en vecka har gått, en vecka kvar

Det har gått en vecka sen jag fick tillbaka de två små. Undrar om de finns kvar, om de har vuxit eller om de har gett upp. En lång vecka kvar. Märkligt att den första veckan oftast går ganska fort och att den andra väntansveckan är så evighetslång.

Dr Gyn gör väntan ännu längre, han tycker att jag har fått för tidigt testdatum av kliniken. Enligt honom är det inte säkert negativt förrän efter 19 dagar. Testa på du, sa han, men vad du än gör så sluta inte med progesteronet förrän det har gått 19 dagar. Precis så kommer jag göra, lydig som jag väljer att vara i just det här avseendet. Testandet börjar i slutet av nästa vecka, men progesteronet fortsätter jag med ett par dagar till, ovsett vad testet säger.

Försöker att inte leta tecken och symtom, vet att det är alldeles för tidigt än så länge. Vet också att de flesta symtom säkerligen bara är progesteronspöken. Men ändå. Jag känner efter och hoppas. Pendlar mellan hopp och uppgivenhet. Brösten ömmar och jag försöker tänka att det inte betyder ett skit. Haft onda bröst varje gång, ingen gång tidigare har det betytt att jag har varit gravid.

Fastän det inte går att testa än så har kroppen redan bestämt vilket resultat det blir, bara det att jag inte kan få veta. Om embryona kommer stanna kvar så har de (eller ett av dem) redan fäst i livmodern. Har de inte fäst än så är det försent.

Pratade nyss med fertilitetsturisten, hoppas för henne och hoppas för mig. Vill att vi ska få sluta turista nu och börja gravidfika istället.

Ska snart iväg och fika med gruvtolvan. I gruvtolvan finns nu både mammor, barn, gravida och ickegravida. Vi har fått ett nytt tillskott, jag kommer få träffa en alldeles ny liten människa, en liten bebbe som har en femmismamma, en liten bebbe som kommit till med hjälp av IVF, gruvtolvans andra bebbe. Fantastiskt och häftigt att det kan fungera. Kommer även träffa några av femmissystrarna som kämpat länge och till slut blivit gravida, bl a gogetlife och moooi. Spännande och peppande.

Är glad för deras skull, men också avundsjuk och rädd. Jag är rädd för att jag blir den som misslyckas. Den som blir kvar. Den enda av oss som aldrig blev gravid.