Sitter för sista gången i det här jobbet på en flygplats och väntar på planet som ska ta mig hemåt. Kommer nog undvika flygplatser så länge jag kan framöver, aptrist. Några svenska killar sitter bredvid och försöker hinna få i sig så många öl som möjligt innan planet lyfter. Jag är uttråkad och låtsas inte förstå.
Längtar hem, snart ska jag få komma hem.Onsdag förra veckan känns som en evighet sen, då åkte jag ner genom Sverige med förväntan inför äggplock, dagarna efter med depp över den magra skörden och sen till slut dagen då jag fick mina två små kämpar insatta.
Allt känns så länge sen, som att jag borde väntat klart nu. Ändå är det över en vecka kvar till test. Känner massvis som jag vet är helt omöjligt, progesteronspöket har satt igång tidigt den här gången.
På nåt galet sätt så fortsätter jag tro på de två små, kanske kanske kommer någon av dem att vilja stanna och växa. Jag hoppas och tvivlar och känner efter. Skengravid, jo visst, igen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad bra att du är på vägen hem! Och att du hann med allt (resan, plockning, insemination, jobb resan)-- det är verkligen ett stort sak du har klarat av! Hoppas du kan ta det lite lungt hemma.
kram, mamasita
Fyra bokstäver för mycket, det är min tro i alla fall...
Det ær klart att de ska stanna! Det har vi ju bestæmt nu! :-)
Skicka en kommentar