Efter att ha sovit över femton timmar det senaste dygnet vaknade jag löjligt pigg kl sex i morse. Ovant att vara uppe så tidigt för en morgontrött varelse som jag, extra ovanligt en söndag.
Funderat på gårdagens bravader och insett att jag faktiskt har tur att det finns så många runt mig som hjälper mig med vad de kan. Minusdagarna hjälper det tyvärr inte ett skit, minusen är en sorg som jag har svårt att dela med någon. Men just idag, i mitten på en behandling och med en viss förväntan så känns det oerhört skönt att trots singelskapet vara omgiven av olika människor som verkligen försöker hjälpa.
Dr Gyn och hans fru t ex, som öppnar sin klinik en lördag när jag inte kan komma dit på en fredag, samme gyn som sen vill undersöka mig en måndag trots att han officiellt bara jobbar onsdag-torsdag.
Nordica, för att de har öppet sju dagar i veckan och snabbt svarar i telefon när jag vill diskutera eventuell doshöjning med dem mitt i helgen.
Mamma, som snabbt rycker ut som chaufför på lördagsmorgonen när dottern inte kan ta sig från plats a till plats b tillräckligt fort. Det var grymt skönt att ha en mammachaffis som man kunde prata med och få pepp av istället för en anonym taxichaffis, särskilt mycket så efter ett par dagar utomlands med mer eller mindre främmande människor omkring mig och långt bort ifrån alla som är viktiga.
Vänner och familj, både IRL-vänner, pappa, bror och bloggvänner som på sina olika sätt peppar, kommenterar, ringer och bara finns där.
Börjar inse att det här med IVF faktiskt kommer hända på riktigt. Kan inte boka resa än eftersom jag inte vet vilken dag det blir, men snart vet jag, snart åker jag. Efter måndagens mätning ska jag ringa till kliniken och boka tid, då vet jag när jag ska ta sista sprutan och när det är dags att åka. Vill åka nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar