På väg till jobbet för sista gången, försöker tänka på allt jag ska göra klart, men kan inte. Är skengravid, rejält dessutom. Hur ska jag kunna tänka på jobb då?
Känns som att det är hoppet som spökar, med hjälp av en rejäl dos progesteron så klart. Livmodern ger sig tillkänna och påminner hela tiden om att den finns där.
Det kan faktiskt vara så att den inte är tom den här gången. Visserligen troligare att det är min fantasi som gör att jag inte vet vad som är på riktigt och vad som är inbillning.
Usch, pallar inte det här. Vill veta nu. Vill inte behöva se ett minus igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Grattis till sista dagen! Får mig att längta fast målet inte är i sikte än...
Och grattis till jobbiga skensymptom. Visst hade det varit skönare att inte vänta alls, att kunna leva som vanligt. Men eftersom det inte går är symptom bättre än inga symptom.
De bev befruktade. Så jag tror på de små.
Skicka en kommentar