Barn, barn, barn

Insett att det är lätt att bli besatt av att försöka få till en bebisverkstad på egen hand. Eller egen och egen, med en hel del hjälp från Finland eller Danmark, men ändå. Surfar, läser och fascineras över alla som lyckas. Läser om alla som kämpar och pallar fortsätta trots motgångar, blir imponerad av vad längtan får folk att orka. Blir skrämd.

Fastnar på Aftonbladet.se och läser om kvinnor som spricker och sen inte får hjälp. Pratar med vännen som inte vill ha barn, hon är redan orolig för hur min förlossning ska gå. Själv är jag orolig för att jag inte kommer kunna bli gravid. Orkar inte ringa gravida vännen, orkar inte höra om hennes lycka, gift med stora kärleken, har fått fantastiska tvååringen och sen en liten på väg. Jag vill också.

Skulle vilja få läsa sista sidan i boken, vill veta facit, vill veta att jag kommer att lyckas. Att det faktiskt är så att jag ska få bli mamma en dag. Kan inte riktigt föreställa mig att det nånsin kommer hända på riktigt.

Surfar vidare på familjeliv och i en massa bloggar. Läser om stora magar, missfall, oro, längtan, glädje och sorg. Livet är märkligt. Vill ge liv. Vill bära liv. Avundsjuk på alla som lyckas, undrar om jag nånsin kommer komma dit. Sätter på tv:n och tittar på de svenska handbollstjejerna som mot alla odds leder stort över Danmark. Undrar om någon av dem också kämpar för att bli gravid. Kanske till och med någon av dem som varit på Stork eller Vitanova...

Kan inte göra något utan att undra och fundera. Kan inte träffa någon utan att tänka på deras väg till barn, hur det har gått.

För några dagar sen tog jag en långpromenad och tittade efter skolor och dagis i närheten. Drömmer om att tapetsera och göra om gästrummet till ett barnrum. Vågar inte tänka färdigt tanken, tänk om jag inte kan bli gravid. Tänk om jag aldrig kommer kunna adoptera. Det får inte vara så.