Om en dryg vecka

Tiden mellan minusdepp och framåtplanerande blir kort ibland. Om en dryg vecka är det dags för mitt sista inseminationsförsök. Nu när jag har bestämt mig känns det helt rätt, sex försök är många försök. Fem misslyckade inseminationer utan minsta antydan till ett plus är många och jobbiga minusdepp.

Efter fyra misslyckade inseminationer sa kliniken att jag räknas som oförklarligt barnlös, de tyckte alltså egentligen att det var lika bra att gå till IVF redan då. Samtidigt var de tydliga med att man inte kan översätta statistiken till ett enskilt fall, allas förutsättningar är olika. Sist sa han att allt såg perfekt ut, det hjälpte inte, gick som bekant ändå inte.

Har inte så stort hopp om att det ska gå annorlunda nu, men vill ändå försöka en gång till innan det blir stora hormonarsenalen med IVF-sprutor, äggplock, odling osv. Jag vill skjuta på det för att jag är rädd för ett alltför negativt besked. Skjuter på det läskiga en månad till, kanske dumt, men jag känner inte att jag har något val.

Hormoner blir det oavsett metod för min del, första pergon togs till frukost idag. Ultraljud i slutet på veckan och antagligen insemination strax efter nästa helg. Jag har ingen möjlighet att kontrollera något i den här processen, men måste ändå försöka och våga hoppas. Känns trots allt bra att vara på gång igen. Chanserna är inte så stora, men chansen finns ändå där, det kan faktiskt kanske kanske fungera.