De två veckorna mellan insemination och ev testfest eller mensdepp är oändligt långa. Trist att vänta när allt känns uppgivet, tankarna om att det kanske aldrig kommer kunna funka kommer allt oftare.
Hoppas samtidigt som jag inte vågar hoppas. Tänker som några har skrivit i kommentarerna, förut har jag känt en massa och inte varit gravid, kanske kanske kanske kan det omvända gälla nu, inga symtom = gravid? Känns som ett väldigt svagt halmstrå, men ändå ett litet hopp.
Planen om negativt är fortfarande ett försök till i sommar och annars IVF till hösten. Hoppas slippa IVF, vill vara gravid nu, trött på att försöka, kämpa och vänta.
Åker ut till en sommarstuga ute på landet för att fira midsommar med fina vänner som vet om att jag försöker. Känns bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar