kort ivf-kurs (blev rätt lång)

På beställning kommer här en kort IVF-kurs, sitter ändå och IVF-surfar så jag passar på att skriva ner lite både för mig själv och för de av er som vill veta.

IVF står för In vitro fertilisation, provrörsbefruktning på svenska. Kort bygger det på att man hormonstimulerar kvinnan så att hon producerar flera ägg samtidigt under en och samma menscykel. I vanliga fall ska som bekant ett eller ibland två ägg mogna varje menscykel, men vid IVF så behövs det flera. Äggen plockas ur äggstockarna, läggs i nån form av provrör där varje ägg får träffa ca 100 000 spermier. Under två-tre dagar får äggen utvecklas i värmeskåp, förhoppningsvis blir ägg + spermier små embryon som delar sig till flercelliga livskraftiga krabater. Ett eller två embryon sätts in i livmodern och sen är det dags för den evighetslånga två-veckors väntan innan det är dags för gravtest. Blir det fler embryon än de som sätts tillbaka kan de frysas in och användas till senare försök. Alla embryon som fryses ner klarar inte upptiningen.

Grovt sett finns det två sorters behandlingar, det långa och det korta protokollet. Vid det långa protokollet ska först kvinnans egen hormonproduktion nedregleras innan man börjar hormonstimuleras. Vid det korta protokollet hoppar man över nedregleringen och går direkt på hormonstimuleringen. Jag vet egentligen inte när man väljer det ena eller det andra protokollet, men både kliniken och min gynekolog enades om att det långa protokollet var min grej. Enligt dr Gyn beror det för min del på att jag är så lättstimuled pga min pco att det kunde bli alldeles för många ägg som växte alldeles för snabbt och därför blev av dålig kvalitet om jag inte först nedreglerades.

Nedregleringen verkar skitläskig, på sätt och vis är det ett hormonellt framtvingat klimakterium. Vissa mår rejält dåligt av det, andra verkar inte tycka att det är så farligt.

Enligt Nordica ser det långa protokollet generellt ut ungefär så här:
Dag 19-23 efter senaste mensstart börjar man med nedreglering. Den pågår i 16-19 dagar. Under tiden ska man antingen ta Synarela näspuffar eller Suprefact-sprutor. Osäker på om medicinerna heter så på svenska, men så heter de på danska i alla fall.

Ny mens ska komma under nedregleringen. Efter nedregleringen börjar själva hormonstimuleringen. Den pågår i runt 15 dagar och då ska man ta Puregon, Gonal F eller Menopur, vet inte om det ena utesluter det andra eller om det beror på individuella faktorer vilket/vilka man använder och i vilken kombo. En väldans massa sprutor verkar det vara i vilket fall.

Under stimuleringen görs VUL (vaginalt ultraljud) för att ha koll på hur äggen eller egentligen äggblåsorna växer. Man kollar hur många och hur stora de är. När de blir tillräckligt stora ska det tas ännu en spruta innan nästa steg.

Äggplocket görs med lokalbedövning, smärtstillande Rapifen (morfin?) och panodil. Just nu tycker jag att nedsövd hade varit ett bättre alternativ att få bli, nedsövd kan man få bli i Riga, i Köpenhamn tycker de att det är onödigt. Äggen plockas ut genom att man punkterar äggblåsorna med en lång kanyl och suger ut innehållet. Låter skitont och läskigt tycker jag.

Därefter är det alltså dags för äggen att träffa spermierna, och efter två-tre dagar får man förhoppningsvis tillbaka ett embryo eller två.

Den stora poängen är alltså att man flyttar en massa steg som kan gå fel, flyttar ut dem från kroppen som är rätt svårundersökt till ett par provrör i ett laboratorium där processen är mer lättkontrollerad. Man tittar på både ägg och senare embryon för att se att de har befruktats och att de växer och celldelar sig som de ska. Man slipper fundera på om äggledaren verkligen lyckades hitta ägget som släpptes, dr Gyn säger att man inte ska oroa sig för det, men jag tycker ändå att kroppen är märklig här. Varför har man äggledare som inte sitter fast vid äggstockarna, varför har inte kroppen gjort det så att det inte kan gå fel? Man slipper också fundera på om spermierna hittade till ägget i tid och om ägget befruktades och sen började dela sig till ett flercelligt embryo.

De embryon som förhoppningsvis blir undersöks av kliniken och den eller de som verkar mest livskraftiga sätts tillbaka.

Fortfarande finns massvis som kan gå fel. Man kan få massa äggblåsor men nästan inga ägg, bara en massa tomma äggblåsor. Man kan få ägg som inte vill befruktas, som vägrar dela på sig osv. Sen kan det vara så att embryona som stoppas tillbaka inte fäster i livmodern som de ska. Att de slutar växa och utvecklas, och säkert massa andra saker som kan gå fel. Trots att processen är så mycket krångligare än vid insemination är inte oddsen att lyckas så grymt mycket bättre, men nästan tio gånger dyrare. Fast nu när jag har sex misslyckade inseminationer så kan jag inte annat är testa och hoppas.

Här finns en bra beskrivning av hela processen lite mer detaljerat.