Två i trädgården

Många många saker är stora och omtumlande just nu, det är underbart men skapar ändå en massa kaotiska tankar i min skalle. Jag var singel när jag köpte lilla renoveringshuset med djungelträdgården och monsterhäcken. Jag var singel när jag bestämde mig för att jag verkligen vill ha barn och att det var dags att försöka göra allt jag kan för att få det att bli så. Jag har varit singel länge länge och därför bara haft mig själv att tänka på när jag har planerat och funderat över livet och framtiden.

Nu är jag inte singel längre. Vi har inte haft många veckor tillsammans än, men ändå, min värld har förändrats. Den har förändrats på en massa sätt redan, förändringen är fantastisk, min värld har blivit bättre, roligare och vackrare. Det hade jag inte trott om någon frågade mig för ett par veckor sen.

Då, när jag trodde att jag skulle ha svårt att släppa in någon i mitt liv, i min värld, då när jag trodde att jag eventuellt kunde bli särbo någon gång i framtiden, men inte skulle kunna låta någon komma närmare än så. Hit men inte längre var min devis, jag försöker ändra på det nu, det går ganska bra, det går riktigt bra faktiskt.

Det är som om enstöringen i mig har flyttat hemifrån, jag vet inte vart hon har tagit vägen och jag kan inte säga att jag saknar henne heller. Enstöringen kan få vara välkommen hem på besök nån gång då och då, komma över en kväll och sen dra igen, men hon är inte välkommen att flytta tillbaka permanent. Tidigare kanske jag har gett enstöringen större plats än hon egentligen har krävt, bara för att jag har trott att det var så det skulle vara, så jag skulle vara.

I går, när vi hade varit ute och fixat i trädgården hela dagen, slog det mig att det verkligen är det här jag vill, det jag har längtat efter men förträngt. Jag och en kärlek. Någon som tillsammans med mig går och pular i trädgården, inte bara en singel-Nylsa utan en Nylsa och en K som tillsammans lagar mat, bränner halloumi på grillen för att viktigare saker händer, pratar om livet, pratar om framtiden och allt det konstiga som är på gång. Min favoritgranne hälsade henne välkommen när vi stod och pratade över staketet, det kändes så rätt, som att hon har kommit för att stanna. Jag tror att det är så, jag hoppas att det är så.

Samtidigt, det kan inte vara helt enkelt att träffa mig just nu, att träffa någon mitt i IVF-landet. Vad händer om IVF:en funkar? Vad händer om den inte funkar? Vad händer då med oss? Detta oss som är så nytt, som inte hunnit landa, ett vi som är under skapande, vad händer med det?

Fast jag är inte rädd. Det är helt obegripligt för mig att jag inte är rädd, att jag vågar. Jag fattar det inte, men jag är stolt och glad. Jag är kär, jag är glad och jag är stolt över att jag vågar.