IVF-tankar - tänk om jag hade fått göra det här hemma

Funderar på det kommande IVF-försöket. Surfar runt och hittar massa konstigt, svårt att veta vad man ska tro på till slut. Allt från graviditetsstatistik till val av hormonbehandling verkar skilja de olika klinikerna, hur ska jag kunna välja vart jag ska åka?

Önskar att jag skulle slippa åka utomlands, det är tillräckligt jobbigt redan som det är. Att då behöva planera land, klinik, resväg och annat ovanpå det känns ibland som helt onödiga motgångar. Billigt är det inte heller. Snart ringer jag banken och säger att jag måste renovera köket.

I Falun är det annorlunda, de har börjat med pengarna-tillbaka-garanti. Tänk om jag skulle kunnat få åka dit istället. Verkar till och med som att jag skulle passat in i målgruppen som erbjuds pengarna tillbaka om de inte blir gravida. Under 39 år, inga tidigare IVF:er. Men, alltid finns det ett men som kommer emellan - singel, näe, inte välkommen enligt svensk lagstiftning. Inte betrodd enligt svensk lagstiftning. Mitt adoptionsmedgivande hjälper föga i det här fallet. Adoptionsköerna växer samtidigt. Blir trött, ledsen och förbannad. Heja Danmark, Finland, Lettland och Ryssland, dit är jag välkommen, men bara för att jag kan betala för mig. Skitvärld.

Har tyckt att många pratar om akupunktur inför IVF/insemination. Själv har jag aldrig vågat testa. Vet inte varför jag tycker att det verkar läskigt, är inte nålrädd och inte rädd för sprutor, men akupunktur har känts skrämmande på nåt sätt ändå. Kanske bara skeptisk mot allt som jag inte begriper, vet inte.

Nyss råkade jag läsa det här på aftonbladet: En färsk studie visar nämgligen att kvinnor som genomgår IVF-behandling har 37 procents mindre chans att få barn om de samtidigt använder den kinesiska metoden.

Nu tror jag inte särskilt mycket på kvällstidningsnyheter och de skriver själva i stycket under att massa andra undersökningar hävdar motsatsen. Blev ändå glad. Kanske inte är så dumt att testa sitt första IVF-försök utan extra nålstick. Känns bäst så.