Donatortankar och annat från pauslandet

Haft långhelg i en annan stad och träffat fina flirten, måste snart kalla henne för något annat för jag saknar henne redan mer än man brukar sakna en flirt.

Har funderat mycket under mitt pausande och just nu mal och surrar tankarna i min skalle. Tänkte först inte skriva om det här, ändrade mig uppenbarligen, den här bloggen är trots allt till för mina funderingar och min väg till barn, så nu tänker jag förtränga att en del av er som läser här känner mig och att en del av er andra kommer tycka att jag är knäpp.

Kortresumé: Fyra inseminationer har jag gjort nu, fyra hormonstimulerade* inseminationer bör kanske tilläggas eftersom det är viss skillnad. Kliniken tycker att det är läge för IVF samtidigt som min gynekolog tycker att jag nog borde testa ett par inseminationer till. Bestämde mig som bekant för paus, sen två inseminationer till och därefter om jag fortfarande inte blivit gravid - plan B, alltså IVF.

Velade mycket i början om hur jag skulle göra med donatorn, valde först en donator med ID-release, ändrade mig sen innan första inseminationen och bytte till en helt anonym. Är väldigt ickegravid nu och funderar på vad som är rätt för mig och det kommande barnet. På nåt sätt ska jag bli mamma, hur vet jag inte än.

Då ringer en av finvännerna, en av de som verkligen är en stor del av min hejarklack, och frågar hur jag mår och hur det går. För snart tio år sen frågade jag honom om han ville vara spermadonator till mitt kommande barn. Då kom vi fram till det var fel i tiden, vi var för unga och röriga båda två, då levde vi båda andra liv. Nu ringer han och frågar om jag fortfarande vill. Först svarade jag nej, men börjar tänka om. Pratade med honom om det nu under helgen och inser att vi tänker väldigt lika om det. Det är donator han skulle vara i så fall, känd för barnet i sinom tid, men donator och inget annat. Han vill inte bli pappa men han vill hjälpa mig. Kan inte gå in på hans anledningar så mycket här, för jag vill inte att han ska bli igenkänd av fler än nödvändigt.

Kanske ett långt steg att ta; att gå från en anonym donator till en av närmsta vännerna, men ju mer jag tänker på det desto mer rätt känns det att försöka. Det är skillnad på att göra en insemination på en klinik och att göra det hemma. Det är också skillnad på att använda frysta respektive färska spermier.

Har inte bestämt mig, kommer självklart prata massvis med honom om det innan det eventuellt blir, men just nu lutar det åt att det kanske inte är en så dålig idé som jag först tyckte.

Några självklara frågor har jag tänkt på:
hur göra med faderskapsutredningen? (vet inte)
finns det en risk att han ändrar sig och vill ha vårdnad? (nej, antagligen inte)
hur/vad ska jag säga till barnet? (berätta så klart, men när och hur?)
hur kommer vår relation påverkas? (absolut, men omöjligt att veta hur)

Tänkte en stund att det var knäppt och konstigt att gå från att tänka som jag gjort tidigare till att försöka det här, men tycker nog inte att det är så konstigt. Tror mer att det handlar om vad man är insnöad på. En bloggvän som jag mailar med frågade om det egentligen är konstigare att jag föröker med en fin vän jag känner väl än att jag försöker bli gravid med en anonym spermadonator jag aldrig träffat och vars spermier visserligen är grundligt testade men som har varit nedfrysta i över sex månader. Vid första anblicken kan nog båda sätten verka lika knäppa.

Kommer aldrig kunna ge mitt barn en kärnfamilj. Kommer inte kunna ge mitt barn en pappa, kommer inte råka bli gravid. Vill bli mamma på något sätt. Tankarna vandrar. Började med adoption, har försökt med anonym donator och kommer kanske kanske försöka med en alldeles äkta fin vän.

Svåra beslut.

* PCO:are som jag kan oftast behöva hormoner för att få till ägglossning på ett rimligt och regelbundet sätt. Om jag väljer att göra hemförsök kommer jag fortsätta med pillertrillandet så klart.