Skyddat... och långt

Det finns inlägg som jag skulle vilja skydda. Fast det blir inget skydd för jag vet inte vilka det är som jag vill skydda det ifrån. Det finns inlägg jag skriver men sen aldrig publicerar. Det här är ett sånt. Nu har jag bestämt mig för att nog ändå låta er läsa det i alla fall.

När jag började min villhabarn-resa var jag singel. Hade varit singel länge dessutom och såg inte riktigt att det tillståndet någonsin skulle ändras. Nu har det ändrats och jag är fantastiskt glad för det.

December 05 anmälde jag mig till adoptionsmedgivandeutredning och adoptionsköerna. Det är ganska länge sen. Ett år senare hoppade jag av adoptionsspåret trots medgivande eftersom jag inte hade nån lust att gå in i garderoben igen och låtsas vara hetero. Det känns fortfarande som helt rätt beslut, även om jag tycker att det är sorgligt att det aldrig blir ett adopterat barn för mig. Hade hemskt gärna adopterat, men inser att det inte går.

Samtidigt som jag påbörjade adoptionsresan hittade jag Femmis och sen dess har Femmis varit viktigt för mig. Har träffat flera vänner därigenom, fått massvis med stöd lärt mig mängder av de andra. Men nu börjar jag känna mer och mer att jag kanske inte längre passar in. Jag är inte singel längre. MEN jag har identifierat mig som en ensamstående som vill ha barn så länge nu, det är svårt att släppa det.

Det är bara två månader sen jag träffade K och det har gått ruskigt fort. Skulle jag höra det här från någon annan än mig själv skulle jag tycka att människan var galen. Det känns redan som att det inte bara är jag som försöker få barn, nu är det vi som försöker få barn. Jag är kär, jag är inte längre singel. Jag hoppas, vill och tror att vi kommer vara tillsammans länge länge. Det känns som att det kommer bli så. Det känns som att det kommer att vara vi i fortsättningen.

Det förändrar en hel del. Faktiskt mycket mer än jag hade trott från början. Det är ovant och stort, samtidigt är jag hur glad som helst, jag är kär, vi har det lysande och det är fantastiskt. Fantastiskt men ovant. Det ger massa nya möjligheter.

Det gör att vi faktiskt kan få hjälp i Sverige. Det gör också att det absolut inte är hela världen om inte jag kan bli gravid, jag har egentligen aldrig velat bli gravid, det är barn jag vill ha. Själva graviditeten är inte målet. Vi är två och vi har två livmödrar. Vi har visserligen inga spermier, men sånt går att få tag på. Det finns spermabanker, det finns kliniker, det finns donatorer.

Jag kommer fortsätta försöka, jag är absolut inte klar, vill försöka lite till. Men det finns en lösning om det inte går. Vi har börjat planera för den lösningen. Det är inte längre bara jag som planerar, det är inte längre bara mina beslut. Vi har ställt oss i kö för att få göra insemination/IVF i Sverige. Man måste välja vem som ska bli gravid redan när man ställer sig i kön. Det blir K, jag har redan försökt klart då. Det känns bra. Kön är lång, runt två år.

Det finns ännu fler möjligheter än så. Vi kan åka till Danmark och försöka med K. Som par kan man dessutom få göra privatförsök på minst ett av universtitetssjukhusen i Sverige, man kan alltså göra egenfinaniserade försök under tiden man köar. Som singel får man inte göra sånt i Sverige. Det är vidrigt att det är sån skillnad. Som singel måste man åka utomlands. Som par kan man få hjälp här hemma.

Mycket kan hända på två år, men det känns bra att veta att det kan gå. Blir det barn innan dess så kanske köplatsen kan användas till syskon.