Tyckte att det dröjde ovanligt länge den här gången, men nu är alla skengraviditetssymtom här big time. Trist bara att det är för tidigt för att kunna vara riktiga symtom. Begriper inte varför det ska kännas likadant varje gång, kännas som att nu, den här gången så kanske kanske det kan ha funkat. Ett par dagar senare brukar testet visa minus och jag tvingas inse att det bara var inbillning, progesteronbiverkningar eller något annat meningslöst.
Fredagkväll, sitter hemma och gör inget annat än känner efter och funderar. Jag framför en brasa med katterna och tv:n. För mycket som händer runt mig, jag ställer till det för mig, gör korkade grejer, väntar och funderar. Beställer samtidigt biljetter för att åka till fina flirten och på nåt konstigt sätt får allt plats i samma liv, ett spretigt och knäppt liv som trots allt oftast är rätt bra men just nu mest frustrerande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Inte för att jag känner röran, så den kan jag inte bena i (även om känslan av ett sretigt liv är välbekant), men hoppet...
Jag blir småtokig 9-10 dagar efteråt, hormoner eller inte. För vi hoppas. Vi frustreras för att vi vet att det inte alls behöver vara så, för att vi hoppats och förlorat förr. Men grunden är att vi hoppas. Jag begriper det inte, varför ger jag bara inte upp? Men jag fortsätter tro...
Brasa med katterna låter onekligen som en bra idé (möjligen bortsett från att min hyresvärd kanske skulle misstycka om jag tände en brasa i ugnen...)
Skicka en kommentar