Väntan har gått in på andra veckan nu. Ska försöka hålla mig från att testa till nästa helg. Kommer bli svårt, skitsvårt.
Skengraviditeten och progesteronet spelar mig spratt och jag har ingen aning om vad jag ska tro. Känner av livmodern, brösten började nyss ömma och samtidigt vet jag att det är för tidigt, jag borde inte känna nånting än. Borde alltså vara helt omöjligt och ändå skriker min kropp att något händer i mig. Progesteronet spökar med andra ord som vanligt.
Samtidigt mår jag bra, oförskämt bra. Fina flirten har varit här, har haft en slapp och samtidigt fullspäckad social helg tillsammans med henne. Skönt att inte få för mycket ensam tid att fundera, noja och känna efter, samtidigt tryggt att ha någon att prata med, någon som vill förstå på riktigt.
Tids nog får jag veta. Ganska snart. Hoppet lever, men tvivlet är nog större.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nog är det s att tvivlet smyger sig på med varje försök. Samtidigt så finns det otroligt nog ändå hopp kvar att ta av. Jag håller mina tummar hårt för dig. Att det ska fungera nu, livet är ju så bra i övrigt att kroppen nästan måste samarbeta ;-)
Skicka en kommentar