Förvirring råder här idag. Om mindre än åtta timmar ska jag ta sprutan. Idag ringde en kund och ville träffa mig den här veckan i södra Tyskland. Jag blev först ställd och tänkte där rök den inseminationen. Kom sen på att mitt pass är på vift på ett fixa-visum-företag i Göteborg, kunde använda det som ursäkt för att inte kunna träffa kunden imorgon eller på onsdag.
Nu är planen som så här:
- Om 7 timmar och 55 minuter tar jag ägglossningsspruta.
- Passet skickas just nu Express för att vara i sthlm imorgon tisdag.
- Jag och S tar nattåget till Malmö tisdag natt.
- Onsdag förmiddag insemination på Vitanova.
- Onsdag eftermiddag fika med vänner i Malmö.
- Onsdag kväll flyg till södra Tyskland via annan stad i Tyskland.
- Onsdag natt, jag ensam, nyinseminerad, ickerökande och spiknykter alldeles ensam på ett tyskt hotellrum.
- Torsdag förmiddag. Får antingen skäll eller beröm eller båda delar av min kund. Hon är hård, men rätt cool.
- Torsdag eftermiddag. Åker hem efter omtumlande vecka och njuter av att vara ledig.
Just nu idag, ganska förvirrad, men tror att jag får ihop det. Inser dock att jag borde betalt avbeställningsskydd på mitt flyg från Malmö och hem, behöver ju inte det nu när jobbet betalar Tysklandsresan. Men jag var för snål och tyckte att det var onödigt. Då kändes som helt omöjligt att något skulle kunna rubba mina planer. Idag blev de inte rubbade, men omskakade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Phew - vilken räddning. Stort lycka till! Jag tror på nybörjartur.
/LT
Stressad upplevelse... Kanske kan de börja en klinik med den inriktningen - istället för stilla/rugn/rofylld upplevelse. "Vi inseminerar er i farten, för den kvinnliga jetsetaren med mycket att göra"
Nä allvarligt så var det ju för väl att du lyckades rädda :) Lycka till imorgon!!
Vilken härlig vecka! Det händer grejer i ditt liv!
Du verkar ha stenkoll som vanligt. Detta kommer att gå som en dans :)
Snart är det dax.....
Önskar dig varmt, varmt lycka till.
Men utifrån egna erfarenheter av okänd far och tusen mödor att få veta något om mitt ursprung ber jag dig: Ta namnet på donatorn och så mycket som går att få reda på. Du besparar barnet massor av ängslan och bekymmer. För dig är det en donator, för barnet är det en okänd pappa - hälften av vem barnet är.
Hoppas du inte tar illa upp. Än en gång - lycka till!
ab - Namnet på donatorn går aldrig att få. Det enda är att identiteten på donatorn kan bli känd för barnet när det är 18 år = öppen donator.
Jag är också tveksam till om Nylsas barn kommer att tänka på donatorn som en pappa. Ingen kan veta, men TROLIGEN är det stor skillnad på att ha blivit övergiven av sin pappa eller ha en pappa som satte på mamman och drog utan att bry sig.
Ett barn som tillkommit genom donatorsäd har aldrig blivit sviket eller övergivet. Det kommer att veta att dess mor gjorde ett medvetet val och att utan det valet hade barnet aldrig funnits till. Sedan, givetvis, kan det sakna en pappa men den saknade kommer inte försvinna bara för att barnet får identiteten på donatorn när det är 18 år.
Det är så mina tankar går - även om jag valt en öppen donator...
Tack alla för pepp. Extra tack för förklaringen Storken, det är så jag ser på det också.
Ett donatorbarn till en singelmamma har inte en pappa, däremot finns det en donator med i bilden. Denna donators identitet kan bli känd för barnet när barnet blir vuxet. I min värld är inte en känd donator en pappa och jag är långt ifrån säker på att just det att han kan bli känd för barnet är något positivt.
I bästa fall är den öppne donatorn någon som barnet senare i livet kan träffa och känna igen sig i. I värsta fall är han en stor besvikelse.
