På väg hem, imorgon ny mätning

Sitter på en flygplats och är glad att man kan surfa. Vad gjorde man förr när man hade tre timmar i transit och man inte kunde surfa bort dem genom att läsa bloggar, tidningar, listor och annat som man kosntant ligger efter på?

Har ingen lust att shoppa dyr Swiss Chocolate eller köpa en ful t-shirt i Edelweiss shop. Min bok är slut och jag har inte riktigt energi att börja på en ny. Alltså shoppar jag lite internetaccess och sitter här i ett hörn och hoppas på att batteriet ska räcka ett tag. Internetaccess är en billig sak att shoppa, jobbet kan knappast argumentera emot och säga att man inte behövde den, alltså kommer pengarna tillbaka. Sånt shoppande gillar jag. Svårare att få jobbet att vilja betala schweizisk choklad eller fula t-shirtar som det står Swiss Military på. Jag vill hem. Inatt får jag sova hemma. Snart har jag inte längre ett resande jobb. Snart slipper jag.

Imorgon ska jag få se hur det står till med de små äggblåsorna, just nu känns det som att de är enormt stora, och större ska de tydligen bli. Hoppas att de överhuvud taget finns kvar imorgon förmiddag, att de inte har gett upp och sjunkit ihop under alla mina temperamentsutbrott på jobbet.

Kan meddela att det inte är jättelyckat att åka iväg på tjänsteresor när knäppa hormoner flödar, äggen växer, tålamodet är ickeexisterande, man har kollegor som inte kan sitt jobb, man själv har hemlängtan och mest är glad för att det finns ett slut på eländet. Jag har nog inte varit den där trevliga positiva bruden, snarare den trötta irriterade som säger: men hur jävla svårt kan det vara att göra rätt från början. Ni fattar nog, inte alltid helt lyckat.

Verkar som att ett problem vi löste idag gör att jag lättare kan smita iväg nästa vecka. Vill bara veta vilka dagar det handlar om så ska jag nog kunna göra det hyfsat snyggt. Dagen efter äggplock borde man väl kunna jobba, om än på distans och via mail och telefon? Själva istoppsdagen borde väl inte ta så mycket längre tid än en vanlig insemination? Jag väljer att tro att det kommer lösa sig. Just nu är jag så inne på att få ihop själva logistiken i mitt liv med resor, överlämnande till nya kollegan och IVF-kontroller att jag lyckas förtränga det mesta av vad som ska hända sen. Dagarna som ska snigla sig fram i väntan på plusset och iväntan på att undvika skräcken för minuset. Dagarna när jag ska vara skengravid och nojjig, när jag hoppas men inte tror. De dagarna känns än så länge avlägsna, men de kommer snart.