Tiden går (långt)

Började fundera på min väg till barn (borde kanske skriva förhoppningsvis kommande barn) när jag läste Tingelings tillbakablick. Tänker tillbaka och inser att tiden går, mycket händer och en hel del går inte att påverka.

Trodde när jag var yngre att jag skulle bli en ung mamma. Trodde det fortfarande när jag var 20 och insåg att det var kvinnor jag blev kär i och inte män. Hade min hittills enda ålderskris när jag var 22 och insåg att jag inte skulle bli en så ung mamma. Jämförde mig med min egen mamma som fick mig när hon var 22, som gifte sig med pappa när hon var 20. När jag var 22 levde jag ett festande studentliv, flirtade och hade kul, men var väldigt långt ifrån mogen eller sugen på att byta mitt liv till ett familjeliv.

Åren gick, var mestadels obotlig singel och trivdes rätt bra med det. Pluggade, hade kul, flirtade, var ung arg feminist och även om barntanken låg och malde i skallen så kände jag inte nu, men snart.

Började jobba, flyttade tillbaka till sthlm, till en tvåa men drömde redan om trean med plats för ett rum till bebben som jag visste skulle komma. Visste bara inte när eller hur. Inte så stor chans att jag bara skulle bli gravid. Förträngde det, jobbade mer.

Blev 31, började längta efter gräs under fötterna och kanske undermedvetet efter det blivande barnrummet. Köpte ett litet renoveringshus, som en liten trea med en djungel till vildvuxen trädgård utanför. Fanns inget barn i det extra rummet, det användes istället av alla mina separerande kompisar. Kallas just nu skilsmässorummet.

Började fundera på adoption. Det är tillåtet för singlar att adoptera, men det ska vara heterosexuella singlar för att man ska godkännas enligt adoptionsorganisationerna. Homosexuella singlar är en helt annan sak tydligen.

December 2005 tog jag mod till mig och ringde till soc för att göra en adoptionsutredning. Blev samtidigt medlem i EAF (ensamstående adoptivföräldrars förening) och FEMMIS (frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF). Berättade för min familj att jag skulle försöka adoptera. Fick mycket pepp och omtanke, men några frågade varför jag inte åkte till Danmark istället.

Gick adoptionskursen under våren och gick igenom medgivandeutredningen under senvår/sommar. Gick in i garderoben och lyckades få ett medgivande efter sommaren. Var glad men mådde dåligt av att inte kunna vara öppen i adoptionssammanhang. Litade inte på någon. Var rädd för att någon skulle ringa och ange mig till soc. Var inställd på ett barn från Etiopien eller Vietnam. Kina accepterade singlar men krävde att man skrev på ett intyg om att man inte var homosexuell, det hade jag nog aldrig klarat av att göra, särskilt inte till en diktatur.

Började fundera mer och mer på insemination. Hade varit medlem i femmis ganska länge men började aktivt gå på femmisfikor för att träffa andra. På första femmisfikan träffade jag en kvinna från adoptionskursen, hon var gravid. När jag pratade med henne kände jag att jag hade slösat bort ett helt år på att stå i adoptionskö, ljuga för att få medgivande osv. Kände mer och mer att insemination var min väg till barn. Betalade ändå köavgiften för att stå kvar som sökande hos Adoptionscentrum.

Kina, som var det land som adopterade flest barn till singlar ändrade sina regler och slutade acceptera singlar som sökande. Köerna började växa lavinartat.

Började skriva bloggen. Var livrädd att boka tid hos gyn, som för många andra flator var det åratal sen jag var där. Blev peppad av fina femmissystrar och andra vänner, blev tipsad om en bra och erfaren gynekolog som är en av få här i sthlm som gärna hjälper singlar. Vågade mig till slut dit. Var rädd, visste att något nog var fel eftersom jag hade så oregelbunden mens. Gynekologen var förtroendeingivande och sa att det här kan vi hjälpa till med. Fick diagnosen PCO och blev en pillerknaprare och testades för allt möjligt.

I april i år var det äntligen dags för mitt första försök. Åkte till Vitanovakliniken, en barnmorskedriven klinik. Barnmorskeklinikerna i Danmark startades en en lesbisk kvinna som blev förbannad när danska staten förbjöd läkare att hjälpa lesbiska par och singlar med insemination. En av favvovännerna följde med ner till Danmark och jag var nybörjare och trodde verkligen att jag hade lyckats. Det slutade med ett minus och en mens som var en och en halv vecka försenad.

Hörde att Danmark ändrat lagen och att vi singlar nu även fick komma till läkarklinikerna. Insåg att min gamla klinik var 40% dyrare än en av läkarklinikerna. Bytte till läkarkliniken. Blev bra emottagen där och var återigen hoppfull, enligt min gyn och enligt läkaren såg allt bra ut. Skengraviditeten kom fort, jag hoppades.

I morse testade jag minus.

Uppdatering:
Ni som läser här vet det nog, men måste ändå påpeka. Sverige har en förlegad och diskriminerande lagstiftning där singlar inte tillåts hjälp med vare sig insemination eller IVF. Det gör mig förbannad varje gång jag tänker på det. Som tur är har våra grannländer Danmark, Finland, Lettland m fl mycket bättre lagstiftning när det gäller det här. Jag är tacksam att de tar emot oss, men ledsen att tvingas åka utomlands för att få hjälp. Tyvärr leder Sveriges diskriminerande lagstiftning till att många gynekologer inte vill/vågar hjälpa oss med ultraljud, eventulla recept på hormoner, ägglossningssprutor och annat som kan behövas.