Jag har valt bort öppenheten, jag har valt en anonym donator. Det kommer jag självklart få färklara för barnet och stå för när eventuella frågor kommer upp. Kanske kommer detta vara mitt barns kommande tonårs-hangup, kanske kommer det vara något helt annat som barnet kommer tycka att jag har gjort fel. Det kan ingen av oss veta.
Just nu nöjer jag mig med att önska att barnet ska bli. Därefter kommer jag kunna börja oroa mig för eventuella tonårsuppror.
Nylsa, jag förstår dina argument. Men du kan inte veta vad barnet kommer att tycka, och barnet måste ha en valmöjlighet. Jag är 61, ingen tonåring, och även för mig är det något helt enormt detta. Det spelar ingen roll om man blivit sviken eller ej, rent fysiskt ÄR den anonyma donatorn hälften av barnet. Det är det som kommer att väcka barnets nyfikenhet.
Jag har sett barn med okänd donatorfar ägna år av sina liv för att åtminstone få veta. Förlåt att jag säger detta, men du har inte rätt att välja åt ditt barn i en fråga som KAN bli så oerhört viktig (och inte har något att göra med att du förstås blir en underbar mamma!)
Ber om ursäkt igen! Men när en förälder antingen ljuger eller undanhåller sanningen, känner man sig oerhört sviken av den. "JAG tyckte inte det var viktigt", kommer inte att vara ett bra svar.
Kram på dig nu och lycka till!
ab> De argument du tar upp är givetvis desamma som samhällets i övrigt, eftersom Sverige valt att använda enbart öppna donatorer. Vad vi s lätt glömmer är att andra länder givetvis också resonerar - Sverige har på inget sätt ensamrätt på sanningen. Danskarna resonerar också kring det etiska i donationer och valde att återigen säga nej till öppna donationer.
Givetvis har du all rätt till dina tankar - men jag undrar hur många donatorbarn du sett söka efter svar? Mest för att det tidigare var vanligt att inte tala om hur barnet blivit till... Då undrar man inte.
Men det är viktigt att se att Nylsa INTE undanhåller eller ljuger - våra "femmisbarn" vet normalt hur de kom till på en basal nivå innan de ens är stora nog att komma ihåg att de fick veta. Nylsa har hittat andra argument, inte inte några argument. Nylsa tror inte att det är viktigt för barnet att veta. Men det kan vara viktigt både att veta och att inte göra det. Jag har tagit resan åt andra hållet - och valt öppen donator (INTE att jag vet namn, jag kan självklart inte "ta namnet" som du föreslog. Han är inte där i närheten - hans sperma har varit nedfrusen i ett halvår). tidigare valde jag anonym just för att skydda barnet mot ouppnåeliga pappaideal, som donatorn inte i något sammanhang kan tänkas leva upp till. Han är inte halva barnet. Barnet är i allra högsta grad sig själv. DET är viktigt. Barnet har fått genetiskt material från mig och från donatorn - men det ÄR inte oss!
Och - Nylsa har faktiskt rätt att välja. Hon har gjort det. Andra må tycka vad de vill. Men hon hade valet. Det finns inget barn som längtar och väntar på att födas, bara en kvinna som längtar efter ett barn som ännu inte finns.
ab, kan inte låta bli att bli lite provocerad när du skriver "du har inte rätt att välja åt ditt barn i en fråga som KAN bli så oerhört viktig"
Då undrar jag, om inte jag, vem har i så fall rätt att välja åt mitt barn? DU? Svenska staten som förbjuder min sorts familj?
Jag förstår att frågan inte bara kan bli utan är viktig. Men jag har ett val. Jag har valt. Jag tog mig rätten att välja, jag tänker inte låta någon annan ta sig rätten att hävda att de vet bättre. Det gäller mitt liv och förhoppningsvis mitt kommande barns liv. Inte någon annans.
En annan dag diskuterar jag gärna detta. Just nu ligger det lite för nära.
Skicka en kommentar