermier små embryon som delar sig till flercelliga livskraftiga krabater. Ett eller två embryon sätts in i livmodern och sen är det dags för den evighetslånga två-veckors väntan innan det är dags för gravtest. Blir det fler embryon än de som sätts tillbaka kan de frysas in och användas till senare försök. Alla embryon som fryses ner klarar inte upptiningen.
Grovt sett finns det två sorters behandlingar, det långa och det korta protokollet. Vid det långa protokollet ska först kvinnans egen hormonproduktion nedregleras innan man börjar hormonstimuleras. Vid det korta protokollet hoppar man över nedregleringen och går direkt på hormonstimuleringen. Jag vet egentligen inte när man väljer det ena eller det andra protokollet, men både kliniken och min gynekolog enades om att det långa protokollet var min grej. Enligt dr Gyn beror det för min del på att jag är så lättstimuled pga min pco att det kunde bli alldeles för många ägg som växte alldeles för snabbt och därför blev av dålig kvalitet om jag inte först nedreglerades.
Nedregleringen verkar skitläskig, på sätt och vis är det ett hormonellt framtvingat klimakterium. Vissa mår rejält dåligt av det, andra verkar inte tycka att det är så farligt.
Enligt Nordica ser det långa protokollet generellt ut ungefär så här:
Dag 19-23 efter senaste mensstart börjar man med nedreglering. Den pågår i 16-19 dagar. Under tiden ska man antingen ta Synarela näspuffar eller Suprefact-sprutor. Osäker på om medicinerna heter så på svenska, men så heter de på danska i alla fall.
Ny mens ska komma under nedregleringen. Efter nedregleringen börjar själva hormonstimuleringen. Den pågår i runt 15 dagar och då ska man ta Puregon, Gonal F eller Menopur, vet inte om det ena utesluter det andra eller om det beror på individuella faktorer vilket/vilka man använder och i vilken kombo. En väldans massa sprutor verkar det vara i vilket fall.
Under stimuleringen görs VUL (vaginalt ultraljud) för att ha koll på hur äggen eller egentligen äggblåsorna växer. Man kollar hur många och hur stora de är. När de blir tillräckligt stora ska det tas ännu en spruta innan nästa steg.
Äggplocket görs med lokalbedövning, smärtstillande Rapifen (morfin?) och panodil. Just nu tycker jag att nedsövd hade varit ett bättre alternativ att få bli, nedsövd kan man få bli i Riga, i Köpenhamn tycker de att det är onödigt. Äggen plockas ut genom att man punkterar äggblåsorna med en lång kanyl och suger ut innehållet. Låter skitont och läskigt tycker jag.
Därefter är det alltså dags för äggen att träffa spermierna, och efter två-tre dagar får man förhoppningsvis tillbaka ett embryo eller två.
Den stora poängen är alltså att man flyttar en massa steg som kan gå fel, flyttar ut dem från kroppen som är rätt svårundersökt till ett par provrör i ett laboratorium där processen är mer lättkontrollerad. Man tittar på både ägg och senare embryon för att se att de har befruktats och att de växer och celldelar sig som de ska. Man slipper fundera på om äggledaren verkligen lyckades hitta ägget som släpptes, dr Gyn säger att man inte ska oroa sig för det, men jag tycker ändå att kroppen är märklig här. Varför har man äggledare som inte sitter fast vid äggstockarna, varför har inte kroppen gjort det så att det inte kan gå fel? Man slipper också fundera på om spermierna hittade till ägget i tid och om ägget befruktades och sen började dela sig till ett flercelligt embryo.
De embryon som förhoppningsvis blir undersöks av kliniken och den eller de som verkar mest livskraftiga sätts tillbaka.
Fortfarande finns massvis som kan gå fel. Man kan få massa äggblåsor men nästan inga ägg, bara en massa tomma äggblåsor. Man kan få ägg som inte vill befruktas, som vägrar dela på sig osv. Sen kan det vara så att embryona som stoppas tillbaka inte fäster i livmodern som de ska. Att de slutar växa och utvecklas, och säkert massa andra saker som kan gå fel. Trots att processen är så mycket krångligare än vid insemination är inte oddsen att lyckas så grymt mycket bättre, men nästan tio gånger dyrare. Fast nu när jag har sex misslyckade inseminationer så kan jag inte annat är testa och hoppas.
Här finns en bra beskrivning av hela processen lite mer detaljerat.
måndag 12 november 2007
Preppande för IVF
Måste inse det på riktigt nu, blir inga fler inseminationer för min del, nästa steg är IVF. Känns både bra och dåligt, men framför allt läskigt.
Bra för att det är något annorlunda, något som kan funka och något som jag vet flera som blivit gravida av. Kan inte fortsätta på mitt gamla spår, måste ändra något.
Dåligt för att det är skit att inse att de här sex inseminationerna inte lett till ett skit, en jobbig väg som kostat massvis med energi och pengar men inte gett mig tillstymmelsen till ett plus och ännu mindre en riktig graviditet och barn.
Läskigt för att det är min b-plan, min plan b som skulle användas om inte plan a funkade. Plan a funkade inte, plan c finns inte riktigt. Tänk om inte heller plan b funkar, vad gör jag då? Att b-planen skulle strejka förtränger jag tills vidare, orkar inte utforska den tanken just nu.
Kommer göra långa protokollet och börja runt dag 23. Har inte bestämt mig om jag ska börja den här cykeln eller nästa, men har lite tid att fundera på. IVF är dyrt, IVF och hormonerna som hör till är apjobbigt för vissa och helt ok för andra. Vilken kategori kommer jag tillhöra? Långa protokollet är långt inser jag när jag räknar dagar. kan nog inte vänta till nästa cykel, måste skrapa ihop pengar på nåt sätt. Räknar jag grovt kan jag tidigast göra äggplock ett par dagar efter nyårsafton, det är väldigt långt dit.
Bra för att det är något annorlunda, något som kan funka och något som jag vet flera som blivit gravida av. Kan inte fortsätta på mitt gamla spår, måste ändra något.
Dåligt för att det är skit att inse att de här sex inseminationerna inte lett till ett skit, en jobbig väg som kostat massvis med energi och pengar men inte gett mig tillstymmelsen till ett plus och ännu mindre en riktig graviditet och barn.
Läskigt för att det är min b-plan, min plan b som skulle användas om inte plan a funkade. Plan a funkade inte, plan c finns inte riktigt. Tänk om inte heller plan b funkar, vad gör jag då? Att b-planen skulle strejka förtränger jag tills vidare, orkar inte utforska den tanken just nu.
Kommer göra långa protokollet och börja runt dag 23. Har inte bestämt mig om jag ska börja den här cykeln eller nästa, men har lite tid att fundera på. IVF är dyrt, IVF och hormonerna som hör till är apjobbigt för vissa och helt ok för andra. Vilken kategori kommer jag tillhöra? Långa protokollet är långt inser jag när jag räknar dagar. kan nog inte vänta till nästa cykel, måste skrapa ihop pengar på nåt sätt. Räknar jag grovt kan jag tidigast göra äggplock ett par dagar efter nyårsafton, det är väldigt långt dit.
fredag 9 november 2007
åker bort
Åker till fina flirten över helgen, bort från minusdepp och IVF-planer, åker bort med förhoppningen om att kunna tänka på annat.
Testade självklart imorse igen. Enligt min gyn är inte hoppet ute förrän på måndag eller tisdag, tror honom inte riktigt. Det är 15 dagar sen inseminationen nu och man ska kunna testa efter två veckor. Fixar ändå inte att ge upp det här försöket helt förrän jag vet att det är helt kört. Även imorse spökade testet med en plus-skugga som sen försvann och blev ett helt vanligt trött minus. Irriterande. Vet att det inte betyder något, men kan ändå inte låta bli att hoppas. Fortfarande ömma stora bröst, men det är nog progesteronet som lurar mig och inget annat.
Undrar hur jag var innan jag började försöka, vad nojade jag över då? Hur var jag när jag inte var fullproppad av hormoner och i väntan på test, i väntan på nästa steg, i väntan. Minns faktiskt inte.
Märkligt att ha träffat en fin flirt mitt i det här kaoset, märkligt att ha träffat någon som står ut med mig just nu.
Testade självklart imorse igen. Enligt min gyn är inte hoppet ute förrän på måndag eller tisdag, tror honom inte riktigt. Det är 15 dagar sen inseminationen nu och man ska kunna testa efter två veckor. Fixar ändå inte att ge upp det här försöket helt förrän jag vet att det är helt kört. Även imorse spökade testet med en plus-skugga som sen försvann och blev ett helt vanligt trött minus. Irriterande. Vet att det inte betyder något, men kan ändå inte låta bli att hoppas. Fortfarande ömma stora bröst, men det är nog progesteronet som lurar mig och inget annat.
Undrar hur jag var innan jag började försöka, vad nojade jag över då? Hur var jag när jag inte var fullproppad av hormoner och i väntan på test, i väntan på nästa steg, i väntan. Minns faktiskt inte.
Märkligt att ha träffat en fin flirt mitt i det här kaoset, märkligt att ha träffat någon som står ut med mig just nu.
torsdag 8 november 2007
Fula trötta minus
Inget plus i sikte, bara ett fult minus. Testar inte ens för tidigt nu, även om gyn tycker att man bör vänta ett par dagar till för att vara säker. Tror inte att det kommer ske något mirakel som gör att minuset blir ett plus. Tror istället att det får bli IVF för min del. Finns absolut inga garantier att IVF kommer fungera heller.
Förtränger framtida planer nu, är mest förbannad och frustrerad över att det ska vara så svårt. FAAN, FAAN, FAAN.
Förtränger framtida planer nu, är mest förbannad och frustrerad över att det ska vara så svårt. FAAN, FAAN, FAAN.
tisdag 6 november 2007
på väg
På väg utrikes för kort jobbresa och har precis packat klart. Lät bli att testa nu på morgonen men stoppade ner ett test i väskan för säkerhets skull. Borde försöka hålla mig åtminstone till torsdag egentligen, men det är inte lätt för en testmissbrukare som jag.
Skengraviditeten är kvar, men bara svagt i bakhuvudet, inte lika stark som igår. Säkert ett dåligt tecken, eller så betyder det bara att det är omöjligt att känna efter hela tiden.
Skengraviditeten är kvar, men bara svagt i bakhuvudet, inte lika stark som igår. Säkert ett dåligt tecken, eller så betyder det bara att det är omöjligt att känna efter hela tiden.
måndag 5 november 2007
flera tidiga minus och konstigt mående
Kunde så klart inte låta bli att testa igen. Förtidigt testande ska göras på morgonurin, inte när man kommer hem efter jobbet. Självklart gjorde jag det nu på eftermiddagen och självklart blev det minus. Inte ens en skymt av plus-skuggan från igår, den måste varit inbillning eller ÄL-sprutan helt enkelt.
Men, hoppet finns ändå. Mår märkligt, känner mig konstig. Inte metallsmak men dålig smak i munnen, som om jag var bakis fastän jag inte druckit en droppe. Stora onda bröst, livmoder som småvärker, trött. Manodepressiv, eller kanske inte riktigt, men pendlar från glad, deppig, superkänslig till uttråkad på två sekunder. Hinner med allt däremellan också.
För att göra livet enklare måste jag så klart iväg på en jobbresa just nu när allt ändå redan är upp och ner. Bara två dagar, men jag begriper inte hur jag ska kunna koncentrera mig. Borde inte testa förrän tidigast torsdag, idag är det måndag. Shoppade fyra gravtest på apoteket idag, ett använt, tre to go.
Antingen är något annorlunda den här gången, eller så har min förmåga att bli skengravid utvecklats till oanade höjder av alla tidigare försök. Är rädd att det är det sistnämnda som stämmer. Hoppas gör jag ändå. Tror vågar jag inte.
Men, hoppet finns ändå. Mår märkligt, känner mig konstig. Inte metallsmak men dålig smak i munnen, som om jag var bakis fastän jag inte druckit en droppe. Stora onda bröst, livmoder som småvärker, trött. Manodepressiv, eller kanske inte riktigt, men pendlar från glad, deppig, superkänslig till uttråkad på två sekunder. Hinner med allt däremellan också.
För att göra livet enklare måste jag så klart iväg på en jobbresa just nu när allt ändå redan är upp och ner. Bara två dagar, men jag begriper inte hur jag ska kunna koncentrera mig. Borde inte testa förrän tidigast torsdag, idag är det måndag. Shoppade fyra gravtest på apoteket idag, ett använt, tre to go.
Antingen är något annorlunda den här gången, eller så har min förmåga att bli skengravid utvecklats till oanade höjder av alla tidigare försök. Är rädd att det är det sistnämnda som stämmer. Hoppas gör jag ändå. Tror vågar jag inte.
söndag 4 november 2007
spökande test och annat
Är på dag 11 idag om man räknar inseminationsdagen som dag 1. Känner mig skengravid, deppig, känslig och allmänt konstig. Har massvis med progesteronsymtom och vet inte vad jag ska tänka om dem egentligen. Bestämde mig för att testa nu på eftermiddagen fastän det är för tidigt. Testet spökade så klart.
Tittade på testet (vanligt clearblue) direkt när det började färgas, och till min stora förvåning tyckte jag mig se skuggan av ett plus, bara svagt men ändå där. Eller inbillade jag mig bara? Nån minut senare var skuggan borta och det var bara ett vanligt trist hånleende minus kvar. Undrar nu om jag verkligen såg något eller om det bara var jag som ville se. Fast om jag såg det jag ville se borde jag inte ha blivit så förvånad, eller? Och om det var något, var det i så fall rester av ägglossningssprutan eller var det verkligen ett tecken på att det kan bli en graviditet? Riktiga plus ska inte försvinna och riktiga plus ska vara tydligare än en svag skugga, så jag tänker inte få några stora förhoppningar än, fast undrar gör jag.
Tittade på testet (vanligt clearblue) direkt när det började färgas, och till min stora förvåning tyckte jag mig se skuggan av ett plus, bara svagt men ändå där. Eller inbillade jag mig bara? Nån minut senare var skuggan borta och det var bara ett vanligt trist hånleende minus kvar. Undrar nu om jag verkligen såg något eller om det bara var jag som ville se. Fast om jag såg det jag ville se borde jag inte ha blivit så förvånad, eller? Och om det var något, var det i så fall rester av ägglossningssprutan eller var det verkligen ett tecken på att det kan bli en graviditet? Riktiga plus ska inte försvinna och riktiga plus ska vara tydligare än en svag skugga, så jag tänker inte få några stora förhoppningar än, fast undrar gör jag.
fredag 2 november 2007
Skengraviditeten har anlänt
Tyckte att det dröjde ovanligt länge den här gången, men nu är alla skengraviditetssymtom här big time. Trist bara att det är för tidigt för att kunna vara riktiga symtom. Begriper inte varför det ska kännas likadant varje gång, kännas som att nu, den här gången så kanske kanske det kan ha funkat. Ett par dagar senare brukar testet visa minus och jag tvingas inse att det bara var inbillning, progesteronbiverkningar eller något annat meningslöst.
Fredagkväll, sitter hemma och gör inget annat än känner efter och funderar. Jag framför en brasa med katterna och tv:n. För mycket som händer runt mig, jag ställer till det för mig, gör korkade grejer, väntar och funderar. Beställer samtidigt biljetter för att åka till fina flirten och på nåt konstigt sätt får allt plats i samma liv, ett spretigt och knäppt liv som trots allt oftast är rätt bra men just nu mest frustrerande.
Fredagkväll, sitter hemma och gör inget annat än känner efter och funderar. Jag framför en brasa med katterna och tv:n. För mycket som händer runt mig, jag ställer till det för mig, gör korkade grejer, väntar och funderar. Beställer samtidigt biljetter för att åka till fina flirten och på nåt konstigt sätt får allt plats i samma liv, ett spretigt och knäppt liv som trots allt oftast är rätt bra men just nu mest frustrerande.
torsdag 1 november 2007
allt är inte nattsvart, men uttråkad
Såg att jag var lite väl gnällig i inlägget från igår. Allt är inte nattsvart, däremot är jag uttråkad, frustrerad och rätt uppgiven. Ser inte riktigt hur jag skulle kunna ha någon chans nu när det gått fel fem gånger tidigare.
Tror att hormonerna kanske gör sitt till, jag är trött på att stoppa i mig piller och vagiatorer som kan påverka på alla möjliga konstiga sätt. Tror att det är progesteronet som gör mig så galet trött och uttråkad, men det kan lika gärna vara regnet, mörkret, jobbet eller nåt helt annat. Vet inte. Vill ha kul, vill vara gravid, vill förändring.
Nu blev det visst ännu gnälligare.
Tror att hormonerna kanske gör sitt till, jag är trött på att stoppa i mig piller och vagiatorer som kan påverka på alla möjliga konstiga sätt. Tror att det är progesteronet som gör mig så galet trött och uttråkad, men det kan lika gärna vara regnet, mörkret, jobbet eller nåt helt annat. Vet inte. Vill ha kul, vill vara gravid, vill förändring.
Nu blev det visst ännu gnälligare.
onsdag 31 oktober 2007
en vecka har gått, one more to go
Lever och försöker få tiden att gå, har inte så mycket att skriva. I bakhuvudet finns hela tiden testdagen, inseminationen och om det kan ha gått vägen eller inte. Känner inte ett skit, inte ens skengravid just nu, men det är nog fortfarande lite för tidigt till och med för skengraviditet.
Hoppas gör jag. Tror gör jag inte. Om ungefär en vecka vet jag. Tills dess ska jag försöka ha ett liv, det är svårt.
Hoppas gör jag. Tror gör jag inte. Om ungefär en vecka vet jag. Tills dess ska jag försöka ha ett liv, det är svårt.
måndag 29 oktober 2007
Vad göra under väntansveckorna?
Väntan från insemination till testdatum har känts lång varje gång, men nu är det nog rekord i rastlöshet. Tycker redan att jag har väntat länge men det har bara gått fem dagar. Minst en och en halv vecka kvar innan det är nån idé att börja ta fram stickorna.
Funderar på vad jag ska roa mig med under dessa evighetslånga dagar. Jobba massvis hjälper inte, jag är bara splittrad, ofokuserad och lättirriterad, gör inte särskilt mycket nytta. Ska enligt dr Gyn inte göra något hårt fysiskt arbete under dagarna som ägget ska fästa så några stora grejer lär inte hända här hemma även om det finns massvis som borde renoveras. Rastlösheten gör det mesta svårt, trist eller omöjligt. Saknar fina flirten som är många långa mil bort.
Lättlurad är jag också. Tackade precis ja till morgontidning igen fastän jag vet att pappersinsamlingen i hallen kommer växa lavinartat av olästa tidningar. Enda anledningen till att inte stod fast vid mitt buttra NEJ var att hon som ringde var glad och rolig, all sorts underhållning mottages tacksamt. Patetiskt när man tycker telefonsäljare är roliga, något har slagit slint då...
Funderar på vad jag ska roa mig med under dessa evighetslånga dagar. Jobba massvis hjälper inte, jag är bara splittrad, ofokuserad och lättirriterad, gör inte särskilt mycket nytta. Ska enligt dr Gyn inte göra något hårt fysiskt arbete under dagarna som ägget ska fästa så några stora grejer lär inte hända här hemma även om det finns massvis som borde renoveras. Rastlösheten gör det mesta svårt, trist eller omöjligt. Saknar fina flirten som är många långa mil bort.
Lättlurad är jag också. Tackade precis ja till morgontidning igen fastän jag vet att pappersinsamlingen i hallen kommer växa lavinartat av olästa tidningar. Enda anledningen till att inte stod fast vid mitt buttra NEJ var att hon som ringde var glad och rolig, all sorts underhållning mottages tacksamt. Patetiskt när man tycker telefonsäljare är roliga, något har slagit slint då...
fredag 26 oktober 2007
två ägg
Igår blev det äntligen dags, dr Gyn hade visat att det var två äggblåsor och när jag var på kliniken var äggen precis på väg att släppa, verkade vältajmat med de små danska spermierna. Nu är det alltså väntan som gäller igen. En väntan som kommer kännas lång, oändligt långa två veckor. Hoppet är inte våldsamt stort, men det känns bra att jag kom iväg för det här sista försöket. Förtränger IVF lite till och tänker försöka hoppas att det är min tur nu.
Skengraviditeten är redan på väg hit med stormsteg. Kanske kan jag hålla den borta några dagar till, men inte mycket längre. Känner välbekanta "efterinsemiantionendragningar" i livmodern och analyserar trots att jag vet att jag i själva verket inte har nån aning och att ägget inte har haft en möjlighet att hinna fästa än.
Skengraviditeten är redan på väg hit med stormsteg. Kanske kan jag hålla den borta några dagar till, men inte mycket längre. Känner välbekanta "efterinsemiantionendragningar" i livmodern och analyserar trots att jag vet att jag i själva verket inte har nån aning och att ägget inte har haft en möjlighet att hinna fästa än.
onsdag 24 oktober 2007
Äntligen dags igen
Nu visar äntligen kroppen att det är dags igen. Imorgon närmare bestämt, då är det dags för den sjätte och sista inseminationen. Enligt dr Gyn ser allt bra ut, äggblåsan är 21 mm stor och livmodern synkad. Vill och hoppas att det ska vara min tur nu. Om dryga två veckor vet jag.
Ett par timmar kvar tills jag sätter mig på nattåget och åker ner genom landet. Där nere väntar en tidig frukost hos fina flirten och sen ett annat tåg över bron bort till landet som väljer att hjälpa till. Varje gång det är dags att åka till Danmark blir jag lika förbannad över att det ska vara olagligt att få hjälp här hemma. Samtidigt är det grymt lyxigt och bra att ha en fin flirt man kan hälsa på när man är ute och åker, resandet blir mycket roligare då.
Ett par timmar kvar tills jag sätter mig på nattåget och åker ner genom landet. Där nere väntar en tidig frukost hos fina flirten och sen ett annat tåg över bron bort till landet som väljer att hjälpa till. Varje gång det är dags att åka till Danmark blir jag lika förbannad över att det ska vara olagligt att få hjälp här hemma. Samtidigt är det grymt lyxigt och bra att ha en fin flirt man kan hälsa på när man är ute och åker, resandet blir mycket roligare då.
måndag 22 oktober 2007
uttråkad i och av väntan
Just nu känns det oerhört avlägset att det nånsin kommer bli några barn för mig. Känns helt obegripligt långt borta helt enkelt. Snart två år har gått sen jag ställde mig i adoptionskö, i snart ett år har jag försökt med inseminationer och inte är jag ett dugg närmre ett liv med barn för det. Fem försök och inte tillstymmelsen till plus en endaste gång.
Samtidigt vet jag att det finns ett ägg som växer just nu, snart ska det släppa och det skulle kunna vara det ägget som är guldägget, som är ägget som ska befruktas, fästa och växa. Jag vågar inte tro det, men funderar och drömmer gör jag ändå.
Uttråkad är jag också för att jag sitter på ett tåg som både tar mig hem och bort. Hem till mitt ena liv, bort från det andra livet. Avstånd är skit, jag vill inte flänga runt. Samtidigt vill jag ha allt på en gång, hur skulle jag kunna inbilla mig att man kan få allt, eller ännu värre, allt på ett och samma ställe? Om några dagar kommer jag antagligen sitta på ett likadant tåg men på väg åt andra hållet. Då kommer det vara dags för nästa förök, innan dess ska jag hem och jobba, klappa katterna och försöka komma ikapp.
Parallellt lägger jag in ett grovt IVF-schema i kalendern. Resten av året kommer med all säkerhet få anpassa sig efter ägglossningar och annat, allt som är inplanerat kan behöva planeras om efter hur min kropp tänker fungera. Bara två saker ligger fast, saker jag inte kan flytta på, mormors födelsedagskalas och L-wordkonventet i England.
Samtidigt vet jag att det finns ett ägg som växer just nu, snart ska det släppa och det skulle kunna vara det ägget som är guldägget, som är ägget som ska befruktas, fästa och växa. Jag vågar inte tro det, men funderar och drömmer gör jag ändå.
Uttråkad är jag också för att jag sitter på ett tåg som både tar mig hem och bort. Hem till mitt ena liv, bort från det andra livet. Avstånd är skit, jag vill inte flänga runt. Samtidigt vill jag ha allt på en gång, hur skulle jag kunna inbilla mig att man kan få allt, eller ännu värre, allt på ett och samma ställe? Om några dagar kommer jag antagligen sitta på ett likadant tåg men på väg åt andra hållet. Då kommer det vara dags för nästa förök, innan dess ska jag hem och jobba, klappa katterna och försöka komma ikapp.
Parallellt lägger jag in ett grovt IVF-schema i kalendern. Resten av året kommer med all säkerhet få anpassa sig efter ägglossningar och annat, allt som är inplanerat kan behöva planeras om efter hur min kropp tänker fungera. Bara två saker ligger fast, saker jag inte kan flytta på, mormors födelsedagskalas och L-wordkonventet i England.
söndag 21 oktober 2007
Förra försöket
Skrev visst inte särskilt tydligt i förra inlägget så här kommer en mer teknisk förklaring för er som vill veta.
Förra försöket gjorde jag när dr Gyn var på semester. Kunde inte göra något VUL hemma utan såg till att åka ner till kliniken i god tid för att göra ultraljudet där. Kom ner på dag 10, brukar göra inseminationer på dag 13-16. Professorn gjorde VUL och sa att äggblåsan var 17 mm men att livmodern visade att det ändå var dags och att ägget skulle släppa redan dagen efter. Konstigt tyckte jag eftersom ägget ska släppas när den är 23 mm och växer knappt två mm per dag. Men när han sa att det var dags så valde jag att tro honom. Fick en ägglossningsspruta direkt och en tid för insemination 24 timmar senare.
När jag kom dit dagen efter visade han på ultraljudet att ägget precis hade släppt och att allt enligt honom såg perfekt ut. Eftersom ägglossningssprutan ska tas 34 timmar innan borde det inte vara den som fick ägget att släppa.
Blev inte gravid.
Pratade med dr Gyn och berättade för honom om förra försöket. Han rynkade på pannan och sa att han i efterhand inte kunde säga säkert varför det blivit så att ägget släppte tidigare men att det antagligen var för att äggblåsan och livmodern inte var helt synkade. Han menade att om livmodern såg ut som den gjorde så borde ägget ha kommit för sent. Alltså om livmodern var mottaglig för ett ägg just då och därför fick ägget att släppa så skulle den inte längre vara det när det lilla ägget 4-8 dagar senare kom och ville fästa. Han sa samtidigt att man vet från IVF att även ett ägg från en liten äggblåsa kan vara moget för befruktning så att det inte borde varit något problem av den anledningen. Problemet var alltså att livmodern låg före ägget, tror att han sa att det kunde hända vid hormonstimulering, men är inte säker.
Fattar inte riktigt som ni säkert märker, men kontentan var att han tyckte att professorn borde sett att det inte var helt synkat och att försöket därför var bortkastat. Frågade honom då om han tyckte att jag valt en dålig klinik eftersom han och professorn inte var överens, men det tyckte han inte. Min klinik var en av tre IVF-kliniker i Danmark som han rekommenderade.
Nästa ägglossning blir antagligen på fredag. Vet inte om jag pallar åkar ner hit igen för att göra den sista inseminationen eller om jag ska spara pengarna på IVF istället. Kan inte börja IVF den här cykeln för att jag har tagit pergo, måste alltså oavsett om jag inseminerar nu eller inte vänta till nästa cykel med IVF. När det väl blir IVF tycker han att jag ska göra det långa protokollet. Ser inte fram emot hela hormonsvängen med nedreglering och allt, men ska förhoppningsvis överleva.
Fastän jag velar är jag helt säker på att jag inte kommer kunna sitta hemma och veta att jag kastar bort ett ägg och mitt sista inseminationsförsök, så det blir nog en danmarksresa i slutet på veckan, men just nu skulle jag hellre vilja pausa lite och fundera.
Förra försöket gjorde jag när dr Gyn var på semester. Kunde inte göra något VUL hemma utan såg till att åka ner till kliniken i god tid för att göra ultraljudet där. Kom ner på dag 10, brukar göra inseminationer på dag 13-16. Professorn gjorde VUL och sa att äggblåsan var 17 mm men att livmodern visade att det ändå var dags och att ägget skulle släppa redan dagen efter. Konstigt tyckte jag eftersom ägget ska släppas när den är 23 mm och växer knappt två mm per dag. Men när han sa att det var dags så valde jag att tro honom. Fick en ägglossningsspruta direkt och en tid för insemination 24 timmar senare.
När jag kom dit dagen efter visade han på ultraljudet att ägget precis hade släppt och att allt enligt honom såg perfekt ut. Eftersom ägglossningssprutan ska tas 34 timmar innan borde det inte vara den som fick ägget att släppa.
Blev inte gravid.
Pratade med dr Gyn och berättade för honom om förra försöket. Han rynkade på pannan och sa att han i efterhand inte kunde säga säkert varför det blivit så att ägget släppte tidigare men att det antagligen var för att äggblåsan och livmodern inte var helt synkade. Han menade att om livmodern såg ut som den gjorde så borde ägget ha kommit för sent. Alltså om livmodern var mottaglig för ett ägg just då och därför fick ägget att släppa så skulle den inte längre vara det när det lilla ägget 4-8 dagar senare kom och ville fästa. Han sa samtidigt att man vet från IVF att även ett ägg från en liten äggblåsa kan vara moget för befruktning så att det inte borde varit något problem av den anledningen. Problemet var alltså att livmodern låg före ägget, tror att han sa att det kunde hända vid hormonstimulering, men är inte säker.
Fattar inte riktigt som ni säkert märker, men kontentan var att han tyckte att professorn borde sett att det inte var helt synkat och att försöket därför var bortkastat. Frågade honom då om han tyckte att jag valt en dålig klinik eftersom han och professorn inte var överens, men det tyckte han inte. Min klinik var en av tre IVF-kliniker i Danmark som han rekommenderade.
Nästa ägglossning blir antagligen på fredag. Vet inte om jag pallar åkar ner hit igen för att göra den sista inseminationen eller om jag ska spara pengarna på IVF istället. Kan inte börja IVF den här cykeln för att jag har tagit pergo, måste alltså oavsett om jag inseminerar nu eller inte vänta till nästa cykel med IVF. När det väl blir IVF tycker han att jag ska göra det långa protokollet. Ser inte fram emot hela hormonsvängen med nedreglering och allt, men ska förhoppningsvis överleva.
Fastän jag velar är jag helt säker på att jag inte kommer kunna sitta hemma och veta att jag kastar bort ett ägg och mitt sista inseminationsförsök, så det blir nog en danmarksresa i slutet på veckan, men just nu skulle jag hellre vilja pausa lite och fundera.
torsdag 18 oktober 2007
inte så snart
Nästa försök var inte så nära som jag trodde. Inte så långt bort heller, men måste ändå pussla annorlunda för att få ihop det. Skiter i det just nu, blir en helg med annat innehåll än jag hade tänkt mig, men en bra helg tror jag att det blir, kanske bättre på det här sättet.
Dr Gyn meddelade också att han tyckte att förra försöket hade varit dömt att misslyckas från början. Först blev jag irriterad, lätt för honom att säga när han hade semester och var omöjlig att få hjälp av just när jag behövde honom förra månaden, men ändå tror jag honom. Litar faktiskt på honom i det här.
Pratade massa IVF med honom också. Nu vet jag hur planen ser ut från hans sida, känns rätt tryggt. Men det kan inte påbörjas IVF den här cykeln och därför ligger planen om ytterligare en insemination fast. Hade hellre börjat nedreglera nu för att komma igång. Tror mer på att IVF är min väg. Funderar på att skita i inseminationen den här cykeln, men vet att jag ändå kommer åka dit när det är dags. Kommer inte kunna låta bli.
Imorgon kväll åker jag till fina flirten, efterlängtat.
Dr Gyn meddelade också att han tyckte att förra försöket hade varit dömt att misslyckas från början. Först blev jag irriterad, lätt för honom att säga när han hade semester och var omöjlig att få hjälp av just när jag behövde honom förra månaden, men ändå tror jag honom. Litar faktiskt på honom i det här.
Pratade massa IVF med honom också. Nu vet jag hur planen ser ut från hans sida, känns rätt tryggt. Men det kan inte påbörjas IVF den här cykeln och därför ligger planen om ytterligare en insemination fast. Hade hellre börjat nedreglera nu för att komma igång. Tror mer på att IVF är min väg. Funderar på att skita i inseminationen den här cykeln, men vet att jag ändå kommer åka dit när det är dags. Kommer inte kunna låta bli.
Imorgon kväll åker jag till fina flirten, efterlängtat.
onsdag 17 oktober 2007
Sista inseminationen börjar snart
Imorgon bär det av till dr Gyn igen, den här gången för att få hjälp att bestämma vilken dag det är dags för min allra sista insemination. Ganska snart är det dags. Hoppet finns, lite vågar jag tro. Samtidigt ligger IVF och gror som en b-plan i bakfickan. Någon egentlig c-plan finns inte, väljer att inte tänka så långt just nu. Eventuell c-plan får skapas om och när den behövs.
Innan b-planen dras igång ska sista steget på den första planen avklaras. Som det ser ut just nu blir det ett klinikförsök toppat med färskingar igen. Inte säkert, men det lutar åt att det blir så.
Innan b-planen dras igång ska sista steget på den första planen avklaras. Som det ser ut just nu blir det ett klinikförsök toppat med färskingar igen. Inte säkert, men det lutar åt att det blir så.
söndag 14 oktober 2007
Om en dryg vecka
Tiden mellan minusdepp och framåtplanerande blir kort ibland. Om en dryg vecka är det dags för mitt sista inseminationsförsök. Nu när jag har bestämt mig känns det helt rätt, sex försök är många försök. Fem misslyckade inseminationer utan minsta antydan till ett plus är många och jobbiga minusdepp.
Efter fyra misslyckade inseminationer sa kliniken att jag räknas som oförklarligt barnlös, de tyckte alltså egentligen att det var lika bra att gå till IVF redan då. Samtidigt var de tydliga med att man inte kan översätta statistiken till ett enskilt fall, allas förutsättningar är olika. Sist sa han att allt såg perfekt ut, det hjälpte inte, gick som bekant ändå inte.
Har inte så stort hopp om att det ska gå annorlunda nu, men vill ändå försöka en gång till innan det blir stora hormonarsenalen med IVF-sprutor, äggplock, odling osv. Jag vill skjuta på det för att jag är rädd för ett alltför negativt besked. Skjuter på det läskiga en månad till, kanske dumt, men jag känner inte att jag har något val.
Hormoner blir det oavsett metod för min del, första pergon togs till frukost idag. Ultraljud i slutet på veckan och antagligen insemination strax efter nästa helg. Jag har ingen möjlighet att kontrollera något i den här processen, men måste ändå försöka och våga hoppas. Känns trots allt bra att vara på gång igen. Chanserna är inte så stora, men chansen finns ändå där, det kan faktiskt kanske kanske fungera.
Efter fyra misslyckade inseminationer sa kliniken att jag räknas som oförklarligt barnlös, de tyckte alltså egentligen att det var lika bra att gå till IVF redan då. Samtidigt var de tydliga med att man inte kan översätta statistiken till ett enskilt fall, allas förutsättningar är olika. Sist sa han att allt såg perfekt ut, det hjälpte inte, gick som bekant ändå inte.
Har inte så stort hopp om att det ska gå annorlunda nu, men vill ändå försöka en gång till innan det blir stora hormonarsenalen med IVF-sprutor, äggplock, odling osv. Jag vill skjuta på det för att jag är rädd för ett alltför negativt besked. Skjuter på det läskiga en månad till, kanske dumt, men jag känner inte att jag har något val.
Hormoner blir det oavsett metod för min del, första pergon togs till frukost idag. Ultraljud i slutet på veckan och antagligen insemination strax efter nästa helg. Jag har ingen möjlighet att kontrollera något i den här processen, men måste ändå försöka och våga hoppas. Känns trots allt bra att vara på gång igen. Chanserna är inte så stora, men chansen finns ändå där, det kan faktiskt kanske kanske fungera.
lördag 13 oktober 2007
Tankar framåt
Fixar inte att sörja minuset längre, vill framåt, vill försöka igen.
Inspirerad av att flera av min femmissystrar har blivit IVF-gravida nyligen så börjar jag fundera mer och mer på att det nog är min väg. Men jag är inte där än, snart men inte riktigt än.
Utan några särskilda anledningar har jag bestämt mig för att göra en allra sista insemination. Mest för att det är enklare och billigare. Antagligen är det bortkastat, har jag inte blivit gravid på fem inseminationer så varför skulle jag lyckas på det sjätte försöket? Ger ändå inseminationen en sista chans, känns bäst så.
Är alltså tillbaka i att räkna dagar, att försöka planera in några semesterdagar så att det ska funka. Tänker framåt, mår bättre av det.
Ute skiner solen och det är svinkallt. Helgen ska ägnas åt att göra sista vinterjobbet i trädgården, meditativa saker som splittrar malande tankar. Kall frisk luft som kanske kan hjälpa till att städa bort det värsta sorgsunket. Behöver förändring, vill ha kontroll, kan inte ha kontroll, kan bara hoppas.
Inspirerad av att flera av min femmissystrar har blivit IVF-gravida nyligen så börjar jag fundera mer och mer på att det nog är min väg. Men jag är inte där än, snart men inte riktigt än.
Utan några särskilda anledningar har jag bestämt mig för att göra en allra sista insemination. Mest för att det är enklare och billigare. Antagligen är det bortkastat, har jag inte blivit gravid på fem inseminationer så varför skulle jag lyckas på det sjätte försöket? Ger ändå inseminationen en sista chans, känns bäst så.
