Vill bli gravid

Vet inte om jag kommer skriva här eller om jag ens vill ha nån blogg, men nånstans vill jag nog ändå samla alla tankar.

Känns konstigt att ändra sig. Var så inställd på adoption och är kanske det fortfarande nånstans i bakhuvudet. Graviditetstanken smög sig liksom fram bakifrån. Adoption var så länge mitt första alternativ, men det är det nog inte längre. Väntetiderna är skrämmande långa.

Det har gått ganska exakt ett år sen jag ringde soc för att fråga hur medgivandeutredningen funkade. Ett år med föräldrautbildning, utredning, träffar med andra som vill adoptera som ensamstående. Och så nu, försöka bli gravid istället.

Fick nytt jobb, kändes lysande att ha nåt nytt att syssla med under väntanstiden. Var inställd på att det skulle ta flera år. Men nu är allt upp och ner. Det kan ju gå fort om jag har tur, skrämmande. Och ännu mer skrämmande om jag har otur. Tänk om det inte går. Tänk om gyn hittar nåt allvarligt fel? Tänk om det går fort. Hur får jag ihop datum och inseminationsförsök med ett jobb där jag kommer resa massvis? Vill vänta, vill att allt ska hända nu. Har inte tid att vänta. Läskigt att kvinnors fertilitet ska gå ner så fort med åldern. Är jag ens fertil?

Pratade med läkarkompisen om min struliga mens. Han tyckte inte att jag skulle oroa mig. Enligt honom kan man oftast få ordning på eventuella fel med hormoner. Jag som har läkarskräck och som helst inte ens käkar en alvedon sitter nu och funderar på vilka hormoner jag kan behöva. Hur kom jag hit? Bävar för vad gyn kommer säga. Är ändå glad att jag bor i sthlm där det finns gynekologer som vill hjälpa. Är helt absurt att vi inte kan få hjälp i Sverige. En kristdemokrat som minister som inte tycker att jag duger som förälder. Skrämmande.