lördag 30 juni 2007

Mailat kliniken, deppardag mm

Trots att mensen inte kommit än känner jag att hoppet är helt ute. Slutar med progesteronet eftersom det är det som gör att mensen försenas.

Mailade kliniken nu för att meddela att inseminationen gick åt helvete igen, för att förvarna om att jag vill komma dit snart för nästa försök och för att boka ett IVF-samtal. Frågade kliniken om det finns något annat jag kan göra för att öka mina chanser, får se vad de svarar.

Idag tänker jag ha en deppardag, kommer röka, kommer dricka vin och kommer fundera på hur snabbt framåt jag vill gå. Många andra som deppar i dagarna nu, lider med bloggsystrarna som också har fått brutala negativa besked i form av mensfloder. Läntansunge och Tinsel, tänker på er. Livet är jävligt orättvist. Stor kram!

fredag 29 juni 2007

Är inte gravid

Trodde det knappast heller, men testade ändå nu på morgonen eftersom idag skulle vara självaste testardagen enligt dr Gyn. Blev så klart minus. Tröttsamt men väntat.

Läskiga läskiga IVF - here I come.

torsdag 28 juni 2007

IVF-tankarna mognar sakta

Imorgon är enl min gyn the very testday... Har testat så mycket den här veckan så jag är helt säker på att det blir minus imorgon också. Fast just idag har jag faktiskt lyckats undvika testerna. Testberoende har jag ändå blivit, har tre olika sorter hemma inför morgondagensminusövning.

Har pausat lite härifrån och funderat IVF på riktigt under veckan.

Tankarna börjar mogna, IVF känns skitläskigt men inte längre pga sprutor och hormoner. Jag är mest rädd för vad jag ska göra om det inte heller funkar, känns så definitivt på nåt sätt. Samtidigt som det ju är större chanser att lyckas. Kan inte börja med IVF-försök förrän en bit efter semestern, min gynekolog tar långledigt över sommaren och jag känner mig tryggast med honom. Han har ändå varit med länge och hjälp många få barn.

Har levt onyttigt nu under mina senaste väntansperioder och ska försöka göra ett riktigt försök att tappa några fler kilo. Planen nu ser alltså ut som:
  • antagligen en insemination till under sommaren, om det blir juli eller augusti beror på hur mitt jobbresande går att passa ihop med ÄL och annat.
  • IVF-snack med min gynekolog så fort han behagar komma tillbaka från semestern.
  • Inledande IVF-snack med läkaren på kliniken vid nästa insemination.

Helst vill jag bli runt tio kg mindre innan IVF-försöken kommer igång. Kanske inte akut fet men defintivt överviktig och det skulle absolut inte skada.

måndag 25 juni 2007

Testerna vill inte som jag vill

Tröttnat på minus nu, skit skit skit är det. Det hjälper inte att käre gynekologen tycker att det är för tidigt att testa, nu har det gått två veckor sen inseminationen och då tycker jag att det kunde vara dags att få se ett plus som omväxling.

Insåg att det var rätt meningslöst att testa med tester jag inte litar på, gick till apoteket och köpte CB digital. När jag kom hem läste jag på FL att CB digital är mindre känslig än vanliga CB. Faan. Med enorm massa viljekraft kunde man skymta en skugga på stickan som plockades ur digitalpaketet, men den skriker knappast plus, snarare hånler den och tycker att jag är korkad som vägrar inse att det inte blir nåt den här gången heller.

Mailade kliniken och de tycker att jag ska testa IVF istället. Vet inte, skulle ju inte bli så här. Jag skulle ha nybörjartur. Det hade jag inte. Verkar inte ha nån tur alls.

söndag 24 juni 2007

Märklig googling

Såg att någon hade hittat till min blogg genom en rätt märklig googling jag gjorde grannkvinnan gravid. Undrar vad jag kan ha skrivit som gjorde att google tyckte att min blogg var ett rimligt sökresultat. Min grannkvinna är nästan 60 år, farmor och änka, tror inte att hon vill ha fler barn. Undrar om personen som googlade blev besviken när det bara fanns en massa minusgnäll på bloggen.

För övrigt inget nytt på graviditetsfronten, hoppet minskar. Normal BIM borde vara på tisdag, men progesterontestdagen är senare av någon konstig anledning. Sex dagar kvar till officiell testdag och ingen mens, antar att det är för tidigt att ge upp helt trots allt.

lördag 23 juni 2007

Billiga tester och tidiga minus

Har så klart inte kunnat hålla mig från testträsket även om jag är fullt medveten om att det är för tidigt. Borde vänta till måndag eller tisdag åtminstone, min gynekolog tycker att jag pga progesteronet borde vänta ända till fredag. Vänta är en sak jag är dålig på. Har alltså beställt hem en hög billiga tester. Billiga tester har jag hört mest negativt om, men billiga är de i alla fall. Har hört flera som testat minus med dem och sen plus med clearblue eller liknande.

Nu testar jag alltså för tidigt med tester jag inte litar på och får så klart fula minus. Eftersom det är just för tidigt och eftersom testerna inte är kända för att vara särskilt bra ens när det inte är för tidigt tar jag mina fula minus med ro. Särskilt som jag absolut inte väntar mig ett plus den här gången ens om jag testar på rätt dag med ett bra test. Men så länge mensen håller sig borta finns det en chans.

Magen är konstig, brösten är ömma, det känns som när mensen är på väg, men känner inget annat. Hoppet finns, men stort är det inte.

fredag 22 juni 2007

Långtråkig väntan

De två veckorna mellan insemination och ev testfest eller mensdepp är oändligt långa. Trist att vänta när allt känns uppgivet, tankarna om att det kanske aldrig kommer kunna funka kommer allt oftare.

Hoppas samtidigt som jag inte vågar hoppas. Tänker som några har skrivit i kommentarerna, förut har jag känt en massa och inte varit gravid, kanske kanske kanske kan det omvända gälla nu, inga symtom = gravid? Känns som ett väldigt svagt halmstrå, men ändå ett litet hopp.

Planen om negativt är fortfarande ett försök till i sommar och annars IVF till hösten. Hoppas slippa IVF, vill vara gravid nu, trött på att försöka, kämpa och vänta.

Åker ut till en sommarstuga ute på landet för att fira midsommar med fina vänner som vet om att jag försöker. Känns bra.

onsdag 20 juni 2007

Inte mycket händer

Det händer inte så mycket. Jag väntar, skulle vilja skriva om en massa symtom men jag har inte några känningar den här gången, vet inte ens om det är bra eller dåligt egentligen.

Var ute med jobbet nyss och berättade för två av favoriterna att mitt deltida ickerökande/ickedrickande handlar om att jag vill ha barn. Sa inget om att jag redan försäker utan vi pratade rent allmänt om barn/inte barn, jobb, förhållanden osv. Båda vet att jag är singel och lesbisk men ingen av dem kom sig för att fråga om hur det hela skulle ske. Har bjudit hem dem till nästnästa vecka, då är jag antingen gravid eller vindrickande, får se hur diskussionen fortsätter då.

måndag 18 juni 2007

Känner inte ett skit om jag inte anstränger mig

Undrar hur mycket av förra omgångens skengraviditet som satt i huvudet och hur mycket som var hormoner. Nu, när jag faktiskt är rätt säker på att det inte blev något så känner jag mycket mindre. Känner helt enkelt inte ett skit om jag inte anstränger mig.

Men om jag anstränger mig och känner efter så visst drar det lite i livmodern, visst ömmar brösten, visst har jag känt av höger äggledare (äggblåsan satt på höger äggstock). Hur ska jag kunna veta vad som är sant, vad som är inbillning och vad som är falskt-sant alltså hormonframkallat utan att vara riktiga graviditetshormoner. Blir galen.

Det finns ett enkelt svar, vänta och se. Eller ännu värre: känn inte efter så mycket utan testa på testdagen, testa inte innan för då blir du bara besviken i onödan. Hur jävla enkelt är det?

Idag fick jag hem 21 st gravtester från billigatester.se, kostade bara en dryg hundring och fort gick det. Tror jag beställde dem i lördags. Till helgen blir det testfest eller testdepp.

lördag 16 juni 2007

Plan framåt + femmisträff

Vet inte varför men tror inte så mycket på försöket jag gjorde i måndags. Kanske för att jag inte vågar hoppas på samma sätt den här gången, kanske för att jag gjort mina tre försök så snabbt att känslorna inte hunnit med. Tre hormonstimulerade försök på tre månader är nog ganska mycket på kort tid.

Funderar på hur jag ska göra nu. Så här ser planen ut just för tillfället.
Om minus på juniförsöket:
Juliförsök och kanske ett augustiförsök med insemination på Nordica i Köpenhamn.

Om fortfarande minus, lååång diskussion med Dr Gyn och med kliniken om det finns något annat jag kan testa, något oupptäckt fel på mig som gör att det inte funkar.
Om inget vettigt svar på varför det gått åt helvete, IVF till hösten antagligen på Nordica.

Kliniken tycker att det är bättre att gå vidare till IVF än att fortsätta med inseminationer om man inte har lyckats efter tre försök. Undrar lite om det inte mest är för att de tjänar mer pengar på IVF, men tror ändå att det ligger lite vett i deras argumentation. IVF är väldigt mycket dyrare och innebär mer hormoner för kvinnan som ska gå igenom det, men å andra sidan så är det rejält mycket större chanser att bli gravid.

Var på femmisträff på landet igår kväll. Grillade, pratade och hade det hur bra som helst. Tio starka kvinnor med olika bakgrund och olika anledningar till att tycka att nu är det dags. Minst två gravida, det ger hopp.

Hoppas bara att fler av oss kommer få se ett plus på de berömda stickorna snart. Det är jobbigt att försöka utan att veta om det nånsin kommer gå bra eller inte. Grymt skönt att inte vara helt ensam i denna konstiga värld. Tack för igår allihop!

fredag 15 juni 2007

Skevgravid = felstavning = bra ord?

Fingrarna slant när jag satt och skrev igår, råkade hitta ett nytt ord som jag tror bättre beskriver min tillvaro just nu.

Gravid är jag tyvärr långt ifrån att vara och skengravid funkar bara vissa delar av cykeln, när man verkligen kan tro att något är på gång att hända.

Men skevgravid blir nåt annat, det tror jag att jag har varit ända sen jag började försöka. Under hela processen med adoptionsutredning, stå i adoptionsköerna, att våga sig till gyn, ta alla tester, journalsamtal och mina första inseminationer, allt har liksom varit en del i samma sak; att jag vill ha barn. Slutmålet finns där så tydligt, men vägen dit känns grymt lång krokig och ganska skev helt enkelt.

torsdag 14 juni 2007

Anonym/privat/hemlig

Har senaste dagarna läst flera inlägg på olika bloggar om att vara anonym eller inte. Kunde inte låta bli att fundera vidare. Jag är inte anonym, ibland ångrar jag att jag inte är det.

Det är helt och hållet mitt eget fel, jag har lämnat ut bloggadressen till en del av mina vänner, länkat hit från andra siter jag är aktiv på osv. Helt öppen med bloggen är jag visserligen inte heller, skriver till exempel inga namn här, ingen kan söka på mitt namn och hitta hit. Ibland funderar jag på om bristen på anonymitet gör att jag censurerar mig, tror inte riktigt det. Fast det har hänt att jag efteråt ångrat att jag har gett ut adressen. Det känns för privat ibland. En del får veta saker som jag inte tycker att de är nära nog att veta.

På nåt sätt så känns det inte alls jobbigt att människor jag aldrig har träffat läser, inte heller när de nära vännerna läser. Det är de som är nånstans mitt emellan som kan kännas svåra. Inte ens alla dem, beror nog helt enkelt på hur jag känner dem och vilken relation vi har.

Det känns lite tveeggat, jag vill kunna skriva utan att ta hänsyn till vem som läser, samtidigt tycker jag att det är kul att en del av mina vänner läser.

En vän frågade hur jag kunde lämna ut mig så mycket. Tycker nog inte att jag egentligen lämnar ut mig. Skriver om en väldigt viktig, men smal, del av mitt liv; min vilja att ha barn. Resten av mitt liv hanterar jag utanför bloggen, det hör liksom inte hemma här.

Har ibland funderat på att bli anonym, flytta bloggen till en annan adress, men då skulle jag sakna er som har hittat hit. Är nog för lat för det, blir bara krångligt. Trivs i min halvöppna bloggvärld.

En sak har jag tänkt på, mina närmsta vänner kommenterar sällan. De mailar, ringer eller tar upp något från bloggen när vi ses. Absolut inget problem, kanske till och med funkar bättre när man vill prata på riktigt. Vill bara påpeka att det inte är farligt att skriva nåt här heller.

Börjar bli en del läsare nu, och nyfiken som jag är undrar jag så klart vilka ni är, så ni som känner mig (och andra också så klart) får gärna ge er tillkänna.

På radion sa de just att man borde äta mycket jordgubbar om man vill bli gravid, såna råd gillar jag.

onsdag 13 juni 2007

Skengraviditet, jomenvisst, here I come

På den tredje dagen kom skengraviditeten/hypokondrin/fantasin/ångesten/hoppet och allt det andra. Vet inte vad som egentligen skulle kommit på den tredje dagen, vet bara att jag inte kommer få vila och nöjt titta ner på min skapelse den sjunde dagen. Det lär dröja långt mycket längre tills den dagen kommer.

VET att ägget omöjligt har fäst än. Trots det växer brösten. Livmodern molar och drar. Höger äggledare, den som borde fångat upp ägget, gör sig påmind på ett ovanligt sätt. Det vanliga sättet är att jag inte känner att den finns, nu behöver inte ens tankarna vandra ner till den, den gör sig hörd ändå, tydligt men inte ont på något vis.

Drömmer, filosoferar och är usel på att koncentrera mig på jobbet. Helt ointresserad av vad vi gör där om ett år, då ska jag istället vara hemma och vara mammaledig med underverket.

Lite bättre idag

Känns av nån anledning lite bättre idag. Vill inte döma ut det här försöket än. Drömde konstigt men jag har bestämt att det var positivt konstiga tecken, drömde i alla fall om liv. Nångång ska det funka, och teoretiskt skulle det kunna vara den här gången lika gärna som någon annan gång.

På femmislistan plussas det för fullt just nu, och på bloggarna jag läser har det kommit tre nya barn till världen, stort och magiskt.

Sparar ändå en lucka i semestern så att det finns plats för ett juliförsök, man vet aldrig.

tisdag 12 juni 2007

Allt är samma sak

Fick för mig att jag skulle börja sätta etiketter på inläggen. Insåg snabbt att det var en hopplös och deprimerande uppgift. Alla handlar om samma sak, går visserligen runt cykliskt men ändå, samma sak om och om igen.

Efter en snabb skumläsning av senaste inläggen har jag insett att jag skriver om hopp (som minskar), hormoner, gynekologbesök, kliniker, insemination, IVF-funderingar, väntan & längtan och gravtest, gnäll inför och vid fula minus. Sen börjar det om igen. Helt meningslöst. Blir nog inga etiketter.

Glad att det finns några som orkar läsa, själv blir jag bara deprimerad och trött på mig själv just nu. Ska gå och shoppa mat istället.

Kort livslängd

Insåg precis av att alla spermierna är döda nu om inte någon av dem lyckades hitta till ägget i tid och i så fall lever vidare i ny form. De frusna små klarar sig bara ca 24 timmar, nu har det gått 32-33 timmar. Nyfiken och skeptisk, men hoppas att något positivt hann hända.

måndag 11 juni 2007

Nu börjar det

Egentligen började det redan innan jag åkte till kliniken. Kände skengraviditeten komma när de Ovitrelle-stinna äggstockarna meddelade att de fanns och jobbade för högvarv. Nu när jag vet att det finns 20 miljoner pigga spermier som kämpar så blir det värre. Känner att livmodern krampar vilket jag vet beror på inseminationen, vet också att det inte betyder ett skit.

Men eftersom jag känner det så kan jag inte låta bli att tänka att kanske kanske. Kanske har ägget hittat sin spermie nu. Antagligen inte, men ändå kanske. De närmsta två veckorna kommer bli olidliga.

På väg tillbaka igen

Sitter på tåget på väg hem igen. Har även denna gång med mig 20 miljoner danska små spermier. Hoppet finns inte riktigt där. Har svårt att tro att något ska bli annorlunda nu jämfört med mina två tidigare försök. Men försöka måste jag ju.

Frågade min gynekolog som är gammal fertilitetsexpert och IVF-läkare om det inte var bättre att jag kör på IVF istället. Han tyckte att jag gott kunde testa med insemination ett par gånger till. Frågade på kliniken vad de tyckte och de sa att de tycker att man max ska göra tre inseminationsförsök. Har det inte funkat då så är det bättre att gå vidare till IVF. Fast kliniken är en IVF-klinik och tjänar mer pengar på att man byter, så deras svar känns inte helt tryggt. Har ju hört talas om dem som lyckas först på 5-6:e försöket, till och med på 9:de och 13:e försöket. Några 13 inseminationer blir det nog inte för mig, men några till kommer jag göra om inte det här mot all förmodan blir något.

Tycker att det här är tillräckligt jobbigt, vill helst inte behöva göra fulla IVF-svängen med ännu mer hormoner, gynbesök osv. Tycker att det är skitsvårt att få ihop det här och samtidigt ha ett liv. Har bara gjort min tredje vända idag, kanske för tidigt att gnälla. Det kan ju fungera. Det vore fantastiskt om det gjorde det, men jag tvivlar.

söndag 10 juni 2007

Tredje gången gillt + artikel i Sydsvenskan

Imorgon är det dags igen. Hoppet ligger inte direkt på topp, har så svårt att tro att det någon gång kommer bli en graviditet av mina försök. Känns så långt ifrån en graviditet man kan komma. Sterilt med sprutor och piller, resor och kliniker.

Men ändå hoppas jag så klart. När jag tog ägglossningssprutan i natt var det trots allt ett steg på vägen. Ett ägg som kan befruktas, som kan träffa de danska spermierna i morgon. Ett ägg som kan förvandlas till ett embryo som växer. Magiskt och overkligt.

En av Femmisarna är intervjuad i Sydsvenskan idag, tack för att du ställde upp! Jag tror att artiklar som den här hjälper till och får fler att förstå att man kan bli mamma på det här sättet, att vi och våra barn finns och att vi inte är särskilt konstiga. Någon gång måste de svenska reglerna ändras.

lördag 9 juni 2007

Femmisfrukost i köpenhamn

Har fått veta att jag inte kommer vara den enda femmisen på nattåget till Köpenhamn imorgon natt. Nu har vi bokat in en snabbisfrukostträff därborta i landet som väljer att hjälpa oss. Nice. Märklig värld det här, märklig process, grymt skönt att inte vara helt ensam.

50-årsmiddag och kollegor med barnprat

Nyss hemkommen efter en av mina favvokollegors 50-årsbjudning. Trevligt och gott på alla sätt, MEN just nu finns det alltid ett men.

Många av mina kollegor var bjudna och nästan alla har småbarn. Mycket snack om barn hit och dit, sovande och ickesovande, amning, nattning, barnpassning och äktenskapliga problem (hos andra så klart...). Insåg efter ett tag att jag hade suttit tyst i säkert 20 minuter. Det är inte likt mig. Ville inte säga nåt som kunde avslöja mig, kunde inte delta i samtalet. De två som även är mina vänner privat såg det på mig, de andra kunde nog inte ana något mer än att de tänkte att jobbets singelflata nog var ganska ointresserad av deras barntjat. Problemet är att jag både är intresserad och ointresserad, känner mig utanför och i en helt annan värld. Beror nog delvis på bilden jag har byggt upp om mig själv.

Trött på mig själv och vad jag delar med mig av mig själv till kollegor och andra halvytliga bekantskaper, kanske för att jag inte orkar/vågar släppa in helt. Hela jag är avundsjuk samtidigt som jag inte vill ha deras liv. Jag vill ha mitt liv men + ett barn, inte någon annans ungar, inte någon annans liv. Mitt liv + ett barn. Mitt liv, förändrat i grunden av en ny människas liv.

För övrigt är jag en sportnörd som tycker att det är grymt sorgligt att speedwayen tog ett liv idag. En sport jag gillar. En ung människa körde ihjäl sig. Det har varit på gång länge. Nu har det hänt. Man har vetat länge att bättre säkerhet behövs. Undrar om säkerhetsdiskussionen kommer på riktigt nu eller om fler ska behöva dö.

torsdag 7 juni 2007

Billig resa och slipper ta semester

Surfat runt lite och har hittat billigaste resan fram och tillbaka hittills, nattåg ner och vanligt tåg hem för en tusenlapp. Måste visserligen betala några kronor för att komma över bron också, men ändå, känns som ett kap...

När jag satt och kollade tiderna insåg jag att jag faktiskt kan åka tåg fram och tillbaka nästan helt utanför arbetstid (usel mobiltäckning på X2000 gör att jag inte riktigt kan hävda att jag jobbar och samtidigt åker tåg privat, måste kunna maila och ringa åtminstone).

Kommer till Malmö före 7 på morgonen, snabb sväng till Köpenhamn mitt på förmiddagen och resten av tiden på nåt mobil- och surfvänligt ställe gör att jag kan vara där helt utan dåligt samvete. Blir en lång dag, men känns som att det kommer funka.

Grymt glad att jag bytte jobb i vintras. Hade varit svårare att få ihop på mitt gamla ställe.

Måndag blir det

Lyckas aldrig få min kropp att pricka in helgerna, måndag säger både Dr Gyn och kliniken och då får jag väl lita på dem. Nattåget är bokat, mailat om tid med kliniken så nu är jag på gång igen. Känns bra även om söndag hade varit enklare.

onsdag 6 juni 2007

Hoppet kommer tillbaka

Imorgon ska jag få höra av gynekologen vilken dag jag ska åka för nästa insemination. Hoppas på att han säger till helgen, men tror snarare att det blir måndag eller tisdag. Hoppet börjar komma tillbaka, inte så intensivt, mer som ett pirrande att kanske kanske nångång kan det funka.

Tänkte fråga både honom och kliniken om det verkligen är värt att göra så många fler inseminationsförsök, kanske är bättre att gå direkt på IVF. Men jag ska försöka att inte döma ut det här försöket innan det ens har påbörjats.

Vill vara gravid och planera var jag ska ha sandlådan och hur jag ska få katterna att inte tro att den är deras. Vill inte sitta här och fundera på vad jag ska göra om det aldrig funkar.

Skattepengar till ytterligare försök

Såg till min glädje att skatteåterbäringen hade trillat in på kontot igår. Räcker till tre extra försök, nice!

Fast mest hoppas jag att försöket nästa vecka blir det sista och att jag kan få köpa annat för pengar. Barnvagn ska vara dyrt har jag hört.

söndag 3 juni 2007

Vikt och graviditetsönskan

Jag väger för mycket. Det har jag gjort länge, åtminstone de senaste 10 åren. Funderar på hur mycket det spelar in, hur mycket jag kan skylla mina misslyckanden på det. Tror att det hjälper att gå ner i vikt, på samma sätt som jag tror att överdrivet intag av nikotin, koffein och alkohol försvårar för en att bli gravid. Det svåra är att veta hur hälsosam man ska behöva vara. Helt utan kaffe överlever jag inte.

BMI är väl ingen fantastiskt vetenskap, men det enda mått jag känner till som man enkelt kan räkna ut hemma. Normalviktig är mellan 20-25 som jag har förstått. Inte ofta jag verkligen eftersträvar att vara normal, men nu ska jag försöka. Har gått från BMI 28,7 till 27,4 de senaste två månaderna. Ingen grym eller särskilt snabb nedgång, men åtminstone på väg åt rätt håll.

Sen mitt minus i förra veckan har jag varit farligt onyttig, så nu har det säkert vänt uppåt igen. Ska försöka göra som Kantarellkisse och kämpa lite med det. Omöjligt ska det ju inte vara. Mindre onyttigt + mer röra på sig och sen lite Metformin* som hjälp. Borde kunna vara nere på nästa mål = BMI 25 ganska snart om jag bara ansträngde mig lite. Så nyttiga livet, here I come!

Inser att jag borde skaffa mig en våg, just nu smygväger jag mig när jag råkar vara hos såna som har en badrumsvåg...

* Metformin är ett av alla piller som medicinrädda jag just nu knaprar. Det är egentligen en diabetesmedicin men har visat sig nyttig för PCO:are som har hormontiltar.

Snart dags igen

Om en dryg vecka är det förhoppningsvis dags att åka till Köpenhamn igen. Känns bra att försöka komma igång igen, hoppas bara att jag ska kunna ta det lite lugnare i den känslomässiga berg och dalbanan, men det tror jag knappast är något jag kan styra själv.

I eftermiddag blir det Femmispeppfika, ser fram emot att träffa er andra, skönt att känna fler som är i samma situation.

lördag 2 juni 2007

Jag blir stött och provocerad nuförtiden

Imorse läste jag en kommentar på en annan blogg som gjorde mig ledsen och provocerad. Vet inte om jag har blivit känsligare och mer lättstött under min egen inseminationsprocess och efter att jag kände mig tvingad att överge adoptionstanken eller vad det är, men vissa saker irriterar mig mer nu än förr. Det här handlar egentligen inte så mycket om den kommentaren utan om en attityd hos ett majoritetssamhälle som så enkelt förnekar/kränker minoritetens upplevelser och barnlängtan.

Vissa heterosexuella pars sätt att på ett självklart sätt säga att VI ska ha rätt till statligt finansierad insemination/IVF för vi är infertila och det klassas som sjukdom. Ni däremot (homopar, singlar osv) är inte alls i samma situation som VI, NI har ju valt det själva.

Vi homosexuella klassades visserligen som sjuka fram till 1979, men det är en annan historia och inget jag vill ha tillbaka.

Precis samma attityd finns i adoptionsorganisationerna. Heteropar är alltid bäst, de är mallen och normen. Det finns inte en adoptionsorganisation som aktivt anstränger sig för att för att hjälpa de homosexuella par som har fått adoptionsmedgivande. De är rädda att skrämma bort sina länder och kontakter om de ens nämner att de här familjerna finns.

Detsamma gäller hur adoptionsorganisationerna behandlar singlarna, svaret när organisationerna får frågan om de letar några nya länder som kan tänkas acceptera singlar efter Kinas singelstopp blir alltid: Vi letar inte barn till föräldrar, vi letar föräldrar till barn. Jag tycker att det är ren bullshit. Organisationerna är skapade av adoptivföräldrar som aktivt har letat efter barn till sig själva, men de vägrar kämpa för familjer som inte ser ut som normfamiljen. Är det verkligen för barnens bästa? För vilka barns bästa?

Fick en fråga om jag tyckte att man också aktivt ska försöka hjälpa ensamstående män och bögar som längtar barn. Självklart tycker jag det. Särskilt som de ensamstående männen och bögarna har det ännu svårare än infertila heteropar, singelkvinnor och flatpar. Man kan till exempel börja med att inte förneka dem möjlighet till adoption. Jag menar inte att någon ska ha rätt till barn, det är ingen rättighet. Men man behöver inte göra det omöjligt heller. Sverige som ger adoptionsmedgivande till homosexuella har mig veterligen fortfarande inte låtit något av dessa par adoptera inhemskt, det är märkligt tycker jag. Jag vet att det finns många adopterade som är emot att homosexuella ska få adoptera, men jag vet också att det finns många adopterade som är för det. Inte heller adopterade är en homogen grupp, varför skulle de vara det, alltså finns det många olika åsikter inom gruppen.

Under tiden som politiker och andra argumenterar, skriver debattartiklar och på andra sätt motarbetar oss så åker jag och mina systrar utomlands och betalar för våra inseminationer och våra IVF:er. Det kan tyvärr inte männen göra, de har inget val, åtminstone inget lika enkelt val.

Jag vet att många heteropar också gör självfinansierade försök både hemma och utomlands, men då har de ett val. Det har inte jag på samma sätt. Nu råkar jag ha råd att åka till Danmark och få hjälp med inseminationerna, men tänk om jag inte hade haft det? Skulle det göra mig till en sämre förälder? Det tror inte jag. Däremot skulle det göra att mina chanser att bli förälder hade varit minimala.

Jag blir mörkrädd

Nu har KD och ett gäng andra stockkonservativa politiker varit i farten igen, den här gången i en debattartikel i DN. Rubriken sammanfattar rätt bra vad de tycker. "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel".

För egen del tycker jag egentligen att äktenskap oavsett sexualitet är helt ointressant. Jag förstår inte varför man ska institutionalisera kärlek, vad stat och gud ska ha med saken att göra. Men eftersom vårt samhälle ändå bygger på detta begrepp tycker jag att det är självklart att man ska ha rätt att gifta sig (och skilja sig) oavsett kön och religion.

Debattörerna hänvisar självklart till biologin, att det krävs en man och en kvinna för reproduktion, då undrar man genast om det ska vara förbjudet att gifta sig om man inte vill eller kan få barn. De hänvisar också till "barnens bästa" och FN:s barnkonvention. Jag tror knappast att det är så i Sverige att folk anser att de måste vara gifta och välsignade av prästen för att få barn.

Så här skriver de när de argumenterar mot att homosexuella ska få ingå äktenskap:
Den franska utredningen valde att synnerligen grundligt analysera frågan och att - framförallt - lägga stor vikt vid barnperspektivet och vad FN:s Barnkonvention preciserar som "barnets bästa". Där ligger sannolikt ett bärande skäl till den stora skillnaden _ utgångspunkten och den angelägna frågeställningen är: Ska lagar stiftas för att tillgodose vuxnas intressen och krav, eller för att skydda barnets (den svagaste partens) intressen och rättigheter?

Hur kan det vara bättre för barnen att samhället särbehandlar deras föräldrar. Helt obegripligt tycker jag.

Trött och mörkrädd blir jag, varför har så många människor röstat på KD. Vet att det är så, men tycker att det är sorgligt att det faktiskt finns en hel hög med människor som tycker så här.