Är alltså tillbaka i att räkna dagar, att försöka planera in några semesterdagar så att det ska funka. Tänker framåt, mår bättre av det.
Ute skiner solen och det är svinkallt. Helgen ska ägnas åt att göra sista vinterjobbet i trädgården, meditativa saker som splittrar malande tankar. Kall frisk luft som kanske kan hjälpa till att städa bort det värsta sorgsunket. Behöver förändring, vill ha kontroll, kan inte ha kontroll, kan bara hoppas.
torsdag 11 oktober 2007
väntar och längtar
Lever, väntar och längtar efter en massa saker på en gång. Längtar efter ett plus som kan bli ett barn, men också efter min säng och efter att få komma hem till huset och katterna efter en massa flängande och boende på olika hotell i olika städer.
Väntar på nytt försök, väntar på mens och väntar på att det ska bli dags att gå ombord på planet.
Kan inte sätta livet på vänt, utan måste på något sätt få ihop båda liven, det är svårt. Prioriterar konstigt, gör knäppa grejer och däremellan är jag ibland nästan normal. Normal men besatt. Mer besatt än normal.
Vill komma igång igen, vill veta hur lång den här vägen kommer bli och om den kommer leda dit jag vill eller till något helt annat. Jag är rädd för detta annat. Livrädd faktiskt. Vet inte alls hur jag skulle kunna hantera något sånt.
Läser om de som inte orkar längre, lider med dem men förstår inte riktigt för jag är inte där. Jag orkar en stund till, jag måste antagligen orka ett par IVF:er till. Jag är rädd för den dagen jag känner att det tar stopp. Måtte det komma ett plus som blir ett barn innan dess.
Önskar mina medsystrar, som funderar på att ge upp, kraft och energi till att besluta vad de måste, oavsett vad, om beslutet är att fortsätta eller att göra något annat, till att komma vidare och hitta en väg som funkar. Det är grymt svårt när det är nattsvart, men på något sätt måste det gå att leva vidare, att komma vidare i livet.
Väntar på nytt försök, väntar på mens och väntar på att det ska bli dags att gå ombord på planet.
Kan inte sätta livet på vänt, utan måste på något sätt få ihop båda liven, det är svårt. Prioriterar konstigt, gör knäppa grejer och däremellan är jag ibland nästan normal. Normal men besatt. Mer besatt än normal.
Vill komma igång igen, vill veta hur lång den här vägen kommer bli och om den kommer leda dit jag vill eller till något helt annat. Jag är rädd för detta annat. Livrädd faktiskt. Vet inte alls hur jag skulle kunna hantera något sånt.
Läser om de som inte orkar längre, lider med dem men förstår inte riktigt för jag är inte där. Jag orkar en stund till, jag måste antagligen orka ett par IVF:er till. Jag är rädd för den dagen jag känner att det tar stopp. Måtte det komma ett plus som blir ett barn innan dess.
Önskar mina medsystrar, som funderar på att ge upp, kraft och energi till att besluta vad de måste, oavsett vad, om beslutet är att fortsätta eller att göra något annat, till att komma vidare och hitta en väg som funkar. Det är grymt svårt när det är nattsvart, men på något sätt måste det gå att leva vidare, att komma vidare i livet.
onsdag 10 oktober 2007
jag lever och överlever
Minuset den här gången är fortfarande skit. Apjobbigt, fult och tröttsamt men fortfarande ett minus. Samtidigt är jag trött på att sörja, trött på att deppa. Vill leva också, inte bara försöka få barn.
Lever gör jag, överlever gör jag också, men tungt är det oavsett. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, men det lutar ändå åt en Nordica-insemination till, kanske toppad med färskingar, kanske inte. Funkar det inte då heller så blir det IVF. Vill inte IVF, men hoppas ändå på att det ska kunna vara den saliggörande medicinen. Vill ha barn, att det ska behöva vara så grymt svårt.
Mår samtidigt mitt i allt rätt bra. Haft en bra helg med fina flirten, är på jobbresa nu och får massvis gjort. Snart blir det middag och en turistsväng i den vackra staden. En del i livet är alltså bra, men minusen är skit.
Lever gör jag, överlever gör jag också, men tungt är det oavsett. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare, men det lutar ändå åt en Nordica-insemination till, kanske toppad med färskingar, kanske inte. Funkar det inte då heller så blir det IVF. Vill inte IVF, men hoppas ändå på att det ska kunna vara den saliggörande medicinen. Vill ha barn, att det ska behöva vara så grymt svårt.
Mår samtidigt mitt i allt rätt bra. Haft en bra helg med fina flirten, är på jobbresa nu och får massvis gjort. Snart blir det middag och en turistsväng i den vackra staden. En del i livet är alltså bra, men minusen är skit.
lördag 6 oktober 2007
onsdag 3 oktober 2007
fusktestat för tidigt
Kunde inte hålla mig, begriper inte att det ska vara så svårt. Fick ett minus så klart och trots att jag vet att det inte behöver betyda ett skit så blev jag deppig och uppgiven. Borde nog inte testa förrän på lördag, är bara onsdag idag. Och om man nu ska envisas med att testa förtidigt ska man göra det med ett vettigt test och morgonurin. Jag gjorde det nu på kvällen och med en billig sticka från billigatester. MINUS, minus, minus - grymt trött på att få se minustester.
Irriterad, sur, ömmande bröst (men progesteronömmande hela bröst, inte graviditetsömmande bröstvårtor), livmoder som drar och växer (säkert också av progesteronet), trött och uttråkad och grinig. Vill sova bort väntanstiden och vakna till ett plusstest. Trött på det här nu.
Skulle jag gå på dr Gyns rekommendationer så ska säkert testet vänta ända till tisdag-onsdag men det är omänskligt att ens tro att det ska vara möjligt. Går och lägger mig istället och försöker sova bort tiden. Sur och grinig som en femåring är jag.
Irriterad, sur, ömmande bröst (men progesteronömmande hela bröst, inte graviditetsömmande bröstvårtor), livmoder som drar och växer (säkert också av progesteronet), trött och uttråkad och grinig. Vill sova bort väntanstiden och vakna till ett plusstest. Trött på det här nu.
Skulle jag gå på dr Gyns rekommendationer så ska säkert testet vänta ända till tisdag-onsdag men det är omänskligt att ens tro att det ska vara möjligt. Går och lägger mig istället och försöker sova bort tiden. Sur och grinig som en femåring är jag.
nojande inför test
Jag har inte börjat tjuvtesta än, det är fortfarande lite för tidigt och jag ska verkligen försöka hålla mig åtminstone någon dag till. Det stora testnojandet har börjat. Jag tror inte att det funkat det här gången heller.
Alla symtom jag känner nu har jag haft vid tidigare försök också, allt kan stavas progesteron och inbillning. Vill att det ska vara på riktigt, trött på att vänta. Vill veta nu. Samtidigt rädd för att veta, pallar inte ännu ett minus. Förstår inte hur min kropp skulle kunna funka nu när den inte har gjort det tidigare. Tvivlar. Hoppas.
Alla symtom jag känner nu har jag haft vid tidigare försök också, allt kan stavas progesteron och inbillning. Vill att det ska vara på riktigt, trött på att vänta. Vill veta nu. Samtidigt rädd för att veta, pallar inte ännu ett minus. Förstår inte hur min kropp skulle kunna funka nu när den inte har gjort det tidigare. Tvivlar. Hoppas.
måndag 1 oktober 2007
heminseminationen
Det här inlägget har jag försökt skriva flera gånger, vet inte riktigt varför men det känns viktigt att det blir rätt och det känns som att det både finns ömma tår och många risker att bli missförstådd. Nu försöker jag ändå.
För att förbättra oddsen efter fyra misslyckade inseminationer bestämde jag mig för att försöka med en sorts dubbelinsemination den här gången. Hade egentligen tänkt gå över till IVF direkt, men när en av vännerna frågade om jag ville använda hans spermier så insåg jag att jag ville det. Hade först tänkt göra själva inseminationen själv, men fina flirten var som vanligt lysande peppande och tydlig och sa att hon ville hjälpa till. Glad blev jag, hade varit en mes innan och inte velat/vågat fråga henne.
Hon och jag åkte till Vitanova för att få hjälp med heminseminationstips och spruta, pratade med en av barnmorskorna som var grymt trevlig, hjälpsam och som peppande sa att det var rätt enkelt. Kudde under rumpan och vila en halvtimme-timme efteråt till bra musik och gärna blanda in en hel del sex var hennes råd. Jag som fortfarande inte tror att det är kuddar och musik eller vila som gör människor gravida sög åt mig alla råd ändå och tänkte att sex knappast kan skada.
Pratade med kompisen för att fråga om han fortfarande ville, har känt för min egen skull att jag behövt ge honom många möjligheter att ändra sig, men han hade inte ändrat sig nu heller.
Vi kom överens om hur, när och var han skulle lämna spermierna. Spermier lever inget vidare utanför kroppen, här skulle alltså sparas tid och transport. Gav honom ett glas vi kokat innan för att det skulle vara så rent som möjligt. Fnissigt, lite nervöst och ganska pinsamt när jag av alla människor förklarar för en heterokille att han ska runka och se till att verkligen allt kommer i glaset och att han sedan ska ge det till mig... Mycket märkligt, lite pinsamt och väldigt fnissigt samtal, men allt gick bra.
Sprutan vi hade fått var på fem milliliter. I glaset såg det väldigt lite ut och vi dividerade om hur mycket det skulle bli i sprutan. Våra gissningar låg på runt en till två ml, båda blev förvånade när sprutan nästan fylldes. 5 ml i botten på ett glas ser väldigt väldigt lite ut, uppsuget i en spruta ser det ut att vara lite mer.
Sen då, hur gör man? Vi hade några timmar tidigare suttit som levande frågetecken när barnmorskan på Vitanova sa att man nog inte kunde göra fel, att man egentligen inte behövde nån särskild spruta och lika gärna kunnat använda en sked. Hur man nu med darrig hand ska lyckas med en sked, det övergår i alla fall mitt förstånd.
Men, ni kan ju tänka er bilden, två flator med spermaerfarenheter som börjar falla i glömska, ett litet glas med en bottenskyla, en spruta som ska fyllas och sen tömmas. Kul, märkligt, fnissigt och med en hel hög bra vibbar.
Mycket sex skulle ju vara bra, har förstått att livmodertappen börjar leta spermier vid orgasm och liksom doppar ner sig för att hitta spermier att släppa in. Vi gjorde så gott vi kunde och oavsett vad som händer kommer vi nog minnas den kvällen med ett stort brett flin. Bra helt enkelt. Efteråt beordrades jag lägga mig med kudden under rumpan och benen rätt upp. Vet inte om det hjälpte men märkte inte att det var mycket som rann ut åtminstone.
Började genast noja för en sak så klart. Hade inte berättat för kliniken att jag tänkte göra min hembyggda dubbelinsemination och var orolig att han skulle kunna se spermierna på ultraljudet. När fina flirten sa på skämt att färskingarna kanske skulle synas på ultraljudet satte tanken sig i skallen och den var omöjlig att släppa. Lite nervös åkte jag ensam till kliniken dagen efter. Andades ut när prof Svend ville göra inseminationen först och sen själva ultraljudet, vet inte varför han ville göra det i den ordningen för så har det aldrig varit vid tidigare inseminationer. Fick mina frysta danskar och därefter gjordes ultraljudet. Glatt sa han när han visade livmodern på skärmen att: det där vita du ser där mitt i livmodern, det är spermierna. Den här gången kommer du bli gravid. Han visade också på äggstocken och sa, titta: här fanns äggblåsan, ägget har precis släppt, tajmingen blev perfekt.
Jomen visst tänkte jag och undrade om inte mina färskingar hann före.
Om ett par dagar vet jag om det funkade, vågar inte tro, tvivlar massvis, men har ändå bra vibbar.
För att förbättra oddsen efter fyra misslyckade inseminationer bestämde jag mig för att försöka med en sorts dubbelinsemination den här gången. Hade egentligen tänkt gå över till IVF direkt, men när en av vännerna frågade om jag ville använda hans spermier så insåg jag att jag ville det. Hade först tänkt göra själva inseminationen själv, men fina flirten var som vanligt lysande peppande och tydlig och sa att hon ville hjälpa till. Glad blev jag, hade varit en mes innan och inte velat/vågat fråga henne.
Hon och jag åkte till Vitanova för att få hjälp med heminseminationstips och spruta, pratade med en av barnmorskorna som var grymt trevlig, hjälpsam och som peppande sa att det var rätt enkelt. Kudde under rumpan och vila en halvtimme-timme efteråt till bra musik och gärna blanda in en hel del sex var hennes råd. Jag som fortfarande inte tror att det är kuddar och musik eller vila som gör människor gravida sög åt mig alla råd ändå och tänkte att sex knappast kan skada.
Pratade med kompisen för att fråga om han fortfarande ville, har känt för min egen skull att jag behövt ge honom många möjligheter att ändra sig, men han hade inte ändrat sig nu heller.
Vi kom överens om hur, när och var han skulle lämna spermierna. Spermier lever inget vidare utanför kroppen, här skulle alltså sparas tid och transport. Gav honom ett glas vi kokat innan för att det skulle vara så rent som möjligt. Fnissigt, lite nervöst och ganska pinsamt när jag av alla människor förklarar för en heterokille att han ska runka och se till att verkligen allt kommer i glaset och att han sedan ska ge det till mig... Mycket märkligt, lite pinsamt och väldigt fnissigt samtal, men allt gick bra.
Sprutan vi hade fått var på fem milliliter. I glaset såg det väldigt lite ut och vi dividerade om hur mycket det skulle bli i sprutan. Våra gissningar låg på runt en till två ml, båda blev förvånade när sprutan nästan fylldes. 5 ml i botten på ett glas ser väldigt väldigt lite ut, uppsuget i en spruta ser det ut att vara lite mer.
Sen då, hur gör man? Vi hade några timmar tidigare suttit som levande frågetecken när barnmorskan på Vitanova sa att man nog inte kunde göra fel, att man egentligen inte behövde nån särskild spruta och lika gärna kunnat använda en sked. Hur man nu med darrig hand ska lyckas med en sked, det övergår i alla fall mitt förstånd.
Men, ni kan ju tänka er bilden, två flator med spermaerfarenheter som börjar falla i glömska, ett litet glas med en bottenskyla, en spruta som ska fyllas och sen tömmas. Kul, märkligt, fnissigt och med en hel hög bra vibbar.
Mycket sex skulle ju vara bra, har förstått att livmodertappen börjar leta spermier vid orgasm och liksom doppar ner sig för att hitta spermier att släppa in. Vi gjorde så gott vi kunde och oavsett vad som händer kommer vi nog minnas den kvällen med ett stort brett flin. Bra helt enkelt. Efteråt beordrades jag lägga mig med kudden under rumpan och benen rätt upp. Vet inte om det hjälpte men märkte inte att det var mycket som rann ut åtminstone.
Började genast noja för en sak så klart. Hade inte berättat för kliniken att jag tänkte göra min hembyggda dubbelinsemination och var orolig att han skulle kunna se spermierna på ultraljudet. När fina flirten sa på skämt att färskingarna kanske skulle synas på ultraljudet satte tanken sig i skallen och den var omöjlig att släppa. Lite nervös åkte jag ensam till kliniken dagen efter. Andades ut när prof Svend ville göra inseminationen först och sen själva ultraljudet, vet inte varför han ville göra det i den ordningen för så har det aldrig varit vid tidigare inseminationer. Fick mina frysta danskar och därefter gjordes ultraljudet. Glatt sa han när han visade livmodern på skärmen att: det där vita du ser där mitt i livmodern, det är spermierna. Den här gången kommer du bli gravid. Han visade också på äggstocken och sa, titta: här fanns äggblåsan, ägget har precis släppt, tajmingen blev perfekt.
Jomen visst tänkte jag och undrade om inte mina färskingar hann före.
Om ett par dagar vet jag om det funkade, vågar inte tro, tvivlar massvis, men har ändå bra vibbar.
Äntligen ny Femmis-site
Efterlängad har den varit länge. Äntligen har Femmis (Frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF) fått en ny sida, kolla gärna in den på www.femmis.se
Fick höra att den precis är ompekad och att det kan ta ett par timmar innan den nya sidan visas för alla, men jag kan inte vänta och skriver alltså om den redan nu. Ni lär förstå om ni av nån anledning hamnar på den gamla sidan istället. Glad att min favoritförening Femmis inte längre har en sida som skapades i internets barndom. Gå in och läs, det finns mycket matnyttigt!
Fick höra att den precis är ompekad och att det kan ta ett par timmar innan den nya sidan visas för alla, men jag kan inte vänta och skriver alltså om den redan nu. Ni lär förstå om ni av nån anledning hamnar på den gamla sidan istället. Glad att min favoritförening Femmis inte längre har en sida som skapades i internets barndom. Gå in och läs, det finns mycket matnyttigt!
söndag 30 september 2007
symtom, väntan och mera väntan
Väntan har gått in på andra veckan nu. Ska försöka hålla mig från att testa till nästa helg. Kommer bli svårt, skitsvårt.
Skengraviditeten och progesteronet spelar mig spratt och jag har ingen aning om vad jag ska tro. Känner av livmodern, brösten började nyss ömma och samtidigt vet jag att det är för tidigt, jag borde inte känna nånting än. Borde alltså vara helt omöjligt och ändå skriker min kropp att något händer i mig. Progesteronet spökar med andra ord som vanligt.
Samtidigt mår jag bra, oförskämt bra. Fina flirten har varit här, har haft en slapp och samtidigt fullspäckad social helg tillsammans med henne. Skönt att inte få för mycket ensam tid att fundera, noja och känna efter, samtidigt tryggt att ha någon att prata med, någon som vill förstå på riktigt.
Tids nog får jag veta. Ganska snart. Hoppet lever, men tvivlet är nog större.
Skengraviditeten och progesteronet spelar mig spratt och jag har ingen aning om vad jag ska tro. Känner av livmodern, brösten började nyss ömma och samtidigt vet jag att det är för tidigt, jag borde inte känna nånting än. Borde alltså vara helt omöjligt och ändå skriker min kropp att något händer i mig. Progesteronet spökar med andra ord som vanligt.
Samtidigt mår jag bra, oförskämt bra. Fina flirten har varit här, har haft en slapp och samtidigt fullspäckad social helg tillsammans med henne. Skönt att inte få för mycket ensam tid att fundera, noja och känna efter, samtidigt tryggt att ha någon att prata med, någon som vill förstå på riktigt.
Tids nog får jag veta. Ganska snart. Hoppet lever, men tvivlet är nog större.
torsdag 27 september 2007
Sakta sakta går dagarna
Inte ens en vecka har gått och jag tycker att jag har väntat jättelänge. Tiden masar sig fram löjligt sakta. Känner att skengraviditeten är på väg hitåt med stormsteg, samtidigt som jag vet att den inte betyder ett skit. Skengravid har jag varit förr, gravid på riktigt har jag fortfarande aldrig varit.
Progesteronet spökar och jag är trött, dödligt trött. Vill att tiden ska gå och att jag ska få veta. Vill få bli gravid nu.
Progesteronet spökar och jag är trött, dödligt trött. Vill att tiden ska gå och att jag ska få veta. Vill få bli gravid nu.
tisdag 25 september 2007
bra vibbar av fertilitetsminigolf/fika
Har fortfarande, efter knappt tre dagar, bra vibbar den här gången.
När jag kom tillbaka till svensk mark efter inseminationen gick jag direkt för att fika med några kompisar i Folkets park. Alla var i något stadium av barn och barnlängtan. Det fanns stora magar, små barn och föräldrar, kompisar som funderar och så jag som var alldeles nyinseminerad. Ena kompisparet, de med den absolut största magen fick barn dagen efter. Grattis!
En funderarkompis verkar ha fått mer funderingar och en puff i rätt riktning. Själv var jag mest nykär och samtidigt besatt av alla spermier som fanns i mig och tankar på att ägget nyss hade släppt. Bra känns det i alla fall. Bra vibbar och massvis med fertilitet i luften.
Nu är jag tillbaka i min egen stad och sitter och räknar dagar, funderar och filosoferar. Det här försöket är annorlunda, jag mår bättre, jag vågar hoppas.
När jag kom tillbaka till svensk mark efter inseminationen gick jag direkt för att fika med några kompisar i Folkets park. Alla var i något stadium av barn och barnlängtan. Det fanns stora magar, små barn och föräldrar, kompisar som funderar och så jag som var alldeles nyinseminerad. Ena kompisparet, de med den absolut största magen fick barn dagen efter. Grattis!
En funderarkompis verkar ha fått mer funderingar och en puff i rätt riktning. Själv var jag mest nykär och samtidigt besatt av alla spermier som fanns i mig och tankar på att ägget nyss hade släppt. Bra känns det i alla fall. Bra vibbar och massvis med fertilitet i luften.
Nu är jag tillbaka i min egen stad och sitter och räknar dagar, funderar och filosoferar. Det här försöket är annorlunda, jag mår bättre, jag vågar hoppas.
söndag 23 september 2007
väntan och hopp
Hoppas på riktigt den här gången, känns som att allt är rätt tajmat, mår samtidigt lysande bra och är nykär, det borde väl vara en bra början för det lilla ägget?
När jag kom till kliniken igår gjorde de ett ultraljud som visade att ägget precis hade släppt, prof Svend sa att allt såg perfekt ut. Ännu bättre tänkte jag som insåg att de färska spermierna bara hade fått vänta några timmar på ägget och strax efter kommer de frusna och tar upp kampen om de färska har misslyckats med att hitta ägget.
Känns som en tävling i mig, eller kanske ett krig, en tävling mellan färska och frysta, om någon vinner kan de bli ett barn. Hoppas att någon verkligen vinner, att inte alla dog på vägen.
När jag kom till kliniken igår gjorde de ett ultraljud som visade att ägget precis hade släppt, prof Svend sa att allt såg perfekt ut. Ännu bättre tänkte jag som insåg att de färska spermierna bara hade fått vänta några timmar på ägget och strax efter kommer de frusna och tar upp kampen om de färska har misslyckats med att hitta ägget.
Känns som en tävling i mig, eller kanske ett krig, en tävling mellan färska och frysta, om någon vinner kan de bli ett barn. Hoppas att någon verkligen vinner, att inte alla dog på vägen.
lördag 22 september 2007
dags på riktigt
Ultraljudet igår berättade att min kropp varit snabbare än vanligt. Hade räknat med insemination söndag eller måndag, men enl prof Svend är det idag som gäller. Han satte snabbt en äl-spruta i magen på mig och sa, du behöver den nog inte, men vi tar en för säkerhets skull.
Mitt gamla medicinrädda jag hade avskytt ett sånt uttalande, men nu tar jag gärna saker för säkerhets skull. Livmodern var enligt honom vacker (??) och perfekt tajmad med ägget. Känns som en bra start.
Sitter på tåget som ska ta mig över bron till landet där såna som jag inte särbehandlas, åtminstone inte i den här frågan.
De färska spermierna ligger redan och väntar på att få träffa sina frusna konkurrenter, förhoppningsvis lyckas någon av dem ta sig in genom skalet och bli något större.
Mitt gamla medicinrädda jag hade avskytt ett sånt uttalande, men nu tar jag gärna saker för säkerhets skull. Livmodern var enligt honom vacker (??) och perfekt tajmad med ägget. Känns som en bra start.
Sitter på tåget som ska ta mig över bron till landet där såna som jag inte särbehandlas, åtminstone inte i den här frågan.
De färska spermierna ligger redan och väntar på att få träffa sina frusna konkurrenter, förhoppningsvis lyckas någon av dem ta sig in genom skalet och bli något större.
torsdag 20 september 2007
Snart är det dags
Dålig på att blogga just nu, alldeles för långt mellan inläggen, sorry! Men nu börjar det närma sig på riktigt. Ultraljud på Nordica imorgon, även bokat träff med Vitanova för att prata heminsemination och få shoppa spruta hos dem. Köpenhamnsdag imorgon med fina flirten, blandad med klinikbesök och sprutshoppande, men också tid för fika och att bara vara, känns bra. Grymt bra till och med. Stor skillnad på mina tidigare köpenhamnsresor, nu får jag göra flera saker på en gång. Nu får någon annan vara viktig. Jag längtar.
Verkar vara en underbar plussvåg för singlarna jag känner som också inseminerar, en av femmisvännerna plussade efter IVF nyss och nu verkar två av bloggfemmisvännerna också plussat, grattis Längtansunge och Fertilitetsturisten. Glad för er skull, avundsjuk också så klart, hoppas att det kommer gå vägen och hoppas att ni sprider graviditetsvibbar till oss andra nu.
Verkar vara en underbar plussvåg för singlarna jag känner som också inseminerar, en av femmisvännerna plussade efter IVF nyss och nu verkar två av bloggfemmisvännerna också plussat, grattis Längtansunge och Fertilitetsturisten. Glad för er skull, avundsjuk också så klart, hoppas att det kommer gå vägen och hoppas att ni sprider graviditetsvibbar till oss andra nu.
söndag 16 september 2007
I väntan på att komma igång
Vänta är inte nåt jag är bra på, tycker att jag redan väntat en hel del. Nu väntas ägglossning för att kunna komma igång igen, om några dagar är det dags.
Om inget oplanerat händer så blir det ett hemförsök eller två som komplement till en vanlig klinikinsemination. Efter allt velande fram och tillbaka känns det rätt just nu.
Massa andra frågor dyker upp när man ska försöka hemma. Hur hittar man t ex den perfekta sprutan? Vågar man fråga på apoteket och vad säger man i så fall? Var på ett överfullt apotek nyss, massa andra människor överallt, gick därifrån utan spruta. Ska fråga Vitanova och Nordica om de har nån som kan funka. Väntar också svar från läkarvännen om han har nåt tips, annars blir det till att gå tillbaka till apoteket, tur att fina flirten är modigare än jag. Nån fungerande spruta ska nog gå att få tag på.
Är i min andra stad, staden där fina flirten finns. Glad att ha nån att bolla alla tankar och planera med, slipper känna mig ensam. Samtidigt är min väg till barn en resa jag startat som singel, det är inte förändrat. Trivs, mår bra, men planerar och räknar dagar konstant.
Om inget oplanerat händer så blir det ett hemförsök eller två som komplement till en vanlig klinikinsemination. Efter allt velande fram och tillbaka känns det rätt just nu.
Massa andra frågor dyker upp när man ska försöka hemma. Hur hittar man t ex den perfekta sprutan? Vågar man fråga på apoteket och vad säger man i så fall? Var på ett överfullt apotek nyss, massa andra människor överallt, gick därifrån utan spruta. Ska fråga Vitanova och Nordica om de har nån som kan funka. Väntar också svar från läkarvännen om han har nåt tips, annars blir det till att gå tillbaka till apoteket, tur att fina flirten är modigare än jag. Nån fungerande spruta ska nog gå att få tag på.
Är i min andra stad, staden där fina flirten finns. Glad att ha nån att bolla alla tankar och planera med, slipper känna mig ensam. Samtidigt är min väg till barn en resa jag startat som singel, det är inte förändrat. Trivs, mår bra, men planerar och räknar dagar konstant.
fredag 14 september 2007
Nordica vill hjälpa
Grym tur att det finns danska kliniker och danska gynekologer nu när den svenska lagen hindrar oss singlar att få vettig hjälp. Mailade med Nordica igår kväll och de tar emot mig precis när jag kan och vill, eftersom de är en privatklinik som tjänar sina pengar på såna som mig är det inte konstigt, men just nu är jag bara tacksam att jag kan få hjälp när jag vill, inte när det passar andras semestrar eller om tre månader.
Kommer göra ultraljudet där och samtidigt prata med professor Svend om heminsemination vs klinikinsemination. Känns bra. Blir lite extra resande och extra pengar, men det blir i alla fall.
Kommer göra ultraljudet där och samtidigt prata med professor Svend om heminsemination vs klinikinsemination. Känns bra. Blir lite extra resande och extra pengar, men det blir i alla fall.
torsdag 13 september 2007
Strul som förändrar planer
Satt och räknade dagar istället för att jobba större delen av idag. Ringde min dr Gyn men fick bara prata med hans fru, hon hade ingen bra rekommendation att ge förutom att jag kunde gå till dr Flum som inte har tid med mig. Hennes lösning var att jag skulle komma till henne och dr Gyn ändå, fast på måndag veckan efter, men då tror jag att det är för sent. Önskar att det fanns fler att välja på, hade velat smita in på kort varsel hos en bra gynekolog som visste vad hon/han pratade om och som hade tid att ta emot mig.
Kom sen på att det på min inseminationsklinik faktiskt ingår VUL gratis i samband med insemination. Funderar därför nu på om jag ska låta hela gynstrulet leda till att jag gör en dubbel, alltså en klinikinsemination som samtidigt bättras på med heminsemination. Blir lite knöligt att få till tids- och resemässigt, men funkar kanske trots allt. Eller så använder jag bara kliniken till att göra själva ultraljudet, vet inte än. Planerandet håller på att göra mig galen. Vill att det någongång ska få vara enkelt. Vill bara att det ska funka men har insett för länge sen att det inte är så enkelt.
Förbannad över att det inte är tillåtet med insemination/IVF för singlar i Sverige, det hade varit så mycket enklare. Då hade åtminstone inte gynekologerna trott att det var olagligt för dem att vara lite hjälpsamma.
En dag ska det gå, vill att den dagen ska vara snart.
Kom sen på att det på min inseminationsklinik faktiskt ingår VUL gratis i samband med insemination. Funderar därför nu på om jag ska låta hela gynstrulet leda till att jag gör en dubbel, alltså en klinikinsemination som samtidigt bättras på med heminsemination. Blir lite knöligt att få till tids- och resemässigt, men funkar kanske trots allt. Eller så använder jag bara kliniken till att göra själva ultraljudet, vet inte än. Planerandet håller på att göra mig galen. Vill att det någongång ska få vara enkelt. Vill bara att det ska funka men har insett för länge sen att det inte är så enkelt.
Förbannad över att det inte är tillåtet med insemination/IVF för singlar i Sverige, det hade varit så mycket enklare. Då hade åtminstone inte gynekologerna trott att det var olagligt för dem att vara lite hjälpsamma.
En dag ska det gå, vill att den dagen ska vara snart.
onsdag 12 september 2007
Gynproblem
Allas vår fertilitetsexpert dr Gyn råkar som bekant ha semester den vecka jag behöver honom. Ringde den andra kliniken som accepterar singlar för att få tid för ett litet VUL, men ack nej sa receptionisten där, fullbokat värre. I oktober kunde jag få komma. I oktober är det för sent, jag vill få göra ett VUL den 19e eller 20e september. Det tar hela fem minuter, så jävla svårt borde det inte vara att klämma in.
Har nu några mer eller mindre knöliga alternativ.
Har nu några mer eller mindre knöliga alternativ.
- Fråga dr Gyn om han kan rekommendera någon som kan vicka när han har semester. Ska ringa och fråga imorgon. Hoppas.
- Återigen ringa till dr Flum (storkens fina benämning) varje eftermiddag och hoppas på en avbokad tid. Frågade om de inte kunde klämma in mig ändå, men sånt gjorde man inte med icke inskrivna patienter...
- Försöka ringa en Malmögyn jag blivit tipsad om, vore bra om det inte hade varit så att jag var där så kort tid och egentligen blir det lite för tidigt.
- Ringa kliniken i Danmark, be att få komma dit för VUL och antingen köra en dubbel eller berätta för dem hur jag tänker. Egentligen samma problem som vid punkten ovan, har svårt att vara i Danmark de dagar jag vill göra VUL.
Hoppas på att dr Gyn kan rekommendera någon, annars blir jag stressad. Mer stressad ska jag nog säga.
Om någon har ett tips på en mot singlar vänligt gynnad gynekolog i stockholmstrakten som kan tänka sig att göra akutVUL så snälla; skriv en kommentar eller maila mig direkt. Behöver bara ett VUL, inget annat, inget olagligt, inget svårt, vill bara hitta någon som kan mäta rätt och vet vad hon/han pratar om när de pratar äggblåsor och millimetrar.
Annars allt finfint, snart helg med fina flirten som blivit mer än en flirt. Efterlängtad och saknad är hon.
tisdag 11 september 2007
CD1 igen
Livet fortsätter hända. Precis när jag trodde att jag kunde planera saker som ägglossning med hjälp av piller så svarade kroppen och sa emot. Blod = början på nästa cykel, nystart, planerande, pusslande och tusen olika tankar. Var nyss på apoteket och hämtade ut en påse med massa piller, vaggisar och en liten tunn liten spruta. Tänk om det kunde vara så att det faktiskt skulle kunna funka den här gången, tror det inte men tänk om.
Såg sen på lappen från dr Gyn att han har stängt v 38. Funkar inte, det är då jag behöver göra mitt ultraljud för att mäta ägget och bestämma när inseminationen ska ske, det är då jag hade tänkt fråga honom en massa saker. Varför ska han ha semester just nu när jag behöver honom? Kunde han inte passat på när jag pausade undrar egoisten i mig. Hoppas på att den andra gynekologen som tar emot singlar kan klämma in mig nångång. Bara två gynekologer som sägs kunna nåt om fertilitet och som tar emot singlar, bara två i Sveriges största stad, det är uselt faktiskt. I andra städer är det ännu värre.
Trots allt glad ändå. Slapp pillertrilla fram blodet, och det krockar inte helt. Det kommer vara möjligt om jag har minsta lilla tur, snälla snälla kroppen, ge mig lite tur nu. Jag behöver det.
Såg sen på lappen från dr Gyn att han har stängt v 38. Funkar inte, det är då jag behöver göra mitt ultraljud för att mäta ägget och bestämma när inseminationen ska ske, det är då jag hade tänkt fråga honom en massa saker. Varför ska han ha semester just nu när jag behöver honom? Kunde han inte passat på när jag pausade undrar egoisten i mig. Hoppas på att den andra gynekologen som tar emot singlar kan klämma in mig nångång. Bara två gynekologer som sägs kunna nåt om fertilitet och som tar emot singlar, bara två i Sveriges största stad, det är uselt faktiskt. I andra städer är det ännu värre.
Trots allt glad ändå. Slapp pillertrilla fram blodet, och det krockar inte helt. Det kommer vara möjligt om jag har minsta lilla tur, snälla snälla kroppen, ge mig lite tur nu. Jag behöver det.
lördag 8 september 2007
När livet och annat planerar åt en
Livet lägger sig i ibland, på både bra och dåliga sätt. Hade tänkt att allt skulle rulla på och nästa insemination skulle göras till helgen. Så blir det inte. Försvunnen mens spelade mig ett spratt och jag insåg att det inte var hela världen. Tids nog blir det, men jag har inte lika bråttom längre.
Pratade med Dr Gyn om hur jag ska planera framåt. Han höll med kliniken om att det kanske var vettigare att byta till IVF istället för att göra fler inseminationer för min del. Tog mod till mig och frågade honom vad han trodde om "färskförsök", om det skulle kunna vara större chans än att försöka med fler klinikinseminationer. Glad blev jag när han svarade att det nog var en bra idé, åtminstone värt att prova. Han sa också att han skulle fortsätta hjälpa till oavsett på vilket sätt jag försökte bli gravid. Han är en klippa. Det är sjukt att det ska vara så svårt att hitta en gynekolog i Sverige som vill hjälpa singlar bli gravida. Samtidigt glad att jag råkar bo i en stad som gör det möjligt att få gå till den bästa, singlarnas räddande ängel.
Snabbt skickade han recept på mensigångsparkningspiller, men då kommer det knöliga. Nu när jag själv kan påverka när nästa insemination ska ske så inser jag att jag ju har ett liv också, ett liv utanför bligravidbesattheten. Alltså skjuter jag på det lite. Förlänger pausen som redan varit för lång. Förlänger väntan. Bara för att jag vill göra annat den vecka som annars skulle varit inseminationsdags. Inser att det är skönt att andra och annat får vara viktiga, att allt inte handlar om min barnlängtan. Den är visserligen stor, men den överväldigar inte allt hela tiden.
Om ett tag blir det dags för heminsemination. Alla tips mottages gärna, allt från antal gånger per ägglossning till det rent konkret praktiska.
Ifrågasättande av mitt val av sätt att bli gravid på, donator, funderingar på vem han är eller om det är moraliskt rätt att göra som jag gör behöver jag däremot inte.
Pratade med Dr Gyn om hur jag ska planera framåt. Han höll med kliniken om att det kanske var vettigare att byta till IVF istället för att göra fler inseminationer för min del. Tog mod till mig och frågade honom vad han trodde om "färskförsök", om det skulle kunna vara större chans än att försöka med fler klinikinseminationer. Glad blev jag när han svarade att det nog var en bra idé, åtminstone värt att prova. Han sa också att han skulle fortsätta hjälpa till oavsett på vilket sätt jag försökte bli gravid. Han är en klippa. Det är sjukt att det ska vara så svårt att hitta en gynekolog i Sverige som vill hjälpa singlar bli gravida. Samtidigt glad att jag råkar bo i en stad som gör det möjligt att få gå till den bästa, singlarnas räddande ängel.
Snabbt skickade han recept på mensigångsparkningspiller, men då kommer det knöliga. Nu när jag själv kan påverka när nästa insemination ska ske så inser jag att jag ju har ett liv också, ett liv utanför bligravidbesattheten. Alltså skjuter jag på det lite. Förlänger pausen som redan varit för lång. Förlänger väntan. Bara för att jag vill göra annat den vecka som annars skulle varit inseminationsdags. Inser att det är skönt att andra och annat får vara viktiga, att allt inte handlar om min barnlängtan. Den är visserligen stor, men den överväldigar inte allt hela tiden.
Om ett tag blir det dags för heminsemination. Alla tips mottages gärna, allt från antal gånger per ägglossning till det rent konkret praktiska.
Ifrågasättande av mitt val av sätt att bli gravid på, donator, funderingar på vem han är eller om det är moraliskt rätt att göra som jag gör behöver jag däremot inte.
onsdag 5 september 2007
Om kommentarerna till vän som donator
Har läst kommentarerna flera gånger runt mitt inlägg om att ha vännen som donator. Tack till er allihop! Den sak som jag har funderat mest över är grattisen till att jag har turen att ha en sån vän som jag tror att det skulle kunna funka med. Ni har rätt, det är lyxigt och jag är väldigt glad att jag har honom och att vi har kommit fram till att det nog kan funka. Att han vill hjälpa mig och att jag tycker att han känns som ett bra val är faktiskt rätt fantastiskt.
Kan inte och vill inte skriva för mycket om eventuellt kommande faderskapsutredningar och annat runt omkring. Nu vill jag bli gravid, hur jag gör med resten om jag eventuellt lyckas får vara en annan historia som kanske kommer här, kanske inte.
Det finns ett gäng nackdelar men samtidigt minst lika starka fördelar. Det jag tänker nu är faktiskt mest att jag vill försöka med färska spermier, det kanske kanske kan göra det enklare att bli gravid även om jag nog egentligen tror att det är troligare att man blir gravid vid en klinikinsemination än av en heminsemination. Värt att försöka känns det som oavsett.
Mensen spökar fortfarande (vanligt pco-besvär), grymt frustrerande och stressande. Snart en vecka sen är den. Såna motgångar passar inte in i mitt förvirrade liv just nu. Hoppas på att Dr Gyn tycker som jag när jag ringer honom imorgon. Även en försvunnen och försenad mens går att sparka igång med lite pillertrillande har jag lärt mig.
Kan inte och vill inte skriva för mycket om eventuellt kommande faderskapsutredningar och annat runt omkring. Nu vill jag bli gravid, hur jag gör med resten om jag eventuellt lyckas får vara en annan historia som kanske kommer här, kanske inte.
Det finns ett gäng nackdelar men samtidigt minst lika starka fördelar. Det jag tänker nu är faktiskt mest att jag vill försöka med färska spermier, det kanske kanske kan göra det enklare att bli gravid även om jag nog egentligen tror att det är troligare att man blir gravid vid en klinikinsemination än av en heminsemination. Värt att försöka känns det som oavsett.
Mensen spökar fortfarande (vanligt pco-besvär), grymt frustrerande och stressande. Snart en vecka sen är den. Såna motgångar passar inte in i mitt förvirrade liv just nu. Hoppas på att Dr Gyn tycker som jag när jag ringer honom imorgon. Även en försvunnen och försenad mens går att sparka igång med lite pillertrillande har jag lärt mig.
måndag 3 september 2007
Blir försök med vännen som donator
Hinner inte med. Hade tänkt skriva ett inlägg som svar på de kommentarer jag fick under donatortankar från den 20:e augusti, det kommer, men jag är inte där riktigt än. Här kommer istället en kortis om hur jag tänker just nu.
Det lutar åt att det verkligen blir ett eller ett par försök med vännen som donator. När jag väl hade tänkt klart tanken insåg jag att det är något jag vill göra. Innerst inne tror jag fortfarande att det kommer krävas IVF och då blir det med en anonym donator på Nordica i Danmark, alltså precis som jag hade tänkt först. Vill ändå testa med insemination lite till men då heminsemination istället, vännen blir donator och inget annat. Stora skillnaden är att han inte blir en anonym donator utan någon som både barnet och jag kommer ha en relation till.
Krångligt? Säkert.
Omöjligt och negativt? Näe, det tror jag inte alls.
Väntar fortfarande på försvunna mensen, frustrerande som satan. Nu när jag har bestämt mig och pausat klart vill jag inte vänta längre. Tänk om något kunde få vara enkelt.
Det lutar åt att det verkligen blir ett eller ett par försök med vännen som donator. När jag väl hade tänkt klart tanken insåg jag att det är något jag vill göra. Innerst inne tror jag fortfarande att det kommer krävas IVF och då blir det med en anonym donator på Nordica i Danmark, alltså precis som jag hade tänkt först. Vill ändå testa med insemination lite till men då heminsemination istället, vännen blir donator och inget annat. Stora skillnaden är att han inte blir en anonym donator utan någon som både barnet och jag kommer ha en relation till.
Krångligt? Säkert.
Omöjligt och negativt? Näe, det tror jag inte alls.
Väntar fortfarande på försvunna mensen, frustrerande som satan. Nu när jag har bestämt mig och pausat klart vill jag inte vänta längre. Tänk om något kunde få vara enkelt.
söndag 2 september 2007
Väntar och planerar
Mitt liv planeras efter min menscykel, det har det gjort sen i våras förutom den månadslånga paus jag nu har haft. Väntar på att komma igång med inseminationsförsök igen, vill inte pausa eller vänta längre. Så klart spökar mensen bara för det. Den borde kommit strax före helgen men lyser istället med sin frånvaro.
Det är inte bara själva inseminationen som ska planeras efter ägglossningen, mycket annat hänger ihop just nu. Jobbresor ska försöka läggas så att de inte krockar med inseminationsdatum. Resan till fina flirten ska bokas. Till henne vill jag så klart åka så fort som möjligt, men jag måste få ihop alla delar.
I vanliga fall betyder mens fula minus och misslyckandevibbar, men nu efter pausen vet jag att jag inte är gravid, vill bara få komma igång, nu betyder blodet nystart, att få räkna dagar och veta att jag är på cykeldag 1.
Det är inte bara själva inseminationen som ska planeras efter ägglossningen, mycket annat hänger ihop just nu. Jobbresor ska försöka läggas så att de inte krockar med inseminationsdatum. Resan till fina flirten ska bokas. Till henne vill jag så klart åka så fort som möjligt, men jag måste få ihop alla delar.
I vanliga fall betyder mens fula minus och misslyckandevibbar, men nu efter pausen vet jag att jag inte är gravid, vill bara få komma igång, nu betyder blodet nystart, att få räkna dagar och veta att jag är på cykeldag 1.
onsdag 29 augusti 2007
Utmanad
Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.
1. Jag börjar bli kär, det är ovanligt för att vara jag. Imorgon kommer hon hit. Efterlängtad.
2. Jag blev slagen av en polis en gång, slog tillbaka, det får man inte göra. blev dömd för våld mot tjänsteman.
3. Jag vill bli gravid nu, trött på att vänta och se fula minus.
4. Jag har fått höra att jag är modig, börjar faktiskt tro att det är sant, men jag är en mes samtidigt.
5. Jag jobbar mycket mer än jag borde.
6. Jag har lagt ner morgontidning, nu morgonsurfar jag istället alla bloggar jag läser, ibland hinner jag med en och annan webbtidning också.
7. Jag är en bokmal.
8. Trots att jag är den lataste jag känner har jag kommit långt i mitt lilla renoveringshus. Det tar sig så sakteliga. En gång i framtiden ska det bli fint.
Vet inte vilka som redan svarat, men jag provar med Längtansunge, Kattmamman, Resan till ett barn och Aequinoxia.
1. Jag börjar bli kär, det är ovanligt för att vara jag. Imorgon kommer hon hit. Efterlängtad.
2. Jag blev slagen av en polis en gång, slog tillbaka, det får man inte göra. blev dömd för våld mot tjänsteman.
3. Jag vill bli gravid nu, trött på att vänta och se fula minus.
4. Jag har fått höra att jag är modig, börjar faktiskt tro att det är sant, men jag är en mes samtidigt.
5. Jag jobbar mycket mer än jag borde.
6. Jag har lagt ner morgontidning, nu morgonsurfar jag istället alla bloggar jag läser, ibland hinner jag med en och annan webbtidning också.
7. Jag är en bokmal.
8. Trots att jag är den lataste jag känner har jag kommit långt i mitt lilla renoveringshus. Det tar sig så sakteliga. En gång i framtiden ska det bli fint.
Vet inte vilka som redan svarat, men jag provar med Längtansunge, Kattmamman, Resan till ett barn och Aequinoxia.
söndag 26 augusti 2007
Börjat räkna dagar igen
Inser att jag har börjat räkna dagar igen. Väntar på mensen och om allt funkar som det ska så är det dags för nästa försök om ungefär tre veckor. Pausen har varit behövlig på alla sätt, men nu längtar jag tillbaka. Nu vill jag få drömma, planera och hoppas igen.
Snart kan det vara min tur. Snart kan återigen besvikelsens minus visa sig, men nu är jag med, nu är det snart dags igen.
Snart kan det vara min tur. Snart kan återigen besvikelsens minus visa sig, men nu är jag med, nu är det snart dags igen.
fredag 24 augusti 2007
Mår bra
Inser att jag mår bra av pausandet. Just nu funderar jag massvis, pausar, lever, umgås och längtar. Mitt i allt mår jag på alla olika sätt samtidigt. Livet är konstigt men bra just nu.
Glad för alla fina kommentarer, ska svara när jag är här på riktigt. Snart alltså.
Glad för alla fina kommentarer, ska svara när jag är här på riktigt. Snart alltså.
måndag 20 augusti 2007
Donatortankar och annat från pauslandet
Haft långhelg i en annan stad och träffat fina flirten, måste snart kalla henne för något annat för jag saknar henne redan mer än man brukar sakna en flirt.
Har funderat mycket under mitt pausande och just nu mal och surrar tankarna i min skalle. Tänkte först inte skriva om det här, ändrade mig uppenbarligen, den här bloggen är trots allt till för mina funderingar och min väg till barn, så nu tänker jag förtränga att en del av er som läser här känner mig och att en del av er andra kommer tycka att jag är knäpp.
Kortresumé: Fyra inseminationer har jag gjort nu, fyra hormonstimulerade* inseminationer bör kanske tilläggas eftersom det är viss skillnad. Kliniken tycker att det är läge för IVF samtidigt som min gynekolog tycker att jag nog borde testa ett par inseminationer till. Bestämde mig som bekant för paus, sen två inseminationer till och därefter om jag fortfarande inte blivit gravid - plan B, alltså IVF.
Velade mycket i början om hur jag skulle göra med donatorn, valde först en donator med ID-release, ändrade mig sen innan första inseminationen och bytte till en helt anonym. Är väldigt ickegravid nu och funderar på vad som är rätt för mig och det kommande barnet. På nåt sätt ska jag bli mamma, hur vet jag inte än.
Då ringer en av finvännerna, en av de som verkligen är en stor del av min hejarklack, och frågar hur jag mår och hur det går. För snart tio år sen frågade jag honom om han ville vara spermadonator till mitt kommande barn. Då kom vi fram till det var fel i tiden, vi var för unga och röriga båda två, då levde vi båda andra liv. Nu ringer han och frågar om jag fortfarande vill. Först svarade jag nej, men börjar tänka om. Pratade med honom om det nu under helgen och inser att vi tänker väldigt lika om det. Det är donator han skulle vara i så fall, känd för barnet i sinom tid, men donator och inget annat. Han vill inte bli pappa men han vill hjälpa mig. Kan inte gå in på hans anledningar så mycket här, för jag vill inte att han ska bli igenkänd av fler än nödvändigt.
Kanske ett långt steg att ta; att gå från en anonym donator till en av närmsta vännerna, men ju mer jag tänker på det desto mer rätt känns det att försöka. Det är skillnad på att göra en insemination på en klinik och att göra det hemma. Det är också skillnad på att använda frysta respektive färska spermier.
Har inte bestämt mig, kommer självklart prata massvis med honom om det innan det eventuellt blir, men just nu lutar det åt att det kanske inte är en så dålig idé som jag först tyckte.
Några självklara frågor har jag tänkt på:
hur göra med faderskapsutredningen? (vet inte)
finns det en risk att han ändrar sig och vill ha vårdnad? (nej, antagligen inte)
hur/vad ska jag säga till barnet? (berätta så klart, men när och hur?)
hur kommer vår relation påverkas? (absolut, men omöjligt att veta hur)
Tänkte en stund att det var knäppt och konstigt att gå från att tänka som jag gjort tidigare till att försöka det här, men tycker nog inte att det är så konstigt. Tror mer att det handlar om vad man är insnöad på. En bloggvän som jag mailar med frågade om det egentligen är konstigare att jag föröker med en fin vän jag känner väl än att jag försöker bli gravid med en anonym spermadonator jag aldrig träffat och vars spermier visserligen är grundligt testade men som har varit nedfrysta i över sex månader. Vid första anblicken kan nog båda sätten verka lika knäppa.
Kommer aldrig kunna ge mitt barn en kärnfamilj. Kommer inte kunna ge mitt barn en pappa, kommer inte råka bli gravid. Vill bli mamma på något sätt. Tankarna vandrar. Började med adoption, har försökt med anonym donator och kommer kanske kanske försöka med en alldeles äkta fin vän.
Svåra beslut.
* PCO:are som jag kan oftast behöva hormoner för att få till ägglossning på ett rimligt och regelbundet sätt. Om jag väljer att göra hemförsök kommer jag fortsätta med pillertrillandet så klart.
Har funderat mycket under mitt pausande och just nu mal och surrar tankarna i min skalle. Tänkte först inte skriva om det här, ändrade mig uppenbarligen, den här bloggen är trots allt till för mina funderingar och min väg till barn, så nu tänker jag förtränga att en del av er som läser här känner mig och att en del av er andra kommer tycka att jag är knäpp.
Kortresumé: Fyra inseminationer har jag gjort nu, fyra hormonstimulerade* inseminationer bör kanske tilläggas eftersom det är viss skillnad. Kliniken tycker att det är läge för IVF samtidigt som min gynekolog tycker att jag nog borde testa ett par inseminationer till. Bestämde mig som bekant för paus, sen två inseminationer till och därefter om jag fortfarande inte blivit gravid - plan B, alltså IVF.
Velade mycket i början om hur jag skulle göra med donatorn, valde först en donator med ID-release, ändrade mig sen innan första inseminationen och bytte till en helt anonym. Är väldigt ickegravid nu och funderar på vad som är rätt för mig och det kommande barnet. På nåt sätt ska jag bli mamma, hur vet jag inte än.
Då ringer en av finvännerna, en av de som verkligen är en stor del av min hejarklack, och frågar hur jag mår och hur det går. För snart tio år sen frågade jag honom om han ville vara spermadonator till mitt kommande barn. Då kom vi fram till det var fel i tiden, vi var för unga och röriga båda två, då levde vi båda andra liv. Nu ringer han och frågar om jag fortfarande vill. Först svarade jag nej, men börjar tänka om. Pratade med honom om det nu under helgen och inser att vi tänker väldigt lika om det. Det är donator han skulle vara i så fall, känd för barnet i sinom tid, men donator och inget annat. Han vill inte bli pappa men han vill hjälpa mig. Kan inte gå in på hans anledningar så mycket här, för jag vill inte att han ska bli igenkänd av fler än nödvändigt.
Kanske ett långt steg att ta; att gå från en anonym donator till en av närmsta vännerna, men ju mer jag tänker på det desto mer rätt känns det att försöka. Det är skillnad på att göra en insemination på en klinik och att göra det hemma. Det är också skillnad på att använda frysta respektive färska spermier.
Har inte bestämt mig, kommer självklart prata massvis med honom om det innan det eventuellt blir, men just nu lutar det åt att det kanske inte är en så dålig idé som jag först tyckte.
Några självklara frågor har jag tänkt på:
hur göra med faderskapsutredningen? (vet inte)
finns det en risk att han ändrar sig och vill ha vårdnad? (nej, antagligen inte)
hur/vad ska jag säga till barnet? (berätta så klart, men när och hur?)
hur kommer vår relation påverkas? (absolut, men omöjligt att veta hur)
Tänkte en stund att det var knäppt och konstigt att gå från att tänka som jag gjort tidigare till att försöka det här, men tycker nog inte att det är så konstigt. Tror mer att det handlar om vad man är insnöad på. En bloggvän som jag mailar med frågade om det egentligen är konstigare att jag föröker med en fin vän jag känner väl än att jag försöker bli gravid med en anonym spermadonator jag aldrig träffat och vars spermier visserligen är grundligt testade men som har varit nedfrysta i över sex månader. Vid första anblicken kan nog båda sätten verka lika knäppa.
Kommer aldrig kunna ge mitt barn en kärnfamilj. Kommer inte kunna ge mitt barn en pappa, kommer inte råka bli gravid. Vill bli mamma på något sätt. Tankarna vandrar. Började med adoption, har försökt med anonym donator och kommer kanske kanske försöka med en alldeles äkta fin vän.
Svåra beslut.
* PCO:are som jag kan oftast behöva hormoner för att få till ägglossning på ett rimligt och regelbundet sätt. Om jag väljer att göra hemförsök kommer jag fortsätta med pillertrillandet så klart.
onsdag 15 augusti 2007
Tackat nej till andra jobbet
Har bestämt mig äntligen, ska inte byta jobb nu. Vill ha kvar friheten i det jobb jag har, vill inte börja på nåt nytt mitt i allt försökandet.
Det var ändå konstigt att tacka nej. Svårt att veta hur man ska göra för att inte begränsa sig för mycket. Jag vet ju inte om det nånsin kommer funka, om jag nånsin blir gravid och faktiskt får barn. Just nu känns det mest som att jag har jagat ett plus, inte trott på att det faktiskt kan bli barn också.
Kan inte stanna på samma ställe i all evighet bara för att jag tycker att det skulle vara ett bra ställe att vara mammaledig från. Men nu har jag bestämt mig för att fördelarna överväger, åtminstone för ett tag.
Lyxproblem, jag vet. Ändå har det varit många och långa tankar fram och tillbaka om ifall jag gör rätt eller inte. Inför höstens försök vill jag veta att jag kommer kunna åka som jag vill, att jag kan fixa jobbet utan att alltid vara på plats. Det funkar när man har jobbat in sig, men är svårare om man samtidigt ska bygga upp nåt nytt.
Finns en annan stor skillnad. Gamla jobbet gör att jag lätt kan åka på jobbresor till staden där fina flirten finns, jobbet jag tackade nej till hade inneburit massa jobbresor till en helt annan stad, det gör stor skillnad när man ska försöka få ihop ett liv mitt i allt kaos.
Det var ändå konstigt att tacka nej. Svårt att veta hur man ska göra för att inte begränsa sig för mycket. Jag vet ju inte om det nånsin kommer funka, om jag nånsin blir gravid och faktiskt får barn. Just nu känns det mest som att jag har jagat ett plus, inte trott på att det faktiskt kan bli barn också.
Kan inte stanna på samma ställe i all evighet bara för att jag tycker att det skulle vara ett bra ställe att vara mammaledig från. Men nu har jag bestämt mig för att fördelarna överväger, åtminstone för ett tag.
Lyxproblem, jag vet. Ändå har det varit många och långa tankar fram och tillbaka om ifall jag gör rätt eller inte. Inför höstens försök vill jag veta att jag kommer kunna åka som jag vill, att jag kan fixa jobbet utan att alltid vara på plats. Det funkar när man har jobbat in sig, men är svårare om man samtidigt ska bygga upp nåt nytt.
Finns en annan stor skillnad. Gamla jobbet gör att jag lätt kan åka på jobbresor till staden där fina flirten finns, jobbet jag tackade nej till hade inneburit massa jobbresor till en helt annan stad, det gör stor skillnad när man ska försöka få ihop ett liv mitt i allt kaos.
tisdag 14 augusti 2007
Ägglossning och slöseri med ägg
Ägglossning när som helst nu, känns knäppt att inte åka. Om jag skulle åkt skulle jag varit i Danmark och inseminerats imorgon. Känns som att jag kastar bort ett ägg och därmed en chans helt i onödan, men nu blir det som det blir. Om en månad däremot, då ska jag vara en hälsosam variant av mig själv och förhoppningsvis visar sig pausen ha gjort nytta.
Just nu kan jag bara drömma och planera, vill så gärna veta om det nånsin kommer funka. Ibland känns det mest hopplöst och helt bortkastat, ibland tror jag verkligen att jag kommer få bli gravid på nästa försök. Att inte veta är vidrigt.
Längtar till helgen, ska bli skönt att tänka på annat, att komma bort och få vara en annan del av mig. Den delen av mig som skriver här är jag rätt trött på.
Just nu kan jag bara drömma och planera, vill så gärna veta om det nånsin kommer funka. Ibland känns det mest hopplöst och helt bortkastat, ibland tror jag verkligen att jag kommer få bli gravid på nästa försök. Att inte veta är vidrigt.
Längtar till helgen, ska bli skönt att tänka på annat, att komma bort och få vara en annan del av mig. Den delen av mig som skriver här är jag rätt trött på.
Plågsamt morgonpigg
Hade förträngt det, eller trott att det berodde på något annat, men nu inser jag vad det handlar om. Jag blir plågsamt morgonpigg av att inte röka. Känns inte särskilt dåligt, bara ovant. Känns väldigt hurtigt och nyttigt. Är inte van att vara klar så här tidigt, kommer få en förvånad min från mina kollegor om jag kommer till jobbet över en timme innan jag brukar.
måndag 13 augusti 2007
Lägesrapport rökning
Går bättre än väntat, men det har verkligen inte gått så lång tid än så jag ska inte börja tro något. Men, faktiskt nästan ingen abstinens förutom lite grinighet. Måste bero på att jag har slutat av och till de senaste månaderna, brukar kännas värre.
Första provet gick bra, tog mig hem från jobbet, förbi flera tobaksaffärer och in i en mataffär på vägen för att shoppa kattkäk, kom hem utan cigg.
Hoppet finns. Allen Carrs mantra Hurra jag är ickekrökare är lite för klämkäckt, är inte där riktigt, mantrat lyder istället fina friska ägg, fina friska ägg. Får se om det kan hjälpa om en månad eller så.
Hittills har det räckt att titta på Carrs fula men bra rosa bok, har lite nikotintabletter i väskan trots allt men räknar med att slippa använda dem. Måste ändå ha dem nära till hands så att jag inte har nåt att skylla på och får för mig att gå och köpa cigg om det skulle krisa.
Första provet gick bra, tog mig hem från jobbet, förbi flera tobaksaffärer och in i en mataffär på vägen för att shoppa kattkäk, kom hem utan cigg.
Hoppet finns. Allen Carrs mantra Hurra jag är ickekrökare är lite för klämkäckt, är inte där riktigt, mantrat lyder istället fina friska ägg, fina friska ägg. Får se om det kan hjälpa om en månad eller så.
Hittills har det räckt att titta på Carrs fula men bra rosa bok, har lite nikotintabletter i väskan trots allt men räknar med att slippa använda dem. Måste ändå ha dem nära till hands så att jag inte har nåt att skylla på och får för mig att gå och köpa cigg om det skulle krisa.
Mera rökning
Nu är Allen Carrs bok slutläst, han är rätt fjantig men har trots det ett gäng bra argument. Sista ciggen är rökt, rätt vidrig var den, men det är ju själva poängen med hela hans bok så det känns som att det nog ska gå åt rätt håll den här gången.
Har använt boken en gång tidigare, men föll tillbaka efter ett par veckor ändå.
Insåg att det inte funkade att sluta samtidigt som jag skulle bygga grejer med mina föräldrar, blev för grinig och hade inte peppat tillräckligt innan. Slutade med att jag gick över till grannen och snyltade ett par cigg. Riktigt äckliga gula blend fick jag, det var nog bra. Funkade bra att tänka på dem när jag igår kväll streckläste sluta röka-boken.
På sätt och vis känns det som att jag inte gjort annat än slutat röka de senaste månaderna, men alltid precis innan inseminationen och alltid börjat igen när minuset kommit. Vet inte varför det skulle vara nån skillnad nu, men det känns lite nyttigare att skippa rökandet en månad innan nästa försök, så att det faktiskt ska hinna gå ur kroppen. Borde hunnit förbi de första fällorna om det nu blir ett fult minus igen. Satsar på att jag inte ska börja minusröka igen.
Har använt boken en gång tidigare, men föll tillbaka efter ett par veckor ändå.
Insåg att det inte funkade att sluta samtidigt som jag skulle bygga grejer med mina föräldrar, blev för grinig och hade inte peppat tillräckligt innan. Slutade med att jag gick över till grannen och snyltade ett par cigg. Riktigt äckliga gula blend fick jag, det var nog bra. Funkade bra att tänka på dem när jag igår kväll streckläste sluta röka-boken.
På sätt och vis känns det som att jag inte gjort annat än slutat röka de senaste månaderna, men alltid precis innan inseminationen och alltid börjat igen när minuset kommit. Vet inte varför det skulle vara nån skillnad nu, men det känns lite nyttigare att skippa rökandet en månad innan nästa försök, så att det faktiskt ska hinna gå ur kroppen. Borde hunnit förbi de första fällorna om det nu blir ett fult minus igen. Satsar på att jag inte ska börja minusröka igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
