onsdag 28 februari 2007

Mediciner, rökande och?

Har varit pillertrillare i en dryg vecka nu. Har haft tur. Känner knappt av några biverkningar. Eller så gör jag det men försöker bortförklara dem som annat.

Senaste veckan/veckorna har jag varit arg, dödligt trött, haft för lite energi, varit uttråkad, sur, förkyld och allmänt gnällig.

Senaste veckan/veckorna har jag slutat röka TVÅ ggr, ätit Gestapuran, ätit Metformin, lämnat blodprover, börjat äta vitaminer inkl folsyra, varit förkyld, bott i Sverige på mörka vintern, fyllt ännu ett år, försökt vara duktig på nya jobbet, besökt ett daghärbärge för människor som mår bra mycket sämre än jag.

Inte så enkelt att få ihop allt.

Insåg för länge sen att det bara skiter sig varje gång jag skriver om rökslut här, men jag utmanar ödet.

Just nu står det: 3 dagar, 4 timmar, 17 minuter och 24 sekunder, kan också skrivs som 163 sparade kronor eller som 79 orökta cigg. Det ni!

tisdag 27 februari 2007

44%

Av de som röstat i anlutning till DN:s artikel tycker 44% att det är fel att tillåta insemination för singlar i Sverige. Alltså 44% som inte tycker att jag borde bli mamma. 44% som tycker sig ha rätt att neka mig att bli förälder med hjälp av insemination i Sverige. Det skrämmer mig.

Funderar på hur dessa 44% ser på sig själva. Är de perfekta föräldrar? Duger de enligt alla normer. Enligt vilkas normer? Kommer dessa 44% vara föräldrar till mitt/mina barns klasskompisar. Vilka vibbar kommer de sprida. Kommer de kämpa för ett mindre fördömande samhälle? Hur ser de på människors lika värde?

Kanske förändring på gång

Igår hade socialutskottet sammanträde, och läser man artikeln i DN så låter det som att en förändring är på gång, även om det kommer ta tid.

Så här står det bl a i artikeln
>>Och enligt vad DN erfar säger utskottet i sitt betänkande att det "förutsätter" att regeringen nu närmare sätter sig in i frågan, och därefter återkommer till riksdagen.>>

Känns som ett steg i rätt riktining, även om jag tror att kristdemokraterna och säkert en del andra kommer att streta emot allt vad de kan.

Är glad för alla brev som Femmisar och andra har skrivit till Socialutskottets ledamöter. Börjar faktiskt tro att det kan hjälpa på riktigt.

söndag 25 februari 2007

Välja donator

Hamnade på en spermabank när jag surfade runt på de olika klinikerna. Det fanns korta beskrivningar av de olika donatorerna. Inser mer och mer vilket svårt beslut det här är. Kommer inte kunna välja utan kommer nog bara be om någon som tidigare har varit framgångsrik, alltså lett till barn.

För varje donator hade spermabanken information om längd, vikt, yrker/studier och sen en kommentar som var personalens beskrivning av donatorn. Vissa lät rätt kul, eller vad sägs om den här killen:

“If we were to compare Ingi to any famous person he would be a mix of Antonio Banderas and Johnny Depp. He has a light brown/medium complexion. He is a really handsome donor. His face is not round not angular, but more soft/oval. He’s got a small/normal sized head and normal shaped lips, not too full, not too thin. He is a very likeable guy.”

Det låter som en kontaktannons, och det kanske på sätt och vis är precis vad det är. En annons är det ju helt klart, men med en annan sorts kontakt. Försöker föreställa mig hur en blandning av mig själv och Johnny Depp skulle se ut, känns konstigt.

Välja klinik

Har en skön slapp hemmasöndag idag och tänkte att den kunde användas till att välja vilken klinik jag ska satsa på. Börjar alltså äntligen bli dags för nästa steg.

Eftersom landet jag bor i inte tycker att det är en bra idé med insemination för ensamstående måste jag som bekant söka mig utomlands. Bor man i Stockholm är alla utomlands ganska långt borta. Har velat mellan Danmark och Finland men har bestämt mig för att Danmark känns bättre och enklare. Var Malmöbo under sju år på 90-talet så Köpenhamn känns mer hemma än Helsingfors, dessutom har jag kvar vänner som jag kan bo hos i Malmö, känner ingen i hela Finland vad jag vet.

Som jag har förstått det kan både Vitanova och Storkkliniken erbjuda donator med ID-release, men klinikerna med läkare som Dansk fertilitesklinik får enbart använda anonym sperma. Är det så eller har jag misförstått något?

Eftersom jag helst vill ha en sk känd donator så blir det alltså inte Dansk fertilitetsklinik. Samtidigt som det skulle kännas tryggare att gå till en klinik som har läkare, som kan göra VUL, som också kan IVF. Antar att jag får ställa in mig på att byta klinik om det inte funkar efter några försök.

Finns det några skillnader mellan Vitanova och Stork som jag borde ta med i beräkningarna? Just nu lutar det åt Vitanova, men jag har egentligen inga argument för att Vitanova skulle vara bättre än Stork.

Finns det någon annan klinik jag borde titta på? Behöver tips och råd, känns som ett sort beslut.

fredag 23 februari 2007

Ickerökning gick dåligt

Förstår inte att det ska vara så svårt. Men jag höll mig bara knappt två dagar den här gången. Känns uselt. Har tänkt att jag måste sluta innan jag fyller år på måndag så det blir väl till att göra ett nytt försök imorgon eller på söndag. Är rätt besviken på mig själv just nu. Förstår inte varför det ska vara så enkelt att gå och köpa cigg. Just nu skulle jag vilja att de förbjöds, eller såldes på en motsvighet till bolaget som aldrig hade öppet.

Jag vet, jag har ingen karaktär när det kommer till rökning. Undrar hur jag ska lyckas...

torsdag 22 februari 2007

Har försökt förr

och har skrivit om att sluta röka här på bloggen en hel hög med gånger och ändå misslyckats. Men nu är det dags igen. När jag satt hemma med alla pillren igår insåg jag att det ju närmar sig på riktigt. Kanske kanske kanske åker jag redan om en månad. Går inte att röka då. Petade i mig två gestapuran, en Metformin, en vitamin-kvinna med extra folsyra och bestämde att nu får det vara slutrökt. Det är 23 timmar sen. Eller 23 cigg sen, eller 48 kr och 79 öre sen.

Vill klara mig den här gången.

onsdag 21 februari 2007

Pillertrillaren

Idag har jag burit hem fler piller från apoteket än jag har ätit i hela mitt liv. Känns konstigt. Nu har jag inte ätit så mycket mediciner innan så det säger nog inte så mycket, men för mig var det ett stort steg att lägga upp alla recepten på apoteksdisken och på så sätt sätta igång allt.

Kommer snart börja äta Metformin Teva som ska hjälpa kroppen hantera insulinet bättre. Tydligen är det egentligen en diabetesmedicin och det är detta magiska preparat som samtidigt kan ha den fina verkan att jag tappar ett par kilon. Funderar på om jag ska försöka med en GI-diet samtidigt, tydligen effektivt vid PCO och kan hjälpa mot graviditetsdiabetes har jag hört.

Ännu en omgång gestapuran ska också ätas, för att få de omogna äggen att släppa så att en ny cykel med ett stort fint ägg kan påbörjas.

När den cykeln kommit igång ska jag också stoppa i mig pergotime för att stimulera nästa ägglossning (eller snarare äggtillväxt tror jag).

Känner mig som ett medicinskt försöksobjekt, men vet egentligen att allt är testat och utvärderat sen länge. Gillar inte att stoppa i mig hormoner och konstiga saker. Känner mig nervös, kommer lusläsa bipacksedlarna och frossa i eventuella biverkningar, men mest är jag glad över att det finns hjälp att få.

Som bonus på hela pillertrillandet insåg jag att det är hög tid att börja stoppa i mig vitaminer och framför allt folsyra, nu är även det inhandlat.

måndag 19 februari 2007

Domen = PCO

Visste nog om det redan, har i alla fall befarat det. NU har jag det på pränt, det är PCO jag har, polycystiska ovarier tror jag det heter på svenska. Alltså äggstockar som producerar ägg, men inte hormoner som varje månad bestämmer att ett ägg ska bli moget. Går runt och bär på en massa halvmogna ägg med andra ord.

Gynekologen var kolugn som vanligt. Ingen fara sa han, vi fixar det här. De flesta med PCO klarar ändå av att bli gravida genom insemination, behövs "bara" lite hormoner och annat, och annars kommer du nog svara bra på IVF-stimuleringen.

