50-årsmiddag och kollegor med barnprat

Nyss hemkommen efter en av mina favvokollegors 50-årsbjudning. Trevligt och gott på alla sätt, MEN just nu finns det alltid ett men.

Många av mina kollegor var bjudna och nästan alla har småbarn. Mycket snack om barn hit och dit, sovande och ickesovande, amning, nattning, barnpassning och äktenskapliga problem (hos andra så klart...). Insåg efter ett tag att jag hade suttit tyst i säkert 20 minuter. Det är inte likt mig. Ville inte säga nåt som kunde avslöja mig, kunde inte delta i samtalet. De två som även är mina vänner privat såg det på mig, de andra kunde nog inte ana något mer än att de tänkte att jobbets singelflata nog var ganska ointresserad av deras barntjat. Problemet är att jag både är intresserad och ointresserad, känner mig utanför och i en helt annan värld. Beror nog delvis på bilden jag har byggt upp om mig själv.

Trött på mig själv och vad jag delar med mig av mig själv till kollegor och andra halvytliga bekantskaper, kanske för att jag inte orkar/vågar släppa in helt. Hela jag är avundsjuk samtidigt som jag inte vill ha deras liv. Jag vill ha mitt liv men + ett barn, inte någon annans ungar, inte någon annans liv. Mitt liv + ett barn. Mitt liv, förändrat i grunden av en ny människas liv.

För övrigt är jag en sportnörd som tycker att det är grymt sorgligt att speedwayen tog ett liv idag. En sport jag gillar. En ung människa körde ihjäl sig. Det har varit på gång länge. Nu har det hänt. Man har vetat länge att bättre säkerhet behövs. Undrar om säkerhetsdiskussionen kommer på riktigt nu eller om fler ska behöva dö.