Timmarna efter min första insemination hoppade jag på ett flyg till en tysk stad och checkade in på hotellet vid flygplatsen. Idag, fyra månader och tre inseminationer senare sitter jag på samma hotell med mycket mindre hopp.
Då var jag så övertygad och säker, kanske naiv, men nånstans trygg i min förvissan om att det skulle gå. Kanske inte på första försöket, men i alla fall på andra eller tredje. Nu ska jag göra mitt fjärde om en vecka, inser att jag börjar bli rädd på riktigt. Det kanske inte blir barn för mig.
Vill inte tänka så, vill tänka att de flesta blir gravida, genom IVF om inte tidigare. Men om jag som vanligt råkar vara en som inte passar in i gruppen "de flesta". Vad gör jag då? Hur går jag vidare då?
Inatt drömde jag att jag var gravid, minns att jag var grymt förvånad eftersom jag trots drömmen var medveten om att jag var mellan minusdepp och nästa insemination, men ändå fick jag ett stort och fint plus. Förvånades och gladde mig över plusset. Nu dagdrömmer jag istället att det verkligen ska hända en dag på riktigt. Vill ha plusfest. Trött på minusdepp. Trött på ensamma kvällar i trista hotellrum. Vill byta liv. Kanske inte byta liv förresten, men byta fokus och förändra. Vill förändring, vill barn, vill så grymt mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag förstår att det känns jobbigt. Varje försök är ju en så stor grej.
Men ska man se på det krasst utifrån så är tre försök ingenting. Upp till tolv försök anses ju helt normalt att behöva göra innan man får söka hjälp (om man är ett par som försöker på traditionellt väg)
Jag vill alltså inte tala om för dig att du är larvig som känner som du gör, bara ge dig lite hopp om att det troligtvis inte är något fel på dig!
Håller tummarna för snar plusfest!
Har du läst dagens DN?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=668139
/Nora
Känner igen mig löjligt mycket (förutom hotellen dårå). Det där med att man från början var säker på att kunna bli gravid - för att sedan inse att näpp, jag är visst ingen frögurka, detta kommer kanske ta tid - och ivärsta fall kommer det kanske aldrig att gå.
Bittra tårar för oss båda men framförallt: LYCKA TILL MED FÖRSÖK NUMMER FYRA!
håller tummarna. någongång. då händer det.
Måste få gnällblogga lite till men kan bara kommentera från mobilen. Fick inte komma hem inatt som planerat. Jävla KLM hade strulat till det, 18 pers fick inte åka hem.
Klart att hotelluttråkade jag skulle vara en av dem... Är stuck i Amsterdam, min efterlängtade sovmorgon hemma blir istället buss till flyget kl sex imorgon bitti. BLÄ!!!
Egentligen gillar jag Amsterdam, men själva Shiphol är inte riktigt samma sak.
Trött på allt. MEN en bra sak med det hela, kompensationen täcker nästan nästa insemination. Välkommet tillskott trots allt.
there we go, inget ont som inte har något gott med sig... IFAG får du komma hem, och inseminationen kostar dig ingenting - inga bortkastade pengar men en chans till det längtansbarn som kommer ;-) Man önskar ju att livet var mer lättplanerat än KLM, men...
Skicka en kommentar