Fixar inte att sörja minuset längre, vill framåt, vill försöka igen.
Inspirerad av att flera av min femmissystrar har blivit IVF-gravida nyligen så börjar jag fundera mer och mer på att det nog är min väg. Men jag är inte där än, snart men inte riktigt än.
Utan några särskilda anledningar har jag bestämt mig för att göra en allra sista insemination. Mest för att det är enklare och billigare. Antagligen är det bortkastat, har jag inte blivit gravid på fem inseminationer så varför skulle jag lyckas på det sjätte försöket? Ger ändå inseminationen en sista chans, känns bäst så.
Är alltså tillbaka i att räkna dagar, att försöka planera in några semesterdagar så att det ska funka. Tänker framåt, mår bättre av det.
Ute skiner solen och det är svinkallt. Helgen ska ägnas åt att göra sista vinterjobbet i trädgården, meditativa saker som splittrar malande tankar. Kall frisk luft som kanske kan hjälpa till att städa bort det värsta sorgsunket. Behöver förändring, vill ha kontroll, kan inte ha kontroll, kan bara hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Varför skulle det inte lyckas på sjätte försöket? Det är ju lika stor chans att lyckas på alla försök, och eftersom de andra fem inte har lyckats så borde det ju helt enkelt bli nu! :-) Typ logiskt ;-)
*hoppas hoppas hoppas*
Inga garantier, ingen kontroll. Men vi kan hoppas. Och det gör vi. Gång på gång. Och det är ett val, en kontroll i någon mån. Jag väljer att hoppas, jag väljer att försöka. Igen. Så hoppas jag att du till slut får det gäckande plusset
Skicka en kommentar