Socialutskottet

Har mailat alla i Socialutskottet nu, så här skrev jag.

Till dig som medlem i Socialutskottet.

Inför betänkandet angående assisterad befruktning vill jag uppmana dig att arbeta för att inkludera ensamstående kvinnor i lagstiftningen.

I Sverige idag är det möjligt för både heterosexuella och lesbiska par att få hjälp med assisterad befruktning, detta är givetvis bra. Däremot förstår jag inte varför man valde att utesluta ensamstående kvinnor när man ändrade lagen så att även lesbiska par fick tillgång till insemination och IVF.

Jag är en av alla de ensamstående kvinnor som längtar barn och som kommer att göra allt jag kan för att uppfylla min dröm om att bli mamma. Det smärtar mig att bo i ett land som väljer att diskriminera mig och därmed även mina kommande barn.

Ensamstående barnlängtande kvinnor i Sverige tvingas idag åka utomlands för att få liknande behandlingar som det svenska samhällets vård erbjuder andra grupper. Jag kan inte förstå varför man har valt att utesluta oss som grupp. Flera länder i vår omgivning, bland andra Danmark och Finland, har nyligen ändrat sin lagstiftning och därmed möjliggjort för ensamstående att få hjälp med insemination och IVF. Jag tycker att det är sorgligt att Sverige ligger efter i den här frågan.

Förbudet mot insemination/IVF för ensamstående kvinnor har också lett till att många gynekologer inte vågar hjälpa oss med fertilitetsutredningar, tester och de eventuella behandlingar som kan krävas. De upplever att utredningarna är i en gråzon där de kan bli bestraffade om de hjälper oss. Detta leder till en absurd situation där vi inte vågar nämna våra gynekologers namn högt, där vi pratar i hemlighet om vilka som kan tänkas hjälpa oss och vart man kan vända sig. Det påminner om en annan tid när svenska kvinnor tvingades åka till Polen för att få hjälp med abort.

Adoption är ett alternativ för mig; jag har därför genomgått utredning och blivit godkänd. Jag tycker att det är bra att det är tillåtet för ensamstående att få adoptera barn, men förstår inte hur jag kan vara ok som ensamstående adoptivförälder men inte som ensamstående förälder till ett kommande biologiskt barn.

Får ofta frågan hur jag tänker angående manliga förebilder till mitt barn. De manliga förebilderna finns kan jag lova, samma män som enligt socialsekreteraren skulle duga utmärkt som nätverk och stöd för mig och mitt eventuella adoptivbarn kommer att finnas i mitt liv som manliga förebilder till ett barn som blir till genom assisterad befruktning. Jag önskar att jag ska få bli gravid genom insemination på hemmaplan och slippa åka utomlands, men tills lagändringen är genomförd här är jag enormt tacksam för att våra grannländer har en mindre diskriminerande lagstiftning och att de är villiga att hjälpa till.

Vi och våra barn, som blivit till genom insemination/IVF i våra grannländer, finns och lever här och nu. När ska vi sluta diskrimineras?

XXXX i Stockholm – förhoppningsvis snart mamma