väntar och längtar

Lever, väntar och längtar efter en massa saker på en gång. Längtar efter ett plus som kan bli ett barn, men också efter min säng och efter att få komma hem till huset och katterna efter en massa flängande och boende på olika hotell i olika städer.

Väntar på nytt försök, väntar på mens och väntar på att det ska bli dags att gå ombord på planet.

Kan inte sätta livet på vänt, utan måste på något sätt få ihop båda liven, det är svårt. Prioriterar konstigt, gör knäppa grejer och däremellan är jag ibland nästan normal. Normal men besatt. Mer besatt än normal.

Vill komma igång igen, vill veta hur lång den här vägen kommer bli och om den kommer leda dit jag vill eller till något helt annat. Jag är rädd för detta annat. Livrädd faktiskt. Vet inte alls hur jag skulle kunna hantera något sånt.

Läser om de som inte orkar längre, lider med dem men förstår inte riktigt för jag är inte där. Jag orkar en stund till, jag måste antagligen orka ett par IVF:er till. Jag är rädd för den dagen jag känner att det tar stopp. Måtte det komma ett plus som blir ett barn innan dess.

Önskar mina medsystrar, som funderar på att ge upp, kraft och energi till att besluta vad de måste, oavsett vad, om beslutet är att fortsätta eller att göra något annat, till att komma vidare och hitta en väg som funkar. Det är grymt svårt när det är nattsvart, men på något sätt måste det gå att leva vidare, att komma vidare i livet.