tisdag 5 december 2006

Biologi eller inte

En sak som jag tycker är svårt i min singel-och-vill-ha-barn-resa är när folk runt omkring mig tycker en massa. Lite får jag självklart skylla mig själv, eftersom jag har berättat för ganska många att jag vill ha barn. Men det stör mig ändå.

Har nu insett att min närmsta omgivning tycker att det är bra att jag har ändrat mig och nu alltså vill försöka bli gravid först. Vissa av dem tyckte att det var konstigt av mig att gå direkt på adoption. Just nu tycker i och för sig jag också det, men för min del handlar det nog mer om att adoption tar så lång tid, känner inte att jag har den tiden. För andra i min omgivning verkar det som att de tycker att biologin gör skillnad, och att själva graviditeten gör mig mer normal i deras ögon.

När jag låg och försökte sova efter mitt första nikotinfria dygn (som faktiskt går oförskämt bra, det nikotinfria alltså) så kom självklart en massa förvirrade tankar. Inser att min mycket heteronormative (men fantastiske) far tycker att jag är rätt normal om jag åker till Stork, men att han tycker att jag är rätt konstig om jag adopterar från Kina. Konstigast av allt tycker han trots allt det är att jag är singel. Inte att jag vill ha barn som singel, utan att jag lever som singel.

Gravida heterovännen blev också glad när jag nämnde att jag funderade på biovägen, att det kanske inte blir adoption. I det fallet tror jag att jag förstår henne, graviditeten är så mycket närmre hennes sätt. Men jag trodde inte att hon skulle visa det så tydligt.

Av de ganska få som jag hittills berättat för att jag nog överväger att prova biospåret och lägga adoptionstankarna på hyllan så har alla applåderat, ingen har ifrågasatt det. Faktiskt trist, konstigt och frustrerande, fast jag tror att de menar det som att vara peppande, positiva och med mig. Nu får jag höra att jag kan få en unge som är lik mig. Själv hade jag ju ställt in mig på ett barn från Etiopien eller kanske Indien. Inte alls säker på att jag hellre vill ha en blekfis som kommer magvägen. Men testa, det kommer jag göra ändå.

Inga kommentarer: