Barn och gravida vänner

Har ett tag tyckt att det varit jobbigt att träffa vänner med barn, har varit avundsjuk på gravida vännen som redan har ett barn och en man hon är kär i, har nojat och oroat mig. Nu försöker jag ändra på det.

Igår var jag hembjuden på middag hos en kompis, insåg dagen innan att det skulle bli stora barnkalaset, jag och två kompisar, deras sambos och deras tre barn. Blev orolig och ville nästan ringa och tacka nej. Bestämde mig istället för att jag ju faktiskt vill ha barn och att det då är löjligt att tycka att det är jobbigt att träffa barn. Det är inte barn jag tycker är jobbigt, även om barn självklart kan vara skitjobbiga, det är andras lycka jag kan bli grymt avundsjuk på. Vill inte bli bitter, är inte bitter, bara rätt sur ibland.

Hade fått i uppdrag att shoppa vin, hade ingen aning om ifall småbarnsföräldrarna tänkte vara präktiga och dricka ett halvt glas eller om de verkligen ville ha vin. Ringde och frågade och jag och kompisen kom fram till att ingen av oss skulle vara gravid, ingen ammade så en box fick det bli. Middagen blev supertrevlig, barnen var som barn är, vi vuxna var som vuxna är. Rätt befriande blev det trots allt när barnen väl sov, boxen tog slut och de inte så präktiga småbarnsföräldrarna tog fram en ny box ur skafferiet. I morse var jag inte avundsjuk på dem. Jag kunde sova till elva, tror inte att barnen sov så länge.

Pratade med gravida vännen nu på förmiddagen. Har inte pratat med henne på en månad. Insåg att jag saknar henne massvis och blev glad av att prata med henne. Barnet kan komma vilken dag som helst nu, men om hon inte är på BB imorgon så ska vi och hennes tvååriga dotter testa julklappspulkan. Berättade om mitt gynbesök och insåg att det är skönt att ha en hejarklack i form av vänner. Vill inte vara avundsjuk, vill vara glad för hennes skull. Är nog både glad och avundsjuk. Men det känns mycket bättre nu.