Jobb och barnlängtan

Funderar på hur jag ska tänka om jobb och barnlängtan. Vill ju att allt ska funka, vill bli gravid och vill vara hemma ganska länge. Men samtidigt vill jag ha ett bra och kul jobb som ger en bra lön. Bra lön känns faktiskt extra viktigt när jag vet att jag kommer vara ensam förälder.

Fick frågan om jag ville ha en annan roll med större ansvar och mer betalt efter årsskiftet, alltså om nästan ett år. Svårt att tänka så långt bort, men självklart sa jag ja. Ska jag jobba då så vill jag ju ha ett bra jobb. Pratade med vännen som inte vill ha barn och hon undrade om jag inte tycker att jag är oärlig mot dem. Jag blev först helt frågande och sa nej, det är ju så långt bort. Kan jag säga upp mig på tre månader kan det ju inte vara fel att tacka ja till ett jobberbjudande som är så långt bort. Att jag har sagt att jag är intresserad och att vi nu jobbar för att det ska bli så betyder ju inte att jag har skrivit på en livstidsanställning där jag säger att jag aldrig kommer sluta, aldrig kommer bli sjuk och aldrig kommer bli gravid/vara mammaledig.

Men nu när jag tänker på det så funderar jag på om jag tycker att det är så enkelt. Är det ok av mig att säga ja till nåt som jag tror (och hoppas) kommer komma helt fel i tiden? Kanske inte. Men samtidigt känns det som att det vore oerhört korkat av mig att inte säga ja, jag vet ju inte om jag kommer bli gravid och vet inte hur lång tid det kommer ta. Kan inte låta hela livet och den sk karriären stanna när jag inte vet.

Har bestämt mig för att jag tycker att det känns helt ok. Finns ingen anledning att berätta något, tror inte att andra gör det. Men det känns lite konstigt när jag och kollegan pratar om det samtidigt som jag funderar på vilken månad jag kan åka till Danmark första gången. Är ganska säker på att jag inte skulle fått frågan om jag hade berättat att jag planerar att bli gravid, på samma sätt som jag inte hade fått det jobb jag har nu om jag hade berättat då att jag precis hade fått ett adoptionsmedgivande och hoppades att jag inom överskådlig tid skulle få barn.

Jag tror att vi singlar som vill ha barn och som får barn är lite läskiga för vissa arbetsgivare. Finns ingen att dela föräldraledigheten med. Kanske blir mer vab eftersom det kanske inte finns nån annan osv. Klart det skrämmer en arbetsgivare. Förhoppningsvis inte alla, men i min grymt gubbdominerade bransch så är jag helt säker på att det skrämmer, gör att man inte blir tillfrågad.

Några få av mina kollegor vet att jag vill ha barn, att jag planerar barn, några om adoptionsmedgivandet och väldigt få om Danmarksplanerna. Måste ha några att prata med även där. Vissa har jag jobbat med i olika omgånar och de är mer som privata kompisar än som kollegor. Borde tigit, jag vet. Men då hade jag inte stått ut.

Kommer fortsätta vara supersingeln som inte pratar om barn på jobbet ett bra tag till, tänker inte låta dem hoppa över mig för att de tror att jag kommer vara borta mycket. Att jag hoppas vara gravid inom ett år har helt enkelt inte de höga cheferna på mitt jobb med att göra. De lär ju märka det när magen växer, men jag ser ingen anledning att prata med dem om det innan.

(Om någon kär kollega skulle råka läsa det här så håll tyst! Men det vet jag att ni gör.)