Om en vecka är det dags igen

Tiden går faktiskt fort helt plötsligt. Konstigt, men så fort väntansveckorna är över så rinner tiden iväg i sitt vanliga tempo igen. Om ungefär en vecka börjar väntansveckorna igen.

Fast jag kan inte säga att jag är så hoppfull, sex donatorinseminationer på klinik, en heminsemination och två IVF:er har jag gjort och aldrig aldrig blivit gravid. Känns inte som att mina chanser är enorma, men chanserna finns och därför fortsätter jag envist trots allt.

Det blir annorlunda den här gången, jag tror att annorlunda är bra, om inte annat för att få nya tankar som kan snurra runt i skallen. Ni som känner mig vet att normalt och naturligt är långt ifrån mina favoritbegrepp. Annorlunda däremot, det är bra, både roligare, intressantare och tryggare.

Parallellt börjar c-planen mer och mer ta form, men den hör inte hemma här just nu. C-plan låter fel förresten, det är inte sämre på något sätt, inte ett tredjehandsalternativ, bara ett alternativ som kom tidsmässigt efter a-planen som var adoption och b-planen insemination/IVF. A och B är alltså inte bättre, de har bara funnits med längre.

I övriga livet händer massor, jag är galet kär, jag har börjat nya jobbet, det är sommar trots moln och regn, livets alla sidor gör sig påminda på en gång och själv gör jag mitt bästa för att försöka hänga med så gott jag kan.