Har varit usel på att sluta röka, eller har slutat ganska ofta, men börjat lika snart igen.
Eftersom jag inte hade tänkt åka förrän maj intalade jag mig själv att det inte var nån brådska. Det blev kaotiskt när jag väl bestämde mig för mitt aprilförsök. Dagen innan inseminationen slutade jag i alla fall. Första kvällen var jag tokig. Visste inte vad som var nervositet, nikotinabstinens, ÄL-sprute-PMS osv. Hade jag inte haft favvo-S med mig hade jag absolut gått och shoppat cigg. Bra ibland att ha fd rökare som berättar för en hur korkad man är.
Vi gick runt och fikade efteråt och jag såg alla askkoppar men var inte särskilt sugen, mer upprymd över att äntligen ha gjort första försöket. Åkte till Tyskland för att träffa en kund dagen efter. Hos kundens leverantörer rökte man på kontoret. Kändes galet, trodde att man slutade med sånt på 70-talet. Men folk hade askkoppar på sina skrivbord och inne i mötesrummen. Alla utom jag rökte. På flyget hem kändes det som jag hade fått i mig ett helt paket utan att ha rökt. Insåg att jag bara kände mig äcklad.
Tillåter mig själv att vara skengravid tills jag vet säkert. Skengraviditeten gör det åtminstone väldigt enkelt att låta bli att röka. Tvättar rökluktande kläder just nu och vågar faktiskt tro på det här rökslutet även om det inte gått så många dagar. Får se, jag har haft fel förr. Nån gång ska jag väl få rätt.
Ni som är eller har varit gravida, när kände ni det på riktigt? Vad kände ni? Håller på att bli galen, min testdag känns alldeles för långt bort. Vill veta nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag fick värk ner mot ljumskarna, det liksom krampade och så var jag trött och mådde illa. Det märkliga var att enligt ultraljudet jag sen gjorde var jag knappt gravid när jag kände allt det där, märkligt. Annars tror jag det kan vara ganska olika när man känner av något.
Håller tummarna för att du lyckats på första försöket!
Jag hör till det lilla fåtal som kände oväntade saker oväntat tidigt. Allt luktade mögel och mellan benen hade jag typ en äckligt tung påse vatten. Testade positivt på dag 10 eller så. Men jag är ju världens sämsta exempel, normalare är nog att inte känna något alls förrän veckor efter positivt test, som dessutom givetvis bör göras betydligt senare, obs obs.
Tror i och för sig inte att du mår sämre av att hoppas och tro, för (den eventuella) besvikelsen blir lika stor även om du försöker låtsas som att det inte funkat - eller? Så var det när jag fick missfall i alla fall. När det väl hände blev jag vansinnigt arg på mig själv för att jag gått och våndats så och nojjat för missfall dygnet runt, när jag istället hade kunnat glädja mig i några veckor åtminstone. Ledsen var jag ju ändå så att det räckte och blev över. Så jag tycker du ska ta ut segern i förskott så mycket det bara går...
/Mammut
Skicka en kommentar