Sitter med morgonkaffe i köket och inser att IVF:en den här gången känns helt annorlunda än sist. Om ganska precis en vecka borde det bli äggplock i Köpenhamn, det är snart, ändå känns det så avlägset, tänker självklart massvis på det, men är inte alls så besatt och uppjagad på samma sätt som förra gången.
Tror att det kanske beror på att det inte är första gången nu, jag vet vad som väntar. Tror också att det är så enkelt som att man inte orkar vara så inne i det hela tiden, lite distans gör livet enklare. Fast lite märkligt känns det, att det är så avlägset och ändå så nära. Borde oroa mig för en massa saker som hur många äggblåsor det blir, om de växer tillräckligt och i rätt takt, om de kommer befruktas, dela sig osv, men just nu gör jag inte det. Det blir som det blir och jag tror faktiskt att det kommer bli bra. Kanske inte på det här försöket, men något av mina tre försök i trepacket borde fungera. Jag vill tro det, jag tänker hoppas det. Om jag har fel får jag tänka om då, då när jag vet att det inte gick, nu tänker jag våga vara lite optimistisk. Tycker att det är min tur nu.
På onsdag blir det mätning av äggblåsorna, då får jag veta om det blir ett fotbollslag igen eller bara några få, då får jag veta vilken dag jag ska åka. Tills dess försöker jag tänka på annat, grillunch med vännen och hennes barn idag, ikväll äntligen få träffa K som varit bortrest sen i onsdags, Morsdag-middag hos Mamma imorgon, ogräsrensande i trädgården hemma och allt annat som hör livet till oavsett om man IVF:ar eller inte. Jag mår helt enkelt oförskämt bra mitt i allt stort som händer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar