Hade ett grannpar som jag verkligen gillade. Var nervös att som singel flytta in i stora villaområdet. Hade tur, mina enda tomtgrannar råkade vara väldigt bra personer, trevliga, visserligen rätt nyfikna men riktigt bra människor.
Nu har jag fått veta att mannen är död. Kvinnan är nu änka för andra gången i sitt liv, hon är inte ens 60 än, det var inte hennes man heller. Visste att han vara döende, blev därför inte förvånad när hon berättade att han dött. Blev ledsen och sorgsen.
Ville först inte berätta om mina barnplaner för dem även om vi sågs och träffades en hel del, men berättade när jag visste att soc skulle göra hembesök. Kändes enklare att de skulle veta än att de skulle fundera. Har stött på få människor som har varit så positiva och peppande. Är glad att jag berättade för honom. Är glad att jag fick se hans ansikte lysa upp, vi pratade om att spela fotboll med barnet, plocka hallon, odla tomater och andra vardagsbestyr. Han kommer inte vara med, men hans glädje och stöd kommer finnas kvar hos mig.
Fantastiskt hur människor man bara råkar hamna i samma sammanhang som kan komma att betyda så mycket så snabbt. Vi hann vara grannar i knappt tre år. Kommer sakna honom mer än jag trodde. Är glad för att ha fått lära känna honom. Är glad för att kvinnan fortfarande finns. Grannkvinnan som redan planerar/drömmer om när hon ska få hjälpa mig att hämta på dagis. Att planera för ett barn som jag inte ens riktigt vågar drömma om kommer komma, det tycker jag är fint. Åtminstone när det görs på rätt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar