Bra samtal och trist skvaller

Har varit ute och rest nästan hela veckan, är äntligen hemma igen. Ensamma kvällar på trista hotellrum, mycket jobb, många ickemiljövänliga flygresor, språkliga missförstånd, bra grejer, dåliga grejer och hela tiden en känsla av distans, jag har bestämt mig för att hoppa av och det känns bra men vemodigt.

Två olika kvällar satt jag och pratade med två olika svenska 60-talistmän, de som på sätt och vis är mest beroende av att jag slutar. Bra samtal hade vi. Hade tid att utveckla varför jag slutar och vad jag inte trivs med, men berättade också att det inte är ett drömjobb jag är ute efter utan att jag vill få lite mer lugn, mindre galen stress och att jag försökt och tänker fortsätta försöka bli gravid.

Kanske låter konstigt att berätta just för dem, men min barnlängtan och mina försök är inget jag har behov av att hemlighålla. Eftersom det är en viktig del av mitt beslut så blev det så halvt när jag innan försökte förklara och samtidigt utelämnade den viktigaste biten. Tänker att även om allt går åt helvete och jag aldrig blir gravid så är ändå berättandet ok. Jag ger folk en möjlighet att begripa hur jag mår och varför jag ibland reagerar märkligt i andras ögon.

Fast det var inte det jag ville säga egentligen. Båda samtalen blev riktigt bra, även om det ena blev bättre än det andra. Hade från början ingen plan att berätta för någon av dem, råkade bara bli så första kvällen, och den andra kvällen blev på något sätt en upprepning av den första, men med en annan person. De kändes som att de förstod varför jag valde som jag valde och vi hade en lång och bra diskussion om svensk lagstiftning, danmarksresor, vad insemination och IVF egentligen är, vad familj är, att man kanske ser annorlunda på donerad sperma när man är flata och vet att det ändå aldrig blir barn på traditionellt kärnfamiljssätt, båda lever så klart i heterokärnfamiljer.

Pratade också om hur det är att vara öppen flata i en heterovärld. Däremot kom vi inte in på, vilket jag ångrar eftersom det hör ihop, hur det är att vara ensam kvinna i en gubbransch. Får bli nästa middagssamtal.

Kanske är det så att över femton års erfarenhet av att ständigt behöva komma ut inför nya människor och nya situationer gör det enklare men också mer självklart att även komma ut som femmisflata. Eller så är det bara så att jag gillar att diskutera ämnet, kanske inte förstår bättre, kanske är naiv som inte tiger. Ser inte riktigt behovet av att vara hemlig, hemlig har jag varit tidigare och hemlig är jag trött på att vara.

Är faktiskt både förvånad och glad över att de vågade fråga så mycket och att de lyckades säga rätt vettiga saker i en för mig grymt känslig fråga. Tror att det var bra, inte bara för mig utan även för dem. Att det hjälper till att göra ett snyggt avslut och att det faktiskt lärde dem något.

En tristare grej, fått höra att det ryktas inom företaget att jag sagt upp mig, fastän jag har bett de få som vet att hålla tyst så att vi först ska hinna informera kunden. Tycker att jag sagt det till enbart de som verkligen måste veta (typ min chef, de två männen ovan och en till) och tvivlar på att de har haft behov av att sprida det, mina vänner utanför jobbet är nog i ännu mindre behov av att prata om min uppsägning.

Inser självklart att jag samtidigt kanske är naiv som skriver om det här. Fast jag har svårt att tro att de av er jag känner har behov av att sprida skvaller på mitt jobb, kan ändå inte komma på någon annan källa som kan ha skvallrat.

Inser att det är rätt enkelt att fatta här vem jag är om man känner mig minsta lilla, men vill inte censurera mer än jag redan gör. Drömmer om att bloggen hade fått vara helt anonym men vet med mig att det är försent.

Vill ändå be om lite respekt, om du känner mig, snälla prata med mig och inte med en massa andra. Vet att det är en orimlig begäran, jag lämnar massa information om mig själv här, information som jag inte kan styra hur den hanteras. Självklart står det var och en fritt att göra vad de vill med den informationen.

Nu vet jag i alla fall att snacket går och kan handla därefter, det känns inte ok men hanterbart. Behöver trots det förståelse, jag behöver den här ventilen, förstör den inte för mig. Vill inte lösenordsskydda och mecka, vill få skriva vad jag vill.