Jaha, att jag är rädd för mediciner, läkare och annat, det hjälper mig knappast nu. Sitter här med en massa olika recept och remiss för ytterligare provsvar. Är förvirrad men väldigt glad att jag har en gynekolog som verkar veta vad han pratar om. Att han är erfaren, att han har varit med förr. Enormt glad att han inte sa - men vad intressant, det har jag aldrig sett förut (som min mamma fick höra när hon skulle föda mig...).

Blev ännu mer förvånad när han sa att det fanns möjligheter för mig att åka på insemination redan nästa cykel. Blir stressad, hade ju tänkt vänta till maj. Han sa: det är lika bra att åka så fort det ser bra ut, varför kasta bort ett bra ägg? Jag blev ställd. Tänk om jag är ute och reser då, tänk om jag inte har råd, tänk om...

Träffade min kloke lillebror efter jobbet. Han var helt på gyns sida. Kanske är dags att planera mitt liv efter vad jag vill, inte efter vad jobbet och nån eventuell karriär vill. Jag kanske måste fundera på vad som är viktigast.

Så det ska jag göra nu, fundera alltså. ÄR glad att jag fått svar, även om det blev det svar jag befarade. Är också glad att det finns nåt man kan göra. Mitt problem är inte brist på ägg, mitt problem är inte livmodern. Mitt problem är att kroppen inte klarar av att få ett ägg att mogna och släppa, mot detta finns det bot.

Konstig bonus. Gynekologen tyckte inte att det var ett dugg konstigt att jag inte klarat av att gå ned i vikt. Enligt honom hänger det ihop med mina tiltade hormoner och därmed tiltade insulinupptagning. Han hävdar att jag kommer märka stor skillnad efter att ha medicinerat ett kort tag, att kilona kommer bli mindre efterhängsna och att jag inte är en människa med ovanligt dålig karaktär, bara ovanligt dåliga hormonvärden. Gillar honom extra mycket på grund av den kommentaren.

söndag 18 februari 2007

Snart svar på hormonprover

Vet att jag tjatar om det, men nu börjar det bli så påtagligt nära. Imorgon ska jag få mina första provsvar, imorgon ska jag alltså få veta om min kropp har nån chans att bli gravid. Skitläskigt. Men skönt att det närmar sig.

Kommer inte kunna göra någon insemination förrän senare till våren/försommaren, men vill ändå veta att allt ser bra ut. Eller kanske vad de kan göra för att hjälpa till om inte allt ser bra ut. Varje konkret steg framåt är efterlängtat. Gillar inte att sväva i ovisshet.

Att försöka bli gravid kommer vara en grym prövning på mitt kontrollbehov, säkerligen nyttigt men svårt.

lördag 17 februari 2007

Socialutskottet

Har mailat alla i Socialutskottet nu, så här skrev jag.

Till dig som medlem i Socialutskottet.

Inför betänkandet angående assisterad befruktning vill jag uppmana dig att arbeta för att inkludera ensamstående kvinnor i lagstiftningen.

I Sverige idag är det möjligt för både heterosexuella och lesbiska par att få hjälp med assisterad befruktning, detta är givetvis bra. Däremot förstår jag inte varför man valde att utesluta ensamstående kvinnor när man ändrade lagen så att även lesbiska par fick tillgång till insemination och IVF.

Jag är en av alla de ensamstående kvinnor som längtar barn och som kommer att göra allt jag kan för att uppfylla min dröm om att bli mamma. Det smärtar mig att bo i ett land som väljer att diskriminera mig och därmed även mina kommande barn.

Ensamstående barnlängtande kvinnor i Sverige tvingas idag åka utomlands för att få liknande behandlingar som det svenska samhällets vård erbjuder andra grupper. Jag kan inte förstå varför man har valt att utesluta oss som grupp. Flera länder i vår omgivning, bland andra Danmark och Finland, har nyligen ändrat sin lagstiftning och därmed möjliggjort för ensamstående att få hjälp med insemination och IVF. Jag tycker att det är sorgligt att Sverige ligger efter i den här frågan.

Förbudet mot insemination/IVF för ensamstående kvinnor har också lett till att många gynekologer inte vågar hjälpa oss med fertilitetsutredningar, tester och de eventuella behandlingar som kan krävas. De upplever att utredningarna är i en gråzon där de kan bli bestraffade om de hjälper oss. Detta leder till en absurd situation där vi inte vågar nämna våra gynekologers namn högt, där vi pratar i hemlighet om vilka som kan tänkas hjälpa oss och vart man kan vända sig. Det påminner om en annan tid när svenska kvinnor tvingades åka till Polen för att få hjälp med abort.

Adoption är ett alternativ för mig; jag har därför genomgått utredning och blivit godkänd. Jag tycker att det är bra att det är tillåtet för ensamstående att få adoptera barn, men förstår inte hur jag kan vara ok som ensamstående adoptivförälder men inte som ensamstående förälder till ett kommande biologiskt barn.

Får ofta frågan hur jag tänker angående manliga förebilder till mitt barn. De manliga förebilderna finns kan jag lova, samma män som enligt socialsekreteraren skulle duga utmärkt som nätverk och stöd för mig och mitt eventuella adoptivbarn kommer att finnas i mitt liv som manliga förebilder till ett barn som blir till genom assisterad befruktning. Jag önskar att jag ska få bli gravid genom insemination på hemmaplan och slippa åka utomlands, men tills lagändringen är genomförd här är jag enormt tacksam för att våra grannländer har en mindre diskriminerande lagstiftning och att de är villiga att hjälpa till.

Vi och våra barn, som blivit till genom insemination/IVF i våra grannländer, finns och lever här och nu. När ska vi sluta diskrimineras?

XXXX i Stockholm – förhoppningsvis snart mamma

Provsvar snart

På måndag vid den här tiden kommer jag vara hos gyn och få reda på mina provsvar. Har lyckats förtränga det ganska bra, men nu vill jag verkligen veta. Är rädd för att han ska säga att det inte är nån idé, att de har hittat något som gör det omöjligt för mig att bli gravid.

Vågar ändå tro att det ska funka. Hoppas fortfarande på att bli gravid i år.

torsdag 15 februari 2007

Singlars rätt till insemination ska diskuteras i Socialutskottet

Har läst på den eminenta Femmis-listan att socialutskottet den 27 februari ska behandla motioner som handlar om assisterad befruktning, alltså insemination och IVF. Nu finns faktiskt en chans att påverka.

Skriv till ledamöterna och berätta att vi finns; berätta att det är diskriminerade att vi singlar som lever i Sverige inte får hjälp på samma sätt som andra människor får. Att det är fel att vi ska behöva åka utomlands för att få möjlighet till insemination och IVF.

Info om Socialutskottet och adresser till ledamöterna finns här:
http://www.riksdagen.se/templates/R_SubStartPage____6453.aspx

På femmisfikan idag föreslog en person att vi skulle demonstrera, mitt vänsterhjärta gillar demonstration som form för påverkan, men i det här fallet tror jag faktiskt att brev från många olika människor gör större nytta. Kanske kan göra båda delar? Jag ska försöka knåpa ihop en text och skicka till alla ledamöter i alla fall, hoppas att fler gör det. (Har sett exempel på flera bra brev på Femmislistan, men tror att det är bra om innehållet och argumenten varierar, alla har vi ju våra anledningar.)

Extra hälsning till er som var med och fikade idag, glad att jag har hittat er, klart vi kommer bli gravida! En stor mage visade väldigt tydligt att det faktiskt fungerar. Känner mig inspirerad och peppad.

onsdag 14 februari 2007

På alla hjärtans dag

är det rätt trist att vara singel. Såg flera kollegor som hade shoppat blommor och som skämtade om kommersialismen som de svalt med hull och hår. Just idag skulle jag gärna gå på det. Inte alla dagar, men just idag känns det riktigt trist och segt att vara singel.

Varför kan inte den stora kärleken komma och ringa på dörren? Har tröttnat på att leta. Får väl erkänna att jag har letat ganska uselt, inte särskilt aktivt i alla fall, men ändå.

tisdag 13 februari 2007

Ibland finns inte så mycket att skriva

Men blev glad idag när en gammal bekant från ett helt annat samanhang råkade hitta hit och berättade att hon hade Danmarksplaner. Kul med bloggar på så sätt. Mina tankar stannar inte bara hos mig och nångång då och då hamnar någon som är i samma process här. Kul.

måndag 12 februari 2007

Om hur olika svårt det kan vara

Träffade en av favvovännerna igår, träffas alldeles för sällan, för många långa mil emellan oss. Vi pratade en hel del om min barnlängtan och mina Danmarksplaner (som kanske är Finlandsplaner, vet inte än). Slogs återigen vilken skillnad det är när man är ensam och vill ha barn. Hon är mamma till en fantastisk liten kille som kom till i ett heteroförhållande för drygt sex år sen. Hon läste lite i början av bloggen och sen pratade vi länge om hur stora skillnaderna faktiskt är. Hon och dåvarande killen fick försöka ett par månader, sen kom graviditeten. Ingen frågade, ingen tyckte att det var konstigt. Behövde inte leta efter nån gyn som kunde tänkas hjälpa till, behövde inte läsa in sig på olika länders lagstiftning för att veta vart de skulle vända sig.

Utan att på nåt sätt känna mig missunnsam så är jag faktiskt avundsjuk. Just nu skulle jag vilja råka bli gravid. Det lär inte hända, men jag tycker att det är jobbigt med allt planerandet. Önskar att det bara skulle hända. Önskar att allt vore ok och att jag kommer ha tur, dras ändå till alla bloggar om alla som får kämpa för att bli gravida, alla som kämpar i femmis, alla IVF-bloggar, alla på familjelivs svårt att få barn. Dras till problemen, vet att jag skrämmer mig själv men vet inte hur jag ska göra annars.

Var oavsett fantastiskt kul att få en kväll med favvovännen, glad att du finns!

söndag 11 februari 2007

Länder och donatorer

Blev förvirrad när jag först hörde att det inte går och sen att det går att ha öppen donator vid IVF. Tycker att det är tröttsamt att det ska vara en sån djungel med regler. Hoppas på att det är sant att det går att få IVF och öppen donator i Finland. Hoppas på att politikerna i Sverige nångång kommer inse vilken felaktig och diskriminerande lagstiftning vi har här.

Har inte valt klinik än, och kommer inte göra det förrän jag har alla provsvar, men inser att jag måste skaffa mig bättre koll på hur möjligheterna egentligen ser ut. Det får bli nästa veckas mission.

Nu ska jag istället åka och hälsa på en vän i en annan landsända. Gillar när jobbresor går att kombinera med hälsa-på-vänner-resor. Ikväll blir det vin och prat, ska bli kul!

Blev förresten glad igår när de två bästa låtarna gick vidare, gillar Ark-låten mer och mer. Men vad är schlager jämfört med att snart få se Dolly på riktigt, längtar!

lördag 10 februari 2007

Öppen donator

Läste precis hos Storken flyger att man inte får ha öppen donator vid IVF. Förstår inte varför, tycker att det låter helt absurt. Om det nu är möjligt att få tillgång till en öppen donator vid insemination, varför ska man då inte få använda samma spermier till IVF? Öppen donator betyder att barnet har rätt att få reda på namn och en del andra uppgifter om donatorn när barnet är tillräckligt gammalt. Mamman har inte tillgång till uppgifterna.

Har ganska nyligen bestämt mig för att jag vill använda mig av en öppen donator vid mina inseminationer. Har också funderat på att gå på IVF direkt, eftersom jag misstänker att något kommer vara galet med mina hormoner och konstiga menscykler.

För egen del bryr jag mig inte om vem donatorn är, men när det finns möjlighet att välja en donator som barnet kan ta kontakt med i vuxen ålder så känns det dumt att välja bort den möjligheten. Nu verkar det alltså som att jag gör det, väljer bort möjligheten alltså, om jag väljer IVF. (Läste om och måste påpeka att jag faktiskt bryr mig om donatorn, är glad att det finns de som vill ställa upp och hjälpa till. Menar snarare att det för mig inte är viktigt VEM han är, han har inte gjort det för att bli pappa, det är inte någon jag ska ha en kärleksrelation med, det är någon som hjälper till och för det är jag tacksam.)

Blir så frustrerad över denna djungel av regler och förbud. Jag vill att Sverige ska tillåta mig att bli inseminerad och om så behövs få hjälp med IVF, vill slippa bli diskriminerad av det land jag lever i. Jag vill få möjlighet att välja en öppen donator till mitt barn. Jag vill inte bli diskriminerad av mitt land eller mina grannländer (eller några adoptionsländer) för att jag vill bli mamma.

fredag 9 februari 2007

Kinaresor

Tänkte länge att jag skulle adoptera. Nu känns det bra med att försöka bli gravid men står kvar i köerna och hoppas fortfarande att det kanske blir av. Lagom till att Kina nu har stängt för singeladoption kommer jag åka till Kina i jobbet. Känns konstigt. När jag tog jobbet som innehåller Kinaresor visste jag inte att det skulle bli tvärkört från Kina, även om jag redan då hade börjat fundera på att försöka biovägen först.

Har varit arg och ledsen sen Kinaadoptionerna stoppades. Inte för att det handlar om just Kina utan för att det gör att det kommer ta så mycket längre tid för alla singlar som väntar. Kan på sätt och vis förstå att det är lätt att välja bort singlar om man vill minska antalet adoptionssökande, och de väljer bort en hel del andra också. Vill inte ta mig rätten att säga att jag tycker att de gör fel, de har all rätt att bestämma sina regler. Men ledsen blir jag ändå. Själv var jag mest inställd på Etiopien eller Indien. Vet inte riktigt varför.

Absurt att det är just Kina jag kommer åka till nu. Landet som inte vill ha mig som förälder. Undrar hur det kommer kännas. Undrar om det kommer finnas adoptivfamiljer på planet. Har inte insett det tidigare, men jag tror att det kommer kännas jobbigt.

Det är förresten inte bara Kina som inte vill att jag ska bli förälder. Sverige tillåter fortfarande inte insemination eller IVF för singlar. Vi måste åka utomlands. Absurt. Inget lär hända nu när vi har en kristdemokrat som socialminister, men tror inte att det hade gjort nån skillnad med andra politiker heller. Sossarna hade många år på sig att ändra reglerna, de gjorde nada. Känner mig sviken.

torsdag 8 februari 2007

OT - grannar, död och barnprat

Hade ett grannpar som jag verkligen gillade. Var nervös att som singel flytta in i stora villaområdet. Hade tur, mina enda tomtgrannar råkade vara väldigt bra personer, trevliga, visserligen rätt nyfikna men riktigt bra människor.

Nu har jag fått veta att mannen är död. Kvinnan är nu änka för andra gången i sitt liv, hon är inte ens 60 än, det var inte hennes man heller. Visste att han vara döende, blev därför inte förvånad när hon berättade att han dött. Blev ledsen och sorgsen.

Ville först inte berätta om mina barnplaner för dem även om vi sågs och träffades en hel del, men berättade när jag visste att soc skulle göra hembesök. Kändes enklare att de skulle veta än att de skulle fundera. Har stött på få människor som har varit så positiva och peppande. Är glad att jag berättade för honom. Är glad att jag fick se hans ansikte lysa upp, vi pratade om att spela fotboll med barnet, plocka hallon, odla tomater och andra vardagsbestyr. Han kommer inte vara med, men hans glädje och stöd kommer finnas kvar hos mig.

Fantastiskt hur människor man bara råkar hamna i samma sammanhang som kan komma att betyda så mycket så snabbt. Vi hann vara grannar i knappt tre år. Kommer sakna honom mer än jag trodde. Är glad för att ha fått lära känna honom. Är glad för att kvinnan fortfarande finns. Grannkvinnan som redan planerar/drömmer om när hon ska få hjälpa mig att hämta på dagis. Att planera för ett barn som jag inte ens riktigt vågar drömma om kommer komma, det tycker jag är fint. Åtminstone när det görs på rätt sätt.

Otur!

Ringde för att boka tid för kontraströntgen idag. Har surfat runt och läst att vissa tycker att det gör jätteont, så självklart hade jag hunnit noja upp mig rejält som vanligt. Nojade för helt fel sak. De har STÄNGT i tre veckor för ombyggnad och det verkar knappt finnas några andra som gör det i hela sthlm. Sjukt!

Nu kommer det alltså gå en hel cykel till innan jag vet om äggledare och livmoder ser ut som de ska och har fin passage och allt annat. Frustrerande!

Ringde då för att boka tid hos gyn så att jag kan få svar på hormonproverna. Då ska de självklart ha semester den veckan som mina provsvar blir klara. Ännu mer frustrerande. Har fått en tid om 11 dagar, den 19 februari. Känns som en evighet dit. Vill veta nu.

onsdag 7 februari 2007

Jobb och barnlängtan

Funderar på hur jag ska tänka om jobb och barnlängtan. Vill ju att allt ska funka, vill bli gravid och vill vara hemma ganska länge. Men samtidigt vill jag ha ett bra och kul jobb som ger en bra lön. Bra lön känns faktiskt extra viktigt när jag vet att jag kommer vara ensam förälder.

Fick frågan om jag ville ha en annan roll med större ansvar och mer betalt efter årsskiftet, alltså om nästan ett år. Svårt att tänka så långt bort, men självklart sa jag ja. Ska jag jobba då så vill jag ju ha ett bra jobb. Pratade med vännen som inte vill ha barn och hon undrade om jag inte tycker att jag är oärlig mot dem. Jag blev först helt frågande och sa nej, det är ju så långt bort. Kan jag säga upp mig på tre månader kan det ju inte vara fel att tacka ja till ett jobberbjudande som är så långt bort. Att jag har sagt att jag är intresserad och att vi nu jobbar för att det ska bli så betyder ju inte att jag har skrivit på en livstidsanställning där jag säger att jag aldrig kommer sluta, aldrig kommer bli sjuk och aldrig kommer bli gravid/vara mammaledig.

Men nu när jag tänker på det så funderar jag på om jag tycker att det är så enkelt. Är det ok av mig att säga ja till nåt som jag tror (och hoppas) kommer komma helt fel i tiden? Kanske inte. Men samtidigt känns det som att det vore oerhört korkat av mig att inte säga ja, jag vet ju inte om jag kommer bli gravid och vet inte hur lång tid det kommer ta. Kan inte låta hela livet och den sk karriären stanna när jag inte vet.

Har bestämt mig för att jag tycker att det känns helt ok. Finns ingen anledning att berätta något, tror inte att andra gör det. Men det känns lite konstigt när jag och kollegan pratar om det samtidigt som jag funderar på vilken månad jag kan åka till Danmark första gången. Är ganska säker på att jag inte skulle fått frågan om jag hade berättat att jag planerar att bli gravid, på samma sätt som jag inte hade fått det jobb jag har nu om jag hade berättat då att jag precis hade fått ett adoptionsmedgivande och hoppades att jag inom överskådlig tid skulle få barn.

Jag tror att vi singlar som vill ha barn och som får barn är lite läskiga för vissa arbetsgivare. Finns ingen att dela föräldraledigheten med. Kanske blir mer vab eftersom det kanske inte finns nån annan osv. Klart det skrämmer en arbetsgivare. Förhoppningsvis inte alla, men i min grymt gubbdominerade bransch så är jag helt säker på att det skrämmer, gör att man inte blir tillfrågad.

Några få av mina kollegor vet att jag vill ha barn, att jag planerar barn, några om adoptionsmedgivandet och väldigt få om Danmarksplanerna. Måste ha några att prata med även där. Vissa har jag jobbat med i olika omgånar och de är mer som privata kompisar än som kollegor. Borde tigit, jag vet. Men då hade jag inte stått ut.

Kommer fortsätta vara supersingeln som inte pratar om barn på jobbet ett bra tag till, tänker inte låta dem hoppa över mig för att de tror att jag kommer vara borta mycket. Att jag hoppas vara gravid inom ett år har helt enkelt inte de höga cheferna på mitt jobb med att göra. De lär ju märka det när magen växer, men jag ser ingen anledning att prata med dem om det innan.

(Om någon kär kollega skulle råka läsa det här så håll tyst! Men det vet jag att ni gör.)

tisdag 6 februari 2007

Liv som inte går att planera

Höll på att göra en riktigt korkad grej. Visste att jag kunde testa idag och imorgon. Kändes kallt och jobbigt att ta mig ut i snålblåsten idag och var inne på att skjuta på testandet till imorgon. Bestämde mig som tur var att det var lika bra att få det gjort.

Grymt glad för det nu. I eftermiddag blev jag ombedd att åka till Gbg över dagen imorgon, hade varit svårt att förklara att jag inte kunde, hade absolut inte klarat av att åka och därmed förstöra en hel månads testperiod. Kan inte planera mina egna arbetsdagar just nu. Vet att det kommer bli bättre när jag kommit in i jobbet, men just nu får jag leva med korta och längre oplanerade resor. Gillar det på sätt och vis, men det passar verkligen dåligt med att genomgå en fertilitetsutredning och att vilja bli med barn genom insemination i Danmark.

Så nu ska jag försöka få till det så att jag kan styra min tid bättre, samtidigt är jag glad över att jag redan är inställd på att det inte är nån idé att satsa på insemination tidigare är i maj. Kanske april om allt går min väg. Vågar inte tänka på ett negativt besked från gyn. Funderar på vad som skulle kunna vara fel på mig som gjorde att det inte fanns någon chans. Hittills vet jag att jag har en livmoder med ok utseende och att jag producerar ägg. Mycket annat som ska funka men känns som en hyfsad början. Vill och hoppas.

Tre små provrör rött blod

Idag var det äntligen testdag. Gillar allt som är konkret i denna osäkra väntan på besked. Smet iväg tidigt och sa till en kollega att jag skulle käka lunch med en kompis. Var beredd på att få vänta ett bra tag och blev förvånad när jag var enda personen där inne. En kvinna tittade på remissen, stack en nål i mig och vips så låg tre små provrör fyllda med väldigt rött blod i en liten vagga och vändes sakta uppåt och nedåt. Inom en vecka ska provsvaren vara skickade till min gynekolog.

Ska ringa och boka tid för kontraströntgen och ringa och prata med gyn imorgon. Känns skönt att något händer. Känns läskigt att vara i händerna på läkare, borde kanske kännas tryggt men jag vill helst slippa stoppa i mig en massa konstiga piller. Är ändå glad att det finns piller som kan hjälpa till. Undrar vad det är jag kommer behöva. Vet att något är fel, annars borde mensen varit regelbunden. Det är den inte.

söndag 4 februari 2007

Snart prover

På tisdag ska jag ta de första hormonproverna. Vet inte hur lång tid det tar innan man får svar, men hoppas på att det kommer gå hyfsat fort. Vill veta nu. Vet att jag tjatar och att jag har skrivit det tidigare, men jag tycker att det är skitjobbigt att sitta här och fundera på när jag kan åka till Danmark samtidigt som jag inte vet om allt är som det ska. Inte för att det är självklart att det funkar då heller.

Försöker tänka och tro att det kommer gå bra, att för de flesta så blir det ju barn till slut, kommer inte ge upp innan jag ens har börjat. Är tyvärr inget bra på att tro och hoppas, behöver veta. Vill veta.

Barnen har åkt

Ett intensivt dygn senare. Det är kul att ha barn på beök, men skönt när de åker också. Mysigt och roligt har vi haft det i alla fall. Hunnit baka, åka stjärtlapp och försökt göra snöänglar på skaren (gick inget vidare), läsa böcker, spela spel, sett hemska barnprogram och en massa annat som jag aldrig gör i vanliga fall. Katterna har hållit sig i källaren och 8-åringen har varit på ständig kattjakt. Så fort hon stängde ytterdörren kom de tillbaka upp och blev sina vanliga sociala jag. Lite synd att de verkligen inte gillar barn. Lika bra att de vänjer sig, en dag SKA det bo barn här i lilla huset.

Mensen kom till slut så nu kan jag planera in testerna, kontraströntgen och alla annat. Vill komma igång men vågar inte boka journalsamtal innan jag vet att allt är ok, vill inte ta ut nåt i förskott.

lördag 3 februari 2007

Snart invaderas lilla huset av lånade barn

Snart kommer mina favoritbarn och invaderar huset. Lånar en åttaåring och en tioåring över helgen. Kul. Men just nu känns det lite som lugnet före stormen. Är ovan vid ljudnivån och tempot, har bott ensam länge. Mest ovana är katterna, de brukar inte direkt uppskatta besöken.

Men det ska bli kul att få rå om dem ett tag. 10-åringen berättade på telefon att han hade lärt sig att åka stjärtlapp stående, ville lära mig med. Får se hur det går, som tur är är backen liten...
Ikväll blir det melodifestival och tacos. Känns bra.

fredag 2 februari 2007

Väntar

Inte skrivit på ett tag, mest på grund av att jag bara väntar. Väntar på att mensen ska komma, borde vara här vilken dag som helst. Väntar på att jag ska få ta alla testerna, på att jag ska få min dom. Vill veta att allt är bra, kommer vara orolig tills jag vet.

Har ätit de sista Gestapurantabletterna. Kände inte av några av alla biverkningarna förutom att jag har varit trött, men de beror nog mer på en vanlig seg förkylning.

Bra artikelserie finns här. Stort tack till er som ställde upp i intervjuerna, modigt och viktigt!

Ikväll blir det femmisträff igen, ser fram emot att träffa er andra och få prata om allt.