Trivs inte alls i pauslandet längre. Känns mest deppigt och tomt, har tappat hoppet och begriper inte hur något skulle kunna förändras som gör att jag i framtiden skulle få se något annat än minustester. Kommer inte ge upp, men det vore skönt att tänka på annat. Vet att jag kommer försöka igen, men just idag känns det helt meningslöst. Känns som att barn är något som händer andra, inte mig.
Längtar tillbaka till det hopp jag hade innan jag började mitt första försök. Då trodde jag innerst inne att jag skulle vara en sån som lyckades, en som hade lätt att bli gravid, kanske till och med en som skulle få bli gravid på första försöket. Skulle aldrig vågat erkänna det då, men jag hoppades och trodde att det skulle gå på första försöket.
Gapade stort när jag hörde hur många försök vissa hade gjort, lät som att de hade hållit på i all oändlighet. I den oändligheten är jag nu. Fastän vissa säkert skulle tycka att mina sex försök är ganska få och har varit på en ganska kort tid så känns det långt för mig. Långt och oändligt, hopplöst.
Nu blir jag istället bara ledsen och avundsjuk när jag hör om förstagångsförsökare som blir gravida, fixar inte att komma med klämkäcka hejarop. Räkmackemänniskorna som har lätt för att bli gravida, om det sen är vanligt sex, insemination eller på nåt annat sätt spelar ingen roll, de gör mig avundsjuk. Jag vill också. Nu.
Tiden går långsamt. Långt över en månad tills jag kan börja med nedreglering inför mitt första IVF-försök. Är inte byggd av tålamod. Vill nu. Samtidigt som det känns helt meningslöst, hopplöst och omöjligt så vill jag komma igång. Vill ha hoppet tillbaka. Vill ha en chans att få bli gravid.
En vän till mig tycker att jag har blivit besatt. Jag kan inte annat än hålla med. Hur skulle jag kunna bli något annat?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Sex försök är många försök, jag känner det ända in i märgen. Jag drunknar i tvivel, längtar efter tiden innan försökarlivet - då när jag inte visste hur krokig vägen skulle bli. För nu finns ingen återvändo. Om jag på ytan återvände dit, där jag inte försökte få barn - skulle erfarenheten av misslyckande ändå göra att det livet ekade tomt. Det livet levdes ju med förutsättningen att det någon gång skulle bli barn, nu skulle den förutsättningen saknas. Det finns ingen väg tillbaka. Bara vidare i det kletiga träsket...
Ahhh... nu bloggar jag i din blogg istället för min egen. Men det jag försökte säga var egentligen att jag förstår känslan. Brukar akta mig för att säga just det, men nu tror jag faktiskt att jag förstår. En del i alla fall... Vi vandrar ju inte riktigt i samma träsk även om de är rätt lika.
Kaki, i det här fallet tror jag att våra träsk är ganska lika. Det var ju inte så här vi planerade att det skulle bli... Vill inte att fler ska behöva vara med om samma skit, men samtidigt är det skönt att veta att det finns några som faktiskt förstår.
kram!
skickar ett kram till dig-- och hoppas att 2008 blir vårt år-- alla vi som vill få barn och som åker över gränser tillbaka och fram för att få en chans. Har själv just just fått en minus, och även om jag har inte försökt lika många gånger, lider jag med dig, för mig själv, och alla andra kvinnor som just nu i dessa grå mellan dagar tycker att det känns svårt! många kramar, mamasita
Skicka en kommentar