Idag fick jag höra om ännu en efterlängtad bebbe som fötts, en av tjejerna i gruvtolvan* som äntligen äntligen fått barn efter många IVF:er. Härligt, underbart och såå grymt peppande att höra att det kan funka hela vägen ibland. Grattis!
Nån timme senare läser jag Tingelings epilog och gråter, det är fruktansvärt att det ska behöva vara så himla orättvist och svårt. Att någon ska behöva kämpa så länge och sen tvingas tänka om. Är det någon jag verkligen verkligen alltid hoppats för har det varit Ting, faan vad världen är ful ibland.
Undrar hur det kommer bli för mig. Vad kommer jag skriva? Kommer jag tvingas inse att det inte går eller kommer jag skriva inlägg om plus och graviditet? Den här IVF:en som känts så enkel och avlägsen översvämmar mig helt och hållet nu. Jag är trött, svullen och vill bara få veta, kommer det nånsin funka och i så fall när?
*Gruvtolvan = En grupp femmisar jag träffar, från början var vi alla försökare, nu har fyra hunnit bli mammor och minst en till är på gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar