Träffade en av favvovännerna igår, träffas alldeles för sällan, för många långa mil emellan oss. Vi pratade en hel del om min barnlängtan och mina Danmarksplaner (som kanske är Finlandsplaner, vet inte än). Slogs återigen vilken skillnad det är när man är ensam och vill ha barn. Hon är mamma till en fantastisk liten kille som kom till i ett heteroförhållande för drygt sex år sen. Hon läste lite i början av bloggen och sen pratade vi länge om hur stora skillnaderna faktiskt är. Hon och dåvarande killen fick försöka ett par månader, sen kom graviditeten. Ingen frågade, ingen tyckte att det var konstigt. Behövde inte leta efter nån gyn som kunde tänkas hjälpa till, behövde inte läsa in sig på olika länders lagstiftning för att veta vart de skulle vända sig.
Utan att på nåt sätt känna mig missunnsam så är jag faktiskt avundsjuk. Just nu skulle jag vilja råka bli gravid. Det lär inte hända, men jag tycker att det är jobbigt med allt planerandet. Önskar att det bara skulle hända. Önskar att allt vore ok och att jag kommer ha tur, dras ändå till alla bloggar om alla som får kämpa för att bli gravida, alla som kämpar i femmis, alla IVF-bloggar, alla på familjelivs svårt att få barn. Dras till problemen, vet att jag skrämmer mig själv men vet inte hur jag ska göra annars.
Var oavsett fantastiskt kul att få en kväll med favvovännen, glad att du finns!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar