Jag blir stött och provocerad nuförtiden

Imorse läste jag en kommentar på en annan blogg som gjorde mig ledsen och provocerad. Vet inte om jag har blivit känsligare och mer lättstött under min egen inseminationsprocess och efter att jag kände mig tvingad att överge adoptionstanken eller vad det är, men vissa saker irriterar mig mer nu än förr. Det här handlar egentligen inte så mycket om den kommentaren utan om en attityd hos ett majoritetssamhälle som så enkelt förnekar/kränker minoritetens upplevelser och barnlängtan.

Vissa heterosexuella pars sätt att på ett självklart sätt säga att VI ska ha rätt till statligt finansierad insemination/IVF för vi är infertila och det klassas som sjukdom. Ni däremot (homopar, singlar osv) är inte alls i samma situation som VI, NI har ju valt det själva.

Vi homosexuella klassades visserligen som sjuka fram till 1979, men det är en annan historia och inget jag vill ha tillbaka.

Precis samma attityd finns i adoptionsorganisationerna. Heteropar är alltid bäst, de är mallen och normen. Det finns inte en adoptionsorganisation som aktivt anstränger sig för att för att hjälpa de homosexuella par som har fått adoptionsmedgivande. De är rädda att skrämma bort sina länder och kontakter om de ens nämner att de här familjerna finns.

Detsamma gäller hur adoptionsorganisationerna behandlar singlarna, svaret när organisationerna får frågan om de letar några nya länder som kan tänkas acceptera singlar efter Kinas singelstopp blir alltid: Vi letar inte barn till föräldrar, vi letar föräldrar till barn. Jag tycker att det är ren bullshit. Organisationerna är skapade av adoptivföräldrar som aktivt har letat efter barn till sig själva, men de vägrar kämpa för familjer som inte ser ut som normfamiljen. Är det verkligen för barnens bästa? För vilka barns bästa?

Fick en fråga om jag tyckte att man också aktivt ska försöka hjälpa ensamstående män och bögar som längtar barn. Självklart tycker jag det. Särskilt som de ensamstående männen och bögarna har det ännu svårare än infertila heteropar, singelkvinnor och flatpar. Man kan till exempel börja med att inte förneka dem möjlighet till adoption. Jag menar inte att någon ska ha rätt till barn, det är ingen rättighet. Men man behöver inte göra det omöjligt heller. Sverige som ger adoptionsmedgivande till homosexuella har mig veterligen fortfarande inte låtit något av dessa par adoptera inhemskt, det är märkligt tycker jag. Jag vet att det finns många adopterade som är emot att homosexuella ska få adoptera, men jag vet också att det finns många adopterade som är för det. Inte heller adopterade är en homogen grupp, varför skulle de vara det, alltså finns det många olika åsikter inom gruppen.

Under tiden som politiker och andra argumenterar, skriver debattartiklar och på andra sätt motarbetar oss så åker jag och mina systrar utomlands och betalar för våra inseminationer och våra IVF:er. Det kan tyvärr inte männen göra, de har inget val, åtminstone inget lika enkelt val.

Jag vet att många heteropar också gör självfinansierade försök både hemma och utomlands, men då har de ett val. Det har inte jag på samma sätt. Nu råkar jag ha råd att åka till Danmark och få hjälp med inseminationerna, men tänk om jag inte hade haft det? Skulle det göra mig till en sämre förälder? Det tror inte jag. Däremot skulle det göra att mina chanser att bli förälder hade varit minimala.