Läser många bloggar, forum och diskussionslistor där människor som önskar barn skriver. Ibland känns det peppande, ibland blir jag bara uppgiven och förundrad över all sorg som finns. Så många som kämpar och kämpar. Jag vet att jag inte har försökt aktivt så länge, men varje misslyckande tar hårt, framför allt på hoppet och på energin.
Sitter just nu och försöker pussla ihop min nästa vecka. Gynekologen är på semester och jag vill göra ett ultraljud för att se att det verkligen finns ett ägg eller två och när det är dags för dem att släppa. Hade varit så mycket enklare om jag hade kunnat få göra inseminationerna och mina kommande IVF:er i Stockholm. Gillar Köpenhamn, men det tar tid och pusslande för att kunna åka dit på kort varsel. Måste jobba samtidigt, måste försöka leva ett liv samtidigt. Allt annat sitter på vänt just nu känns det som. Borde kanske söka ett nytt jobb, men fixar inte att byta när allt annat är så rörigt.
Hoppas och tror fortfarande, även om det kanske inte låter så på mina senaste inlägg. En dag ska jag bli mamma, så är det bara. Vet att det långifrån är självklart, men det ska ske, på något sätt. Adoptionstankarna flyger upp och ner i skallen. Jag står fortfarande i kö, men köerna är bisarrt långa för ensamstående och jag vill inte adoptera om jag måste ljuga. Vill inte spela med i en fars (eller kanske drama) där alla vet att jag ljuger. Vill få vara den jag är och vill få bli mamma.
IVF känns som det som håller hoppet uppe. Ser fram emot mitt IVF-samtal som nog blir i slutet på veckan. Hoppas att det ska bli ett hoppgivande samtal. Hoppas samtidigt att mitt sista inseminationsförsök ska lyckas så att jag slipper gå vidare till IVF.
Idag säger de på radion att gayparader i Budapest och Zagreb har attackerats. I förrgår var jag i Budapest. Känns som ett land nära, men det är fortfarande stora skillnader. De flator och bögar som försöker leva öppet och i frihet har det förjävligt på många ställen i världen. Blir arg, ledsen och frustrerad men samtidigt får det mig att känna mig som en gnällkärring.
I Sverige har vi kommit rätt långt trots allt. I Sverige kan jag oftast leva som en öppen flata och samtidigt trygg människa, men Sverige tvingar mig ändå att åka utomlands för att kunna få hjälp att bli mamma. Dubbelmoralen blir ännu större när man tittar på andra länder som vi singlar åker till. Riga, Lettland hjälper många svenska heteropar, lesbiska par och singlar. I Lettland attackerades pride förra året så att deltagarna tvingades fly in på ett hotell. I år kastades det brinnande föremål in i den park som skulle skydda deltagarna. Samma park som många singlar går rakt igenom på väg till kliniken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det k�nns s� m�rkligt nu att jag f�rs�kt f� barn sedan april. Som att jag v�l fortfarande �r nyb�rjare. Visst h�nder det saker, men samtidigt f�r jag v�l helt kallt se mig sj�lv i �gonen och inse att det h�r kan bli ett l�ngrandigt projekt. G�r tv� f�rs�k till nu, sedan t�nker jag pausa fram till n�sta �r. Men t�nk om aldrig?
Men om vi har en chans s� minskar inte den f�r varje f�rs�k. Chansen �r statisk. Kanske ska f�rs�ka g�ra n�got annorlunda den h�r g�ngen? �k f�r tidigt! L�tsas att det st�mmer. Jag inseminerades 30 timmar efter sprutan sist, och f�r mig verkade det ju vara en fulltr�ff -�ven om graviditeten blev lite kort. Eller varf�r inte k�ra en dubbel? En efter 24 timmar och en efter 48? Det h�r ska bara fungera... Du kommer att bli mamma.
Lettland �r f�r �vrigt ett mycket m�rkligt land, och jag imponeras av att gayr�relsen �nd� �r s� stark d�r. Lettland och Litauen �r annorlunda l�nder, man har sv�rt att best�mma sig f�r om man �r i europa, sovjet eller kanske mitt i Kenya.Jag hoppas att Litauen f�r�ndrats nu, n�r jag var d�r sist var det mest sl�ende f�r mig att det inte fanns n�gra flator alls synliga. Jag och min v�n h�ngde p� inofficiella gayklubbar, men bara m�n. M�n som sj�lva (?!?) h�vdade att det var ovanligt att kvinnor var homosexuella...
Skicka en kommentar