Svårt att komma igång och börja våga tänka framåt och på nästa försök. Det här första försöket tog så mycket kraft och energi att jag funderar på om jag fixar att åka redan i maj igen. Kanske ska vänta till juni och försöka komma ikapp mentalt.
En del av mig vill åka så fort det bara går, en annan del vill ligga i soffan, filosofera och somna om.
Alla minus (testat tre gånger) var verkligen apfula, till och med hånleende som Tingeling så träffande beskrev. Jobbigt. Slutat med progesteronet men mensen har fortfarande inte dykt upp. Har inte längre nåt hopp om att jag trots allt skulle vara gravid, tror bara att kroppen väljer att tilta. Tröttsamt.
Känns extra jobbigt när solen lockar fram alla barnvagnar och stora magar. Eller så är det bara jag som ser dem extra mycket.
Vill inte planera nästa insemination, vill vara gravid och planera för ett kommande barn istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Visst är det så att den hånleende barnvagnsmaffian, den lyckligt omedvetna befolkningsgruppen som hellre kör över dina hälsenor än ändrar riktning (eller också är de så omedvetna att de inte ser dig) dyker upp med vårsolens strålar? Var är de på vintern? I ide? Utan att ha minsta hopp väntar jag nu på mensen och det hugger ihjärtat varje gång mina klienter inkommer med sina nya - lägger dem på golvet framför mina fötter för att leka medan vi pratar... JAG vill ha.
Nu går jag också här och väntar. Drygt en vecka till så kommer förhoppningsvis kära mensen så att jag i alla fall kan få planera igen. I alla fall kan få hoppas lite igen. Och i februari får vi träffas på kafé med VÅRA barnvagnar och köra över DERAS hälsenor. Om jag bara ens orkade tro på det just nu. Att det kunde ske. Men det kan ske. Det ska ske.
kafé, vi och våra barnvagnar i februari låter som en bra plan. Vi satsar på det :)
Skicka en kommentar