Från labil värphöna till ruvare

Har förstått att jag i IVF-sammanhang ska kalla mig ruvare nu, låter rätt knäppt, men är väl antagligen inte knäppare än nåt annat i det här sammanhanget. Vet att de två små embryona fanns och levde när de sattes tillbaka igår, men sen vet jag inget mer. Ibland vågar jag föreställa mig att de fortsätter celldelningen och växer för att sen fästa i livmodern. Ibland tror jag istället att de två små redan har gett upp, har ingen aning och kan inte veta vilket av alternativen som gäller, eller något mitt emellan, kan bara vänta och se. Det är skitläskigt.

Ändå känns det bra. Nu vet jag i alla fall att jag kan producera ägg som kan befruktas och som kan komma igång med celldelningen. Det är väldigt mycket mer än jag visste för några dagar sen.

Känner mig rätt ok, har inte ont nånstans, är inte helt galen, bara besatt och funderande. Fast magen är grymt svullen. Jag ser ut som, och känner mig som, en sprickfärdig ballong. Tror att det både beror på den enorma brunch jag stoppade i mig för några timmar sen, men också att de sönderstuckna äggstockarna och allt annat som har grejats med faktiskt är större än de brukar vara.