uttråkad i och av väntan

Just nu känns det oerhört avlägset att det nånsin kommer bli några barn för mig. Känns helt obegripligt långt borta helt enkelt. Snart två år har gått sen jag ställde mig i adoptionskö, i snart ett år har jag försökt med inseminationer och inte är jag ett dugg närmre ett liv med barn för det. Fem försök och inte tillstymmelsen till plus en endaste gång.

Samtidigt vet jag att det finns ett ägg som växer just nu, snart ska det släppa och det skulle kunna vara det ägget som är guldägget, som är ägget som ska befruktas, fästa och växa. Jag vågar inte tro det, men funderar och drömmer gör jag ändå.

Uttråkad är jag också för att jag sitter på ett tåg som både tar mig hem och bort. Hem till mitt ena liv, bort från det andra livet. Avstånd är skit, jag vill inte flänga runt. Samtidigt vill jag ha allt på en gång, hur skulle jag kunna inbilla mig att man kan få allt, eller ännu värre, allt på ett och samma ställe? Om några dagar kommer jag antagligen sitta på ett likadant tåg men på väg åt andra hållet. Då kommer det vara dags för nästa förök, innan dess ska jag hem och jobba, klappa katterna och försöka komma ikapp.

Parallellt lägger jag in ett grovt IVF-schema i kalendern. Resten av året kommer med all säkerhet få anpassa sig efter ägglossningar och annat, allt som är inplanerat kan behöva planeras om efter hur min kropp tänker fungera. Bara två saker ligger fast, saker jag inte kan flytta på, mormors födelsedagskalas och L-wordkonventet